Kommer hem från Lissabon och hinner knappt landa innan det är dags för damage control. Vad behöver förbättras typ nuuu på en gång? Nummer 1 faller på att ta riktning i öppet vatten. Hoppar i ett iskallt Öresjö med coach Jonas och vi övar, övar, övar. Hur jag ska titta upp utan att sjunka med överkroppen, hur jag ska starta. I Lissabon drog alla iväg så fort startsignalen gick medan jag funderade på vilken arm jag ska börja med. Jonas ber mig ta riktning på ett träd, jag drar åt höger. Han blir arg. Jag blir arg. Han ber mig sluta vara så tjurig.
Intervallpass med Kajsa så att jag nästan spyr. Pushar och trycker tills benen inte går mer. Sedan får vi veta att jag har fått startplats i Skottland. En vecka efter tävligen i Lissabon har varit. Alltså: hemma på måndag. Åker iväg igen på fredag.
Landar i Glasgow och får åka taxi i 40 minuter till en håla mitt ute i ingenstans. Hotellet ligger bredvid motorvägen och sedan finns ingenting inom räckhåll. Närmaste stad är en taxiresa bort. Vilket nerköp från Lissabon, tänker jag när jag kliver in i hotellet.
Sedan följer samma procedur. Briefing, swim- och bike familiarization på lördagen med en signifikant skillnad. Nu pratar folk med mig och alla är trevliga. Whaaat? Dock inte de som tävlar i samma grupp som jag. Aha. Simmar lugnt och sansat den här gången i den mycket invecklade banan med många bojar att runda. En tjej i rullstol simmar med mig och vi stämmer av vid varje boj: Var ska vi titta? Vilka riktmärken hittade du? Vid ett tillfälle simmar vi tillbaka för att vi inte är överens.
På bike cyklar jag med några irländska killar och en tysk tjej. Hon heter Nora och jag gillar henne på en gång. Social med fåordig, typ som jag. Vi tar två av fyra varv på banan och lägger upp en strategi. Pratar om Lissabon. Alla är rörande överens som att det var en “shit course”. Jag nickar, fast egentligen håller jag inte med. Men sedan tänker jag: Det var ju min första tävling. Vad vet jag? Konstaterar att det är precis som de sa på briefingen, det är en technical course. Två långa backar, varav den ena är i början av banan. Irländarna cyklar hem och Nora frågar om vi ska cykla the run course. Så vi gör det. Den är fin, rak och simpel. Rakt ut, runda konerna. Rakt hem, sväng. Tillbaka. Två varv á 2,5 km.
Race day och 27 grader – minst. Skottarna själva klagar på värmen och medic står redo. När vi radas upp för att gå in på pontonen är jag glad och nöjd över att jag inte vill kräkas eller vill hem. Jag är redo. En tjej i min grupp håller på att ramla och jag frågar henne om hon vill ha hjälp. Alla, inklusive hon tittar på mig som om jag är galen. Vaddå, ska jag bara lämna henne?
Dumt av mig för jag tappar tid. Alla är redan i vattnet medan jag fipplar med mina proteser som har fastnat under våtdräkten. One minut until start, ropar domaren och jag svettas. Alla slots på pontonen är tagna så jag kryper längst ut och hoppar i. Startsignalen ljuder och jag börjar i alla fall med rätt arm.
Blir påsimmad en del men det är ganska lugnt ändå, jag blir inte lika uppstressad som sist. Men så händer det IGEN! Simmössorna simmar ifrån mig. Jag ser de i början men sedan blir de mindre och mindre. Is this real life? Vad tusan är det för fel nu då?! Svär för mig själv i vattnet och fokuserar på min andning för att komma över ångesten. Inte för långt ut till höger nu bara, där är all vass och shit. Sista vändningen tar jag sikte på det glittriga taket som jag hade bestämt och kommer in. Bestämmer för att inte titta i vattnet och räkna huvuden så jag kan räkna ut vad jag har för plats.
Ut i T1 och slås av det igen. Typ enda cykeln kvar. Är vi i Lissabon igen? Har jag failat igen? Fan jag orkar inte jaga. Men har jag något annat val? K ropar: Du är 3 minuter efter, det fixar du. Så jag går ut hårt, skiter i att backen är brant och bara kör. Kör TdF modellen i nedförsbackarna och vinden tjuter i min hjälm. Det är ditt eget jävla fel att du simmar så jävla dåligt skriker jag och trampar. Cyklar om, cyklar om, cyklar om min rullstols-simmarkompis och hon skriker go go go till mig. Nora ropar på andra sidan banan. Jag ropar tillbaka. Ett gäng med unga killar går mitt i banan. Get out of the fucking way skriker jag. Oops. Nu är jag sådär aggressiv igen. K ropar: Du är nära nu, ettan åkte förbi för 40 sekunder sedan.
Cyklar in på bästa tid, yupp. Jag visste det! Big ups till Aktivitus, det där cykelupplägget har gjort underverk.
