Förlåt för superdålig uppdatering – men det är helt snurrigt just nu.
Vi tar höjdpunkterna idag och så betar vi av det som varit längre fram, vad säger du?
Så sista helgen i maj gick EM i triathlon i Lissabon. Förra året åkte jag till Madrid för att få min klassning till paratriathlon. Att komma med på startlistan är i sig en hel business. Det är bara Svenska Triathlonförbundet som kan anmäla till Internationella Triathlonförbundet (ITU) och de i sin tur avgör om man får vara med eller inte. Då de andra tävlande varit in the game i många år och har gjort sig ett namn var det absolut inte självklart att jag skulle få vara med, dessutom på ett OS-år där alla slåss som platser och kvalpoäng. Men vi ansökte om ett wildcard och vips så stod jag med på listan!
Det var mycket glädje men en hel del vemod ska ni veta. Jag hade EN tävling i bagaget, och då hade jag mina tränare med mig. Även om det var jag som gjorde jobbet så fanns de där för att stötta mig om något skulle strula med proteserna. Nu skulle jag stå där, mot världseliten. På ett EM. Köra en sprintdistans som jag aldrig gjort förut, hur ska jag disponera mina krafter så att jag inte tar slut mitt i loppet? Dessutom fick jag mina löpparproteser så sent och hade typ 15 löppass i benen. Och hade kört ETT cykelpass utomhus denna säsong. Och 0 gånger i öppet vatten. Klev verkligen in med de allra sämsta förutsättningarna men jag visste att det här är min chans. It’s Brucies time to shine.
Iklädd ett set där det står “Elite Sweden Triathlon” på klev jag in på Landvetter på fredagen. Folk high-five:ade mig och önskade mig lycka till. Så flashbackades jag till när jag var liten och reste med mina föräldrar och såg alla dessa atleter med flaggor på kläderna och drömde om hur det måste vara att resa världen runt och tävla. Så var jag plötsligt en sådan själv. Log åt Livet och dess outgrundliga vägar och kände mig ganska glad ändå. Ankom till Lissabon och hotellet strax efter midnatt och längtade till att Kajsa skulle komma dagen därpå.
På lördagen var det briefing för samtliga och jag gömde mig i ett hörn. Mitt i briefingen kom både Per från triathlonförbundet och Kajsa och det kändes lite bättre. Massa regler och gör du fel kan det innebära att du blir diskad. Sedan fick vi testa simbanan och jag simmade med Angela från triathlonförbundet och hon gav mig lite tips på hur jag ska ta riktmärken längs banan. Sedan fick vi cykla banan med poliseskort och den var relativt flack med en del hål i asfalten. Försökte minnas var så jag inte får punka.
Vaknar 07:30 on race day med migrän och börjar kräkas. Toppen. Kajsa fixar medicin när pharmacy öppnar och jag försökte sova lite så smärtan kanske skulle släppa. Lyckas inte få i mig någonting framtill klockan 13 men det var alldeles för nära inpå loppet så vi sockerladdade mig med Cola och KitKat. Både jag och Kajsa grinade lite i hotellrummet när jag tog på mig landslagsdräkten.
Vips så stod jag inne på transition area och ställde iordning mina saker inför bytena. Tryckt stämning och ingen pratade med någon. Frågade tjejen bredvid vilken låda som är hennes och hon pekade bara. Happ. Sedan blev vi uppradade i startfållan. Där funderade jag på var jag kunde hitta en exit. Jag ville verkligen inte vara med, hjärtat slog så hårt och jag trodde jag skulle kräkas. Pokerface Shahrzad, ingen av dina motstående får smell the fear. Brösta upp dig! Speakern introducerade oss och de tog våra proteser. Vattenstart med en hand på pontonen. On your mark…
Gör en riktig usel simning och ser hur alla simmössor drar ifrån mig. Simmar snett, drar åt höger, försöker rätta till, hamnar för långt ut. Vad fan är det som händer med mig? Knäna darrar och benen sjunker. Försöker spänna upp bålen men får ingen kontakt med mina muskler. Efter vad som verkar vara en evighet kommer jag in. Funktionärerna sätter mig på en bräda och jag blir uppburen ur vattnet till en stol. Drar av mig våtdräkten så fort jag kan. Torkar benen och tar på mig proteserna och upp till T1. Kom igen Shahrzad, du tar igen det här, ropar Kajsa. Jag vill inte ens titta på henne, hon måste tycka att jag är så pinsam.
I T1 får jag nästa käftsmäll. Bara min cykel som är på stället. Jag är sist. Inga cykelproteser har jag heller så jag kämpar med att få på mig cykelskorna. Kliver på cykeln för tidigt och domaren visslar. Get off your bike! Shit, shit, shit. I’m sorry säger jag vädjande. Diska mig inte nu, ingen penalty snälla. Han nickar.
Sedan är jag iväg. Fegar något ofantligt på lap 1 och mescyklar. Ser några av mina motståndare på andra sidan banan och fattar att jag ligger lååååångt efter. Trycker på lap 2. På lap 3 händer det, jag cyklar om någon som jag känner igen från startfållan. YES! Nu är jag i alla fall inte sist. Fortsätt nu you weak piece of shit ropar jag till mig själv och växlar upp. Är det allt du har?? Trycker, trycker, tryyyycker. Kajsa gapar på mig varje gång jag cyklar förbi henne. Shahrzad, nu tar du dem! Mosar pedalerna, ropar på Loubie. Det är jag och du Loubie, vi är dreamteam skriker jag rakt ut. Frustrerad och fullkomligt uppe i varv.
Cyklar in på tredje bästa tid. Men det vet jag ju inte då förstås.
Ut på löpningen och blir fullkomligt upplyft av publiken. Come on Sweden ropar dem och det är som att jag får luft under mina blades. Studsar fram och sträcker upp mina armar. Jag representerar mitt land i ett EM. Måste tycka om mig själv nu och sluta klanka ner. Ett långt lap på 5 km väntar mig. Nästan halvvägs ser jag på andra sidan banan hur mina konkurrenter springer. Jag ligger några minuter efter alltså, har nog knappat in en del tid. Du kan du Shahrzad peppar jag mig själv och springer. Minns inte vad jag tänkte mer, jag sprang bara. Sweden with the beautiful smile ropar åskådarna. Ler jag?
In på arenan och ser den blåa mattan.
Maxar och springer in med tredje bästa löptid. Gråter lite. Kajsa säger: Du är ju inte ens trött. Nej men jag fegade, svarar jag. Och gjorde en usel simning. Nästa gång tar jag dem!
En fjärdeplats på ett EM. Helt okej om du frågar mig.
