Ovan ser ni enda bildbeviset på att denna dag faktiskt hände, tagen av fina Sofia som vi mötte på vägen. Alla fel från scratch: jag har på mig en löparjacka… Men jag tycker att vi börjar om från början.
Förra torsdagen vaknade jag okristligt tidigt och sprang en runda med Kajsa. Någon kilometer blev det, råkade tyvärr stänga av min Polarklocka mitt i. Oops. De bra nyheterna är att det för första gången inte gjorde ont, nästan inget alls. Jobbigt värre ändå, näääär ska jag tycka att det är roligt att springa?
Därifrån direkt på cykeln och iväg. Som ni ser hade jag inte på mig min shitleg men det blev shit ändå. Jag hade nämligen inte ätit frukost. Aj aj aj tänker ni då, så får man inte göra. Det är helt rätt, jag lärde mig bara the hard way. Varför åt jag inte då? Jag kan inte äta frukost tidigt på morgonen, för det blir som att det sätter sig högt upp i halsen och är mest irriterande. Tränar oftast på tom mage på morgonen och brukar inte alls ha ont av det, men ligger man på >80% av sin maxpuls så länge som jag gjorde töms depåerna. Kände mig helt okej i början, även om låren stramade från löpningen i början men när vi hade kommit ungefär halvvägs gick jag in i den berömda väggen. Med handen på hjärtat kan jag tala om för er att det var det värsta jag varit med om när det kommer till träning. Det fanns ingenting kvar. Ingenting. Jag trampade men kom ingenstans, varje backe gav mig tårar i ögonen och när Kajsa sa att det är 15 km hem var jag slut om artist. Hon fick stanna upp och vänta in mig flera gånger, inte ens på rulle och på den lättaste växeln kom jag någonstans. Kids, don’t do as I did.
Det är det värsta med just cyklingen – blir du trött när du gymmar, simmar eller springer så slutar du bara. Men du kan inte sluta cykla, för du måste trampa hem. För att göra det ännu värre, jag hade vattenflaska men tror ni att det fanns vatten i den? Nä.
Vi åkte till Onyx och jag kunde knappt se längre, allt var suddigt. Kajsa proklamerade: Du får skylla dig själv.
Sedan räddade hon mig med Cola, bröd och tjejerna på Viskan gav mig lunch. Tror att det var köttfärslimpa.
Som om inte det var nog skulle jag simma om en timme. Jag gick upp till barnrummet och somnade på en puff i mina svettiga träningskläder.
Därefter åkte jag till Borås Simarena och berättade om min jobbiga morgon för Jonas som sa: Du får skylla dig själv. Juryn var rörande överens.
Om jag får skryta lite (och ge mig själv en klapp på axeln) gjorde jag däremot ett riktigt bra simpass. 2000 m på kontot med köttfärslimpa högt upp i halsen.
Så vad har vi lärt oss? Kajsa och Jonas hade helt rätt, jag får skylla mig själv. Inte träna på tom mage. Men också: jag klarar alla tre grenar (och distanser, förutom löpningen då) på en och samma dag. Hurra!
Idag var det fotografering och jag var alldeles för sen (fastnade på gymmet) och kom till Fanny på Salong Crush i smutsigt, fågelbohår. Att hon lyckades få det att se ut som bilden ovan är helt ofattbart.
Minns ni att jag några inlägg tillbaka skrev om ett dåligt simpass jag gjorde? Minns ni också att jag försonades med att ha gjort dåligt ifrån mig och skulle kick some ass i den poolen nästa gång jag simmande? Sagt och gjort, DUBBEL high five av coach Jonas, då är jag nöjd! 2000 m och snabbt gick det. Gjorde 4 x 100 m (x2) progressivt och lyckades sänka min tid varje gång. Dunkade på duktigt i hjärtat också, låg uppemot 83 % av min maxpuls, tack till min Polar V800 som gör allting mätbart. Ingenjören Shahrzad gör dubbelvolter (: Känns som att den här hemska förkylningen jag dragit med i över tre veckor äntligen börjar släppa. Hurra!
Första gången jag såg henne var året 2008, då instruerade hon ett Functional moves pass. Vältränad rygg, fantastiska ben och halvlockigt röd-brunt hår som hängde över axlarna. Jag tänkte: Jag undrar ifall hon själv vet hur snygg hon är.
