I will tell your story if you die. I will tell your story and keep you alive, the best I can.
Tillägnat Shahrzad på 3-årsdagen av hennes död.
shahrzad… shahrzad, är du kvar? håll ut, vi är över skanstullbron nu. du får inte ge upp. klas, kör snabbare. jag tittar åt vänster och ser min lillebror sitta i passagerarsätet. han knyter nävarna så hårt att knogarna vitnar. försöker röra mig för att hålla i hans hand men är fastspänd. shahrzad, ligg still. titta på mig. nej titta hit, det är jakob. vi är på sjukhuset snart, jag lovar.
time-lapse
vaknar och skriker rätt ut. tittar ner på filten som täcker mina ben. nej, nej, nej. benen är borta. mamma skriker nervöst: hon har vaknat igen. en man ställer sig på sidan av min säng. fipplar med slangarna som sticker ut från min hals. precis då sprider sig värmen genom min kropp. alltid i bröstkorgen först. morfin. somnar om.
time-lapse
vaknar och börjar dra i slangarna. försöker rulla ut ur sängen. atti är död. atti är död. jag såg det med mina egna ögon. sköterskan håller ner mig mot sängen och jag kämpar emot med allt jag har. jag måste till slussen, hon är i slussen. släpp mig. pappa springer in i rummet och håller om mig. jag känner doften av honom och hans händer är varma som de alltid är. pappa, atti blev påkörd av ett tåg, jag höll i henne allt vad jag kunde men tåget åkte för snabbt. hon fastnade mellan dörrarna. hennes kroppsdelar drogs av och de ligger på perrongen, vi måste dit på en gång. vi måste rädda henne. shahrzad, du har drömt en mardröm, det är alla mediciner som orsakar det. atti mår bra, hon kommer hit imorgon och hälsar på dig. jag hurklar med ansiktet mot pappas axel och maskinerna piper för fullt. lovar du pappa? pappa säger: min dotter ska inte behöva lida såhär. hon hallucinerar av medicinerna. jag drar ut slangen med ketalar, ring vakterna om du vill. jag kan inte stå här och titta på. ni får hitta andra smärtstillande som fungerar. sköterskan nickar och gråter. du har rätt, vi kopplar bort det.
time-lapse
ska bara borsta håret. sträcker mig efter borsten och ramlar ur sängen. landar med ansiktet i golvet. gråter tyst. ingen får veta att jag har ramlat, de kommer bara oroa sig. kryper till rullstolen och försöker dra mig upp. ramlar igen. förnedrad. liten. värdelös. anders kommer in med lunchen. larmar. lyfter upp mig på sängen igen. du får inte göra såhär. du får inte ramla. har du ont någonstans? var slog du dig? lilla tösen, vi har ett ansvar för dig.
time-lapse
lägger schampo i mitt hår. mm, luktar kokos. så stolt, får äntligen duscha själv för första gången. jag kan själv minsann. låter vattnet rinna över mitt huvud och känner hur hela kroppen blir klibbig. vad är det som händer? tittar på överarmarna och vrålar. pappa springer in i badrummet. vad är det? har du ramlat? pappa, titta. jag har tappat nästan allt mitt hår. känner på huvudet, är allt borta? mamma panikkör duschstolen ut från badrummet medan jag skriker: jag är skallig. inte ens håret fick jag behålla. jävlahelvetesliv.
time-lapse
syster stina står ovanför mig och stryker händerna över mitt ansikte. lilla gumman. att du ska behöva lida så. narkosläkaren ställer sig vid sängkanten. hur ont har du, 1 till 10? jag skakar bara på huvudet och han förstår. jag kommer aldrig säga 10. jag kommer aldrig erkänna att smärtan är för svår att hantera. jag kommer aldrig låta den vinna. hjälp mig.
time-lapse
—-
Shahrzad med de snygga benen. Du som dog för exakt tre år sedan. Kvar lämnade du mig och lät mig kriga alldeles ensam. För dig.
