Efter mycket funderingar och många turer med mig själv bestämde jag mig att åka till Madrid för att få en klassifikation för att kunna delta i Paratriathlon.

Först tänkte jag att vi ska reda ut lite begrepp och annat:
– Paratriathlon kommer under OS i Rio 2016 vara en gren i Paralympics, för första gången ever.
– Ett paratriathlon har bara en distans, en sprint eller en halv olympisk distans: 750 m simning, 2o km cykling och 5 km löpning.
– För att kunna delta paralympisk sport måste man ha en klassifikation (dessutom måste man ha en för varje sport, jag kan nu alltså inte tävla i exempelvis löpning för då måste jag ha en klassifikation till). Dessa klassifikationer kan man bara få vid speciella tillfällen där klassning sker, som i detta fall i Madrid.
– Man delas upp i olika klasser, enkelt kan man säga att dubbelamputerade från knäna och neråt tävlar mot varandra, sådana som saknar ett ben från knät tävlar mot varandra osv. Dock i triathlon ser det ganska så mycket annorlunda ut, då det är tre sporter som kräver olika färdigheter. Därför har man istället utvecklat ett poängsystem, där man får poäng utefter vilken slags funktionsnedsättning man har och hur det påverkar de olika grenarna.
– Det finns 5 olika klasser för paratriathlon. PT1 är enbart synskadade och sedan finns PT2-PT5.
– I och med klassifikationen fanns det denna gång även en tävling man kunde delta i. Jag valde att inte göra det, delvis för att jag ännu inte fått en cykel men också för att jag inte alls har någon tävlingsvana och framförallt inte har övat på växlingarna mellan de olika grenarna då dessa tider räknas in i sluttiden.

Okej, är du med så här långt?

Då börjar vi från början av resan.

Jag mellanlandade i Tegel i Berlin där jag väntade in de andra. Malin och Peter som också skulle få sina klassifikationer och tävla och Per från Triathlonförbundet som hade koll på det mesta och varit i kontakt med anordnarna. Jag tänker inte berätta om Malin och Peter mer än såhär för att respektera deras privatliv men så ni vet att jag inte är ensam om att vilja tävla i alla fall. Heja Sverige oavsett! K följde med mig och tur var väl det, jag går ju alltid vilse och är helt oförmögen att läsa kartor och skyltar.

Vi bodde på ett hotell i närheten av Casa de Campo som var där tävlingen och klassningen skulle äga rum. Första gången i Madrid också så jag hade en hel del att upptäcka. Spenderade första kvällen med att gå runt i stan och sätta oss på minst tre olika uteserveringar. Våren hade kommit till Madrid och temperaturen låg på 28 grader. Vi åkte hem relativt tidigt för att jag hade tid för läkarundersökning klockan 13:30 på lördagen och var nervös.

Väl där fick jag svara på frågor om hur proteserna påverkar prestationen i de olika grenarna och ifall jag har några svårigheter med att röra överkroppen och det har jag ju inte alls som tur är. Problemen för mig sitter i enbart i underbenen.

Läkaren undersökte min styrka och rörlighet i underkroppen och allt var som det ska. På en skala från 1-5 där 5 är max hade jag 5:a i allt, vilket gör mig superglad. Något rätt gör jag i alla fall! (: De räknade ihop poängen, tittade på hur jag sprang och jag fick veta på plats att jag kommer tävla i gruppen PT2, vilket är gruppen med högst “svårighet” att utföra ett triathlon.

Det firades med hamburgare och pommes frites!

På kvällen såg vi på fotboll. Real Madrid mot Valencia, extra spännande då det var på Reals hemarena Santiago Bernabéu. Fullsatt var det också, över 81 000 människor.