När jag kommer in på T2 ser jag att hon som är i ledning går ut på löpningen. Jag gör allt jag kan för att springa snabbt men benen är inte med mig riktigt. Jag stannar för att pulsen är för hög och funktionären ropar att man inte får stanna, walk or run. Jag börjar springa igen. Hon cyklar bredvid mig och frågar om jag mår bra. Vaddå ska hon plocka av mig nu? Jag ler, I’m just fine. Hon nickar. Speakern säger: here comes the smiling Swede. Jag sträcker upp mina armar, publiken jublar. Speakern säger: How can she be so happy when it’s so hot? Isn’t it always cold in Sweden? Jag pekar på mitt triathlonhjärta.
Spanska landslaget säger vamos vamos venga Sweden! Vill aldrig att det här ska vara över. Sedan kickar varv två in. Jag ser ettan. Hon är 2-300 m framför mig. Måste knappa in. Springer men är inte snabb nog. När jag rundar sista svängen tar jag i allt vad jag kan. Blåa mattan. Here is the silvermedist, and she is from Sweeeeden, Shahrzad Kiavash! Jag ler, publiken applåderar.
In i mål och duschas i kallt vatten av funktionärerna och de lägger kalla handdukar på mitt huvud. Medic tar min puls och undrar om jag känner mig uttorkad. I’m just happy, svarar jag.
Skön stämning bland deltagarna. Alla ligger i gräset och dricker vatten och äter choklad. Jag blir kramad och peppad. Helt stum. Någon från Italien påminner mig om att jag glömt ta av mitt chip, han går med det till domaren. Jag har aldrig sett någon dubbelamputerad springa så naturligt, säger han och klappar mig på axeln.
På podiet. You had great energy out there, får jag höra innan de tar på medaljen. I had so much fun svarar jag. Thank you.
Glädjen är total. Även om jag – ännu en gång – simmande som en liten fjant.
Här sitter jag i källaren och trampar. Trist utsikt men stundtals har jag riktigt roligt för mig själv. Ett stort plus är att jag kan ha hörlurar på mig och sjunga med i låtarna. Ibland när det blir för tufft kommer det grottmänniskeljud från mig också.
Nu är jag på vecka 4 av mitt schema från Aktivitus och jag tycker att det fungerar bra! Jag kan bestämma själv vilka dagar jag ska köra, gå lite på dagsform och feeling. Många av passen är distanspass där tanken är att jag ska ligga på låg puls, dvs fettförbränningspuls. Men syftet är inte att bränna fett, utan jag ska lära kroppen att ta av fettdepåerna och använda dem som bränsle. Mycket smart och tacksamt att de tog sig tid att svara på alla mina frågor. På mitt jobb kallades jag “Varför?” eftersom det var mitt standardsvar på allt (:
Snart hoppas jag att jag kommer loss från trainern och kan ge mig ut på vägarna igen. Zoom zoom!
I fredags gjorde jag mitt andra cykeltest hos Aktivitus. Snabba ben fastnar ej på bild :o)
Sist var strax efter Stockholm triathlon och jag skulle få ett cykelupplägg att följa men sedan bestämde jag mig för att re-amputera benet och ni kan resten av den följetongen så det blev tyvärr inget mer med det. Men nu känns benet äntligen bra igen och jag är redo att go all in med min cykling.
Aktivitus sitter numera i en arena i Kviberg. Helt fantastiska, öppna, ljusa lokaler! Vi gjorde ett laktattest, alltså att man mäter mängden mjölksyra i blodet vid olika belastningar med ett stick i fingret. Sedan gjorde vi ett VO2 max-test med masken på. VO2 max är ett värde som talar om hur mycket syre din kropp klarar att absorbera per minut. Det är en siffra som används ganska ofta för att mäta hur ”vältränad” man är, och ju högre VO2 max du har, ju fortare och längre kan du cykla. Om du därför höjer ditt VO2 max så höjer du också förmågan att använda syre för att omvandla energin i kroppen till rörelse så att du kan jobba på en högre intensitet under en längre tid.
Den här gången tyckte jag att det gick mycket bättre än sist. Förra gången blev mina ben helt stumma vid första ökningen på mjölsyratestet och jag var bara inte in the zone när jag skulle maxa. Ni vet när tankarna fladdrar och man inte lyckas hålla fokus. Nu visste jag vad som skulle hända och gick in med ett bra mindset. Tog verkligen ut mig och hade som högst 194 i puls (min maxpuls är beräknad till 198) innan benen bara blev som spagetti och det inte längre gick att trampa. Pang!! sa det så fanns ingenting kvar och det kom bara grottmänniskeljud från mig.
Däremot, och kanske inte helt oväntat, har jag nu sämre värden än innan operationen. Tro mig, jag försöker hantera besvikelsen. Jag vet, kondition är en färskvara, jag har gjort en stor operation, låg helt still med gipsat ben i över två månader, jag började köra spinning igen först i december förra året och inte alls kunnat träna såsom jag gjorde vid förra testet. Det är inte konstigt att jag har tappat. Men satan va irriterande det är!
Aktivitus ska ta fram ett cykelupplägg till mig nu och herrejävlar vad jag ska köra, nästa gång vi kör test ska jag sopa post-Stockholm-triathlon-Shahrzad i backen. Så är det, jag tänker kanalisera besvikelsen till power och bara mosa pedalerna. Heja benen, heja kroppen!