Igår var jag med på TV och denna gång gjorde vår hund Sam också TV-debut. Jag tycker att han var supersöt men det tycker jag alltid. Inslaget handlade inte om mig egentligen utan om sepsis, alltså blodförgiftning, alltså det jag insjuknade i. SUPERVIKTIGT ämne!
Visste du att fler än 5000 svenskar dör varje år av sepsis? Visste du att svår sepsis är den tionde vanligaste dödsorsaken i världen? Visste du att en patient med sepsis löper fem gånger högre risk att dö än en patient med en stroke eller hjärtinfarkt? Visste du att fler dör av sepsis runtom i världen än de som dör p.g.a alla typer av caner tillsammans?
I tredje världen står sepsis för 60-80 procent av alla dödsfall! Helt sanslöst.
Jag vill inte att någon ska behöva drabbas av det som hänt mig. Det är bra att detta uppmärksammas, riktlinjer tas fram och alla blir upplysta om vad sepsis är. Nästa gång kan det vara du, din bror eller din bästa vän som drabbas.
UPPTATERAT MED LITE NYA BILDER, jag var så slarvig och glömde kamera ju!
I veckan var jag en kortis i Stockholm för ett par möten och ett event med Craft i deras showroom där vi hade bjudit en liten skara människor vi tycker om. Tanken var att det skulle kännas intimt och personligt.
Jag höll en föreläsning och det bjöds på bubbel, middag och mingel. Mycket intressanta diskussioner och många skratt. En sådan trevlig och givande kväll som jag kommer bära med mig länge, länge!
Helene Ripa tackade ja till inbjudan och jag trodde jag skulle smälla av! Det är idolstatus på den kvinnan.
Fick träffa många som jag följt via sociala medier på riktigt, som finaste Sara. Jag lånade lite bilder från hennes blogg till det här inlägget.
Hon intervjuade mig till Metro Mode Hälsa. Den artikeln finns att läsa här. Frågorna var annorlunda än de jag brukar få, lite mer fokus på hälsa och välmående – alltid roligt när jag får tillfälle att prata om annat!
Fick också träffa fina Anna som åkt ända från Jönköping för att vara med!
Och så en bild som jag hittade hos Anna Lissjanis, det finns alltid någon som fångar mig med världens största leende när jag håller en föreläsning. Jag berättar om något jobbigt, men det finns alltid ljuspunkter.
Mina varmaste tack till Craft och till alla som kom, jag är så innerligt tacksam för alla dessa möten som berör och inspirerar mig!
Här kommer bild på baddräkt 2/3 i Speedos Rio-kollektion med inspo från karnevalen i Rio de Janeiro. Min personliga favorit, och den finns även i tvådelad bikini.
Simningen är fortfarande det som flyter på allra bäst, vi har börjat integrera många olika redskap i teknikövningarna. Snorkel som jag berättade om förut men också tennisbollar att ha i händerna för att jobba på styrka och greppkänsla i vattnet. Känner att jag har så otroligt mycket att lära och förbättra när det kommer till simningen och det är så tacksamt att ha Jonas som ställer upp.
Nu när solen skiner längtar man till utomhusbadet öppnar eller hur? Eller morgonsimning i öppet vatten med kaffe efteråt som Jonas alltid packar med sig. Vill än en gång slå ett slag för Borås Open Water vars anmälan har öppnat.
Kram från oss!
Jag har väntat med att publicera detta inlägg, ville vänta tills mitt talk låg uppe för er att titta på först.
TEDxGöteborg ägde rum 7 december förra året med över 650 personer i publiken. Många har frågat mig hur det kom sig att jag var med, sökte jag själv, finns det någon hemsida man skriver en application osv? För min del så blev jag tillfrågad redan innan sommaren förra året och tackade självklart ja. Stort TED-fan som jag är! Tycker att det är ett enastående sätt att sprida kunskap och nya idéer.
Jag hade en helveteshöst, det vet ni redan med amputationen och allt som följde därtill. Jag har inte velat skriva om det men i och med hela processen, att hamna i rullstol igen och vara beroende av andra att ta hand om mig tog mig två år tillbaka i tiden, till då det var som allra värst. Tankarna var där igen: Tänk om jag aldrig kommer kunna gå igen? Tänk om benet inte läker ihop? Tänk om det kommer göra ännu ondare nu? Dessa tankar blandat med att gå från full fokus på träning innan Stockholm triathlon till att ligga helt still, ja det kan få vem som helst att lose their mind. Jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Mardrömmarna kom tillbaka och ångesten var konstant närvarande på dagarna. Ångesten och sorgen. Kajsa hälsade på mycket. Jag grät och grät så fort jag såg hennes ansikte. Vi gjorde några tappra försök att åka till gymmet men det slutade alltid med att mitt opererade högerben blev värre. Svullnade, blödde, smärtade. Jonas hälsade på och lovade att han ska köra ännu hårdare med mig i bassängen så fort såret hade läkt. Men jag bara kämpade med att hålla tillbaka tårarna.
På det personliga planet var min moster väldigt sjuk, hon hade krigat mot cancer i många år. I mitten av november somnade hon in och allt var bara upp och ner. Ni vet hur det är, när allting, precis allting fullkomligt skiter sig simultant. Som dominobrickor som faller ihop, kollapsar utan att kunna stå emot.
Mitt i allt det här närmade 7 december sig. Jag hade inte ens börjat på mitt tal. Turligt nog för min del levererar jag bäst under press, jag minns ingenting från dagarna innan det var dags, bara autopilot. Hade fått världens sämsta protes och jag kunde stå upp med kryckor i några minuter innan det gjorde för ont.
Här ska jag prata om triathlon, om att vara en atlet och jag kan inte ens stå upp. DAFUQ är det här??
Det var med hjärtat uppe i halsen som jag tittade på klippet häromdagen men jag tycker att jag är riktigt, riktigt bra! Framförandet känns innerligt och jag är i bubblan. Rösten spricker några gånger men det är okej.
En rolig detalj är att till min höger (er vänster på skärmen) sitter min mamma som är sjuksköterska. Jag ser att något händer och att min mamma plötsligt reser sig upp ur sin stol och går några rader längre fram. Sedan prasslas det. Jag blir märkbart irriterad och undrar varför mamma ska lämna min väska och lämna salen mitt under mitt framförande. Syns tydligt i mitt ansikte, kolla 5:03 i videon – och sedan vägrar jag titta åt det hållet på ett bra tag (: Det visade sig efteråt att det var en tjej som hade svimmat och det var därför mamma hade sprungit fram. Tjejen berättade sedan att hon hade blivit så berörd av det jag sa. Hon tyckte att jag ska ta det som en komplimang, så jag gör det!
Ni får gärna hjälpa mig att sprida denna video, tell a friend och ge videon gärna en thumbs up på youtube så blir jag glad.
“Shahrzad shares her story about how a blood poisoning claimed both of her legs and almost ended her life. And how she managed to redefine herself, and went on to finish a triathlon. But this moving speech about how a regular Thursday in March could end up changing a life forever, is so much more. It’s a metaphor for all the struggles we go through as human beings on this earth. It’s a tale of overcoming adversity, of holding on for just a “few more minutes” and of the grand awakening of finding your heart beating again.
Shahrzad Kiavash is a KTH-graduate, young professional and double amputee.”
- newer posts
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- 6
- 7
- …
- 41
- older posts