För trogna läsare är Sepideh välkänd. Ni vet vem hon är och vad hon betyder för mig. För er som inte vet, så är ni mer än välkomna att läsa här.
Nu knyter vi ihop säcken och jag lämnar över till Sepideh för att berätta sin version av historien. Bara en anmärkning, Younes är hennes man. Och en till, som hon skriver är att dammsuga en av mina favoritsysslor, tro det eller ej. Jag blir så glad när det är rent på golvet, även om jag inte känner det med mina fötter.
—
Det slog mig aldrig hur allvarligt det hela var innan jag såg dig blå, uppsvullen och nedsövd på SÖS. Jag kunde inte titta på dig för jag trodde inte på att det var du. Jag sa flera gånger till Younes ”Det här är inte Shahrzad, hon är i ett annat rum”. I det ögonblicket förstod väl även han (som under hela bilresan till Stockholm var övertygad om att jag hade förstorat det hela) att det här var åt helvete. Han försökte övertala mig om att det inte var så farligt för ”det är väl normalt att man sväller upp när man får så mycket vätska i kroppen, och de röda och blåa prickarna kommer ju självklart att försvinna”. Det var inte förrän flera månader efteråt han sa till mig att han helt ärligt inte trodde att du skulle överleva, men att han sa så för att han försökte få mig att må bättre eller nåt.
Vi satt i det där väntrummet en hel vecka i sträck och bara väntade. Ibland berättade vi historier om nåt roligt, konstigt eller grymt du hade gjort/åstadkommit. Din pappa brukade få tårar i ögonen och din mamma gick ut för att få frisk luft. På nåt sätt kändes det ändå tryggt att vara tillsammans med alla andra dina närstående.
När du vaknade fick jag träffa dig. Jag var så nervös. Vad skulle jag säga? Tänk om du hade förändrats under tiden du sov? Jag visste ingenting. Du hade frossa, du skakade för att du frös och hackade med tänderna samtidigt som du försökte prata som om ingenting hade hänt. Jag blev ännu nervösare. Du var ju dig själv, försökte hela tiden skämta om hela situationen fast du var så sjuk. Där och då bestämde jag mig för att fortsätta som om ingenting har förändrats. Du blev sjuk, nu ska du bli bättre och allt ska bli som vanligt igen.
Jag ringde och smsade och förstod varför du sällan svarade på mina sms. Jag blev så glad när du äntligen ringde upp en dag. Jag höll på att dammsuga, din favoritsyssla, lustigt att du ringde just då =)
Att du kanske var tvungen att amputera var något jag misstänkte, men hade förskjutit tanken varje gång den slog mig. Inte heller hade jag anat att de skulle bli båda benen dessutom. Du berättade hela historien från början till slut. Jag var bara ledsen, och arg. Det var inte rättvist. När vi till slut lade på telefonen gick jag tillbaka till dammsugaren och fortsatte att dammsuga. Ungefär en minut efter flög den i väggen och sen satt jag och bölade med allt jag hade. Jag behövde inte säga nåt till Younes, han fattade själv vad som hade hänt, så han kramade mig bara. Och där satt vi i ungefär 20 minuter innan jag lugnade ner mig och tog upp telefonen och smsade dig. Där och då bestämde jag mig igen för att fortsätta som om ingenting har förändrats. Du blev sjuk, nu ska du bli bättre och allt ska bli som vanligt igen.
Love You Mahrokh
Imorse gästade jag Nyhetsmorgon!
