Imorse gästade jag Nyhetsmorgon!
Tanken var att jag skulle åka hem igår men precis innan jag kom fram till Stockholm i onsdags ringde de och ville att jag skulle vara med på söndagen. Först sa jag nej för att jag hade biljett hem och hade planerat att träna men jag lät mig övertalas när jag hörde vad veckans tema var: psykisk ohälsa och självmord. Redan från början av den här resan bestämde jag mig att vara ärlig med det jag gått igenom, alla steg sedan jag blev sjuk, man kan liksom inte vara halvt ärlig och alltför kalkylerad i sådana frågor tycker jag. Jag skulle prata om mitt liv, ett öde, en resa och skulle jag censurera delar skulle det kännas oäkta. Jag har sagt det många gånger: jag delar med mig med förhoppningen att kunna hjälpa någon annan, jag tänker alltid: Vad skulle jag behövt höra och se när det var som värst? Skulle jag lämna ut den mest signifikanta händelsen skulle hela grejen förlora sin mening.
Men med det sagt brister det nästan alltid för mig när jag pratar om det, det är som att någon tar ett stadigt tag om mitt hjärta och försöker dra ut det genom min bröstkorg när jag tänker på den händelsen, på min lillebrors ögon när han såg mig och det blir än värre när jag försöker sätta ord på det. Även denna gång brister det för mig och klumpar sig i halsen, även om jag kämpar emot.
Jag vill också tala om för er att det här är ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Tiden räckte inte till för att jag skulle säga det så jag säger det nu. Livet är orättvist, ibland slår det långt under bältet och hur stark, hur tuff och hur motståndskraftig man än är kan man hamna i en värld av total mörker och hopplöshet. Det kan hända alla. En stor eloge till TV4 som belyser detta och hjälper till att ta bort den tabustämpel som ofta finns när det kommer till självmord. Det är viktigt att vi vågar prata om det, även om det är obehagligt och svårt.
Jag har varit nervös varenda gång jag ska vara med på TV men denna gång kändes det extra angeläget att göra bra från mig.
Klippet kan ni se här eller nedan.
Efter mycket funderingar och många turer med mig själv bestämde jag mig att åka till Madrid för att få en klassifikation för att kunna delta i Paratriathlon.
Först tänkte jag att vi ska reda ut lite begrepp och annat:
– Paratriathlon kommer under OS i Rio 2016 vara en gren i Paralympics, för första gången ever.
– Ett paratriathlon har bara en distans, en sprint eller en halv olympisk distans: 750 m simning, 2o km cykling och 5 km löpning.
– För att kunna delta paralympisk sport måste man ha en klassifikation (dessutom måste man ha en för varje sport, jag kan nu alltså inte tävla i exempelvis löpning för då måste jag ha en klassifikation till). Dessa klassifikationer kan man bara få vid speciella tillfällen där klassning sker, som i detta fall i Madrid.
– Man delas upp i olika klasser, enkelt kan man säga att dubbelamputerade från knäna och neråt tävlar mot varandra, sådana som saknar ett ben från knät tävlar mot varandra osv. Dock i triathlon ser det ganska så mycket annorlunda ut, då det är tre sporter som kräver olika färdigheter. Därför har man istället utvecklat ett poängsystem, där man får poäng utefter vilken slags funktionsnedsättning man har och hur det påverkar de olika grenarna.
– Det finns 5 olika klasser för paratriathlon. PT1 är enbart synskadade och sedan finns PT2-PT5.
– I och med klassifikationen fanns det denna gång även en tävling man kunde delta i. Jag valde att inte göra det, delvis för att jag ännu inte fått en cykel men också för att jag inte alls har någon tävlingsvana och framförallt inte har övat på växlingarna mellan de olika grenarna då dessa tider räknas in i sluttiden.
Okej, är du med så här långt?
Då börjar vi från början av resan.
Jag mellanlandade i Tegel i Berlin där jag väntade in de andra. Malin och Peter som också skulle få sina klassifikationer och tävla och Per från Triathlonförbundet som hade koll på det mesta och varit i kontakt med anordnarna. Jag tänker inte berätta om Malin och Peter mer än såhär för att respektera deras privatliv men så ni vet att jag inte är ensam om att vilja tävla i alla fall. Heja Sverige oavsett! K följde med mig och tur var väl det, jag går ju alltid vilse och är helt oförmögen att läsa kartor och skyltar.
Vi bodde på ett hotell i närheten av Casa de Campo som var där tävlingen och klassningen skulle äga rum. Första gången i Madrid också så jag hade en hel del att upptäcka. Spenderade första kvällen med att gå runt i stan och sätta oss på minst tre olika uteserveringar. Våren hade kommit till Madrid och temperaturen låg på 28 grader. Vi åkte hem relativt tidigt för att jag hade tid för läkarundersökning klockan 13:30 på lördagen och var nervös.
Väl där fick jag svara på frågor om hur proteserna påverkar prestationen i de olika grenarna och ifall jag har några svårigheter med att röra överkroppen och det har jag ju inte alls som tur är. Problemen för mig sitter i enbart i underbenen.
Läkaren undersökte min styrka och rörlighet i underkroppen och allt var som det ska. På en skala från 1-5 där 5 är max hade jag 5:a i allt, vilket gör mig superglad. Något rätt gör jag i alla fall! (: De räknade ihop poängen, tittade på hur jag sprang och jag fick veta på plats att jag kommer tävla i gruppen PT2, vilket är gruppen med högst “svårighet” att utföra ett triathlon.
Det firades med hamburgare och pommes frites!
På kvällen såg vi på fotboll. Real Madrid mot Valencia, extra spännande då det var på Reals hemarena Santiago Bernabéu. Fullsatt var det också, över 81 000 människor.
En megahetsig vecka går mot sitt slut. Hemma hos mig packas det för fullt, proteser, plåster och skor överallt. Imorgon bär det av! Långt utanför min comfort zone ska jag men det ska bli roligt. Kommer inte ha tid att uppdatera på plats men jag lovar att blogga på måndag när jag är tillbaka igen och berätta hur det har gått. Till dess får ni gärna följa mig på instagram: @triathlonshahrzad.
Kram på er!
Idag träffade jag min ortopedingenjör Linus på Ryahallen för att byta proteshylsa på mitt löparben.
Högerbenet gör fortfarande ont och nervsmärtan är kvar, därför har jag fått en ny liner som är custom made efter mitt ben och är i ett mer följsamt material än mina vanliga så nu ska vi se ifall det slutar göra så förbannat ont. Håll tummarna!
- newer posts
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
- …
- 17
- older posts