Snabbspola till 2012. Då saknade jag underben, satt i rullstol och kämpade mig igenom ett pass när hon stack in huvudet i PT-rummet och frågade något. Jag kom ihåg henne, men tittade bort för att jag vill inte mötas av blicken jag räknade med att jag skulle få, den jag fick av alla. Det-är-synd-om-Shahrzad-blicken. Jag undvek strikt all ögonkontakt på den tiden, var för smärtsamt.
Någon månad senare var jag på hennes cirkelpass. Min lillebror körde in mig och rullstolen i salen och där var alla blickar igen, jag vet inte varför jag inte gick därifrån men jag tackar alla mina lucky stars att jag inte gjorde det. Höga knän och knäböj som uppvärmning på passet. Jag? Jag satt på knäna på en matta och värmde upp överkroppen samtidigt som jag kämpade emot tårarna och blickarna. Hon hade ändrat vissa benstationer till överkroppsövningar så att jag kunde vara med. Jag vet inte varför jag gick tillbaka dit veckorna därpå men jag tackar alla mina lucky stars att jag gjorde det.
Inlägget ni ska få läsa har jag inte bett henne skriva, hon la upp det på sin hemsida och jag tar mig friheten att visa er. När ni läser kommer ni förstå. Ni kommer se vad jag ser.
Många gånger när människor läser eller hör om mig säger de: “Hon ska vara glad för att hon lever”. Det är sant, det ska jag Men livet jag fick efter sjukdomen och amputationen har varit ett oerhört smärtsamt liv. Både fysiskt och psykiskt. Att lära sig leva med en sådan stor och drastisk förändring, att deala med känslorna som kommer när du ska sörja två kroppsdelar. Att försöka anpassa sig till sin nya vardag, sina nya förutsättningar och inte låta sig knäckas när det tar emot är svårt. Jättesvårt.
Kajsa däremot, hon ser det. Hon ser mig. Hon besitter något sällsynt, en kvalité man inte kan lära sig, läsa sig till. Hon har en förmåga att se människor. Hon såg mig, när jag inte ens kunde se mig själv och det gör hon än idag. Hon ser med sån finkänslighet och precision, med ömhet och empati.
Jag har skrivit det förr, alla har ett kors att bära, även om allas kors ser olika ut. Vänner och familj hjälper dig att axla ditt kors. Men sedan finns det människor som Kajsa. de som inte ser ditt kors som något som behöver tynga dig. de som ser korset som en möjlighet, en styrka, en tillgång. Hon bygger dagligen upp mig inifrån, hon stärker min kropp men framförallt min själ så jag kan bära mitt kors rakryggad och stolt. Sådana människor är en sällsynt art.
Jag avslutar med en rad från Kent – Du är ånga: Och vi håller för hårt, men den här drömmen är vår.
Inlägget kan ni läsa här.
Minst en gång i månaden drabbas jag av migrän, den sammanfaller ofta med min menstruation. Tidigt igår morse tränade jag med Kajsa och efteråt kände jag att det var på väg. Det börjar som en knackning bakom mitt ena öga och eskalerar till känslan av att någon antingen borrar eller hamrar inuti min hjärna. Hinner jag inte använda smärtstillande eller nässpray i tid bryter det ut.
När jag kom hem efter träningen hann jag knappt innanför dörren innan jag spydde. Två stycken Alvedon och nässpray senare somnade jag med öppet fönster och förtäckta ögon. Vaknade fem (!!) timmar senare och mådde ännu sämre. Sov och spydde mer eller mindre bort hela dagen.
Imorse hämtade Kajsa mig och jag nämnde halvvägs till gymmet att jag mått riktigt dåligt igår. Hade jag gjort det tidigare hade hon kört hem mig och ordinerat vila. Sanningen är den att jag fortfarande hade ont i huvudet då men jag vägrade spendera en hel dag till i sängen. En kvart in i spinningpasset var huvudvärken borta och det var ingen som varken knackade eller borrade längre. Träning i mitt hjärta – min medicin, min frizon, min bästa vän, mitt svar på allt. Orkade inte med några höga pulstoppar idag, var egentligen bara överlycklig över att inte ha ont.
Simmade efter och även Jonas var motvillig till att träning, när jag inte heller hade ätit igår men jag insisterade. Fick simma till slut, om än lugnt och inte i hög fart.
Nu ska jag spendera resten av kvällen i sängen och försöka äta ett ordentligt mål mat. Ha en fin fredag!