Tanken var att jag skulle åka hem igår men precis innan jag kom fram till Stockholm i onsdags ringde de och ville att jag skulle vara med på söndagen. Först sa jag nej för att jag hade biljett hem och hade planerat att träna men jag lät mig övertalas när jag hörde vad veckans tema var: psykisk ohälsa och självmord. Redan från början av den här resan bestämde jag mig att vara ärlig med det jag gått igenom, alla steg sedan jag blev sjuk, man kan liksom inte vara halvt ärlig och alltför kalkylerad i sådana frågor tycker jag. Jag skulle prata om mitt liv, ett öde, en resa och skulle jag censurera delar skulle det kännas oäkta. Jag har sagt det många gånger: jag delar med mig med förhoppningen att kunna hjälpa någon annan, jag tänker alltid: Vad skulle jag behövt höra och se när det var som värst? Skulle jag lämna ut den mest signifikanta händelsen skulle hela grejen förlora sin mening.
Men med det sagt brister det nästan alltid för mig när jag pratar om det, det är som att någon tar ett stadigt tag om mitt hjärta och försöker dra ut det genom min bröstkorg när jag tänker på den händelsen, på min lillebrors ögon när han såg mig och det blir än värre när jag försöker sätta ord på det. Även denna gång brister det för mig och klumpar sig i halsen, även om jag kämpar emot.
Jag vill också tala om för er att det här är ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Tiden räckte inte till för att jag skulle säga det så jag säger det nu. Livet är orättvist, ibland slår det långt under bältet och hur stark, hur tuff och hur motståndskraftig man än är kan man hamna i en värld av total mörker och hopplöshet. Det kan hända alla. En stor eloge till TV4 som belyser detta och hjälper till att ta bort den tabustämpel som ofta finns när det kommer till självmord. Det är viktigt att vi vågar prata om det, även om det är obehagligt och svårt.
Jag har varit nervös varenda gång jag ska vara med på TV men denna gång kändes det extra angeläget att göra bra från mig.
Klippet kan ni se här eller nedan.
Idag var det dags igen: FRA-slingan på Ekerö. Väntar fortfarande på min cykel så jag fick låna en från David, stort tack för det! Den hade elektriska växlar så jag fick testa på det. Lite strul hade vi med inställningarna på cykeln och bästa Niels kom som räddaren i nöden och hjälpte till, tusen tack!
Min fjärde gång på cykel i Stockholm och den här vägen är bra att återvända till, för jämförelse. Allt som allt känner jag mig starkare och stabilare på cykeln. Amirs son Tiam var med och med sina 12 år är han så duktig som trampar i samma fart som oss med längre ben. Vi hade med Lotta som gör ett reportage om mig och hon både filmade och fotograferade när vi cyklade runt. Det ska bli så spännande att visa er resultatet.
I sista slutspurten tog jag i för fulla muggar och kom upp i 46,2 km/h. Trodde knappt att det var sant och fick dubbelkolla med Amirs cykeldator (han cyklade framför mig) som visade samma hastighet. Det vilar något magiskt över cykeln och cykelsporten. Man får liksom aldrig nog.
Imorse publicerade Polar ett inlägg om mig på sin Facebooksida.
Shahrzad – Vägen till triathlon. Utan fötter.
Shahrzad är sedan maj 2012 dubbelamputerad efter en meningokockinfektion. Hon svävade mellan liv och död i 13 dygn. Alla organ var utslagna av infektionen förutom hjärnan. Utdömd av en hel läkarkår och dömd till ett liv i rullstol med dagliga mediciner och dialys resten av livet.
Fyra månader efter sin amputation startade Shahrzad sin resa tillbaka till ett aktivt liv. Utan mediciner, utan dialys men fortfarande i rullstol bokstavligen kröp hon från rullstolen in till träningslokalen.
Idag tränar Shahrzad 10-12 pass i veckan med proteser, sällan begränsad av sin funktionsnedsättning. I augusti 2015 ska Shahrzad göra sin första triathlon i Olympisk distans: 1 500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning. Med proteser.
Vi är så djupt imponerade av denna enastående kämpe, som tagit revansch på döden mot alla odds! Det är verkligen en stor ära för oss att få vara med och stötta Shahrzad.
Foto: Patrik Johäll, Superstudio
Tack för de fina orden!