Jag tänker inte berätta mer för dig om alla de hemska sakerna jag har sett och genomgått när du varit borta. Jag vill bara att du ska veta att jag mår bra nu. Jag har slutat vakna på nätterna och leta efter mina ben som inte finns kvar. Jag känner inte ens efter på avståndet från mina knän till sängkanten för att försäkra mig. Jag kommer aldrig försonas med det, men jag har vant mig. Jag ser på livet på ett annat sätt nu, jag glädjs för de minsta saker. Saker du aldrig ens hade lagt märke till. Jag skrattar när jag vill och gråter när jag vill. Jag tycker inte att det är svagt att gråta offentligt, du skämdes alltid när du råkade visa känslor för andra att se. Jag har öppnat mitt hjärta för andra, att röra, beröra och beröras av.
Jag tittar på mamma och pappa med andra ögon, sedan jag lärde mig att de är de enda människorna som bryr sig på riktigt. De vände upp och ner på alla sjukhus, de sa emot alla som inte ville mig väl. De mår bättre nu, men jag ser det ibland; hur även de frågar sig varför det blev såhär.
Lillebror är så stor nu, han flyttade hem när du gav dig iväg. Ja, han gick klart sin termin men han trivdes inte. Han höll mig sällskap, tog hand om mig och bar runt mig i sina armar när jag inte ville sitta i rullstolen. Vi tittade på alla Harry Potterfilmer och åt godis när han sov hos mig på sjukhuset. Det var de bästa och gladaste dagarna, när han kom. Han mådde nog sämst av alla, föll isär vid ett flertal tillfällen men han byggde upp sig själv igen. Du hade varit så stolt över honom, han var så ofantligt tapper. Nu läser han till jurist och skickar lagtexter med konstiga paragrafer och siffror till mig. Jag läser dem och förstår inte mycket annat än att jag är glad för hans skull. Att han gav sig ut i världen igen och började leva, trots allt han hade varit med om. Jag har fortfarande stenkoll på honom, oroa dig inte.
Jag har lärt mig att simma. Minns du hur rädd du var för vatten? Nej, inte bara bröstsim. Jag krålar. Du skulle bli så avundsjuk, jag är bra på det också! Jag har en simtränare, honom hade du gillat massor. Han lärde mig allt från början, har tålamod ibland och är stentuff andra gånger. Det har vi gemensamt du och jag, vi har en soft spot för no-bullshit-människor. Jag har gjort massor du inte har gjort. Jag har varit med på TV och det har skrivits om mig i tidningarna. Människor jag inte känner pratar med mig och jag är okej med det. Sånt tyckte ju inte du om. Jag har rest jättemycket. Var i New York, vår drömmars stad och snart kanske jag åker dit igen. Du missade verkligen något. Jag samlar på minnen nu, inte på saker. För du förstår, när det var som värst hade jag ingen användning av dina saker ändå. Man lär sig att man klarar sig på nästan ingenting materiellt till slut. Men alla fina minnen bar jag med mig och de var som små påminnelser om när livet var bra, att det mycket väl kunde bli bra igen. Du sprang igenom livet. Jag däremot, jag stannar ofta upp och ser mig om, försöker ta in allt, är tacksam för det jag har. Det var du ganska dålig på.
Jag är blond igen, kan knappt titta på bilder när håret var mörkt. Det är så du. Håret jag tappade växte ut och nu är det långt igen. Benen däremot, de växte inte ut. Jo, jag är ledsen över det fortfarande. Jag saknar varm sand mellan tårna mest av allt, och att måla tånaglarna. Du hade alltid perfekta tånaglar, minns du? Till och med när det var vinter fixade du dina tånaglar, minst en gång i veckan. Mamma hade rätt också, när du kommer till sjukhuset klipper de upp dina kläder. Så du måste alltid ha fina trosor, vilken tur att du lyssnade på henne! Jag lyssnar också.
Jag saknar dig. Ofta. Jag saknar ditt bekymmersfria skratt. Jag saknar att alla dina outfits var on point, att du var mån om ditt yttre. Perfektion och släta ytor är inget för mig längre. Jag saknar hur du noggrant planerade nästa steg, vilken järnkoll du hade på alla situationer. Du tappade aldrig ansiktet. Aldrig. Och du stod upp för det du trodde på. Jag minns det, bland det sista du gjorde i livet var att stå upp för dig själv, du sa ifrån när någon behandlade dig illa. Jag är otroligt stolt över dig för det. Du höll alltid ditt huvud högt. Du gick under med flaggan i topp.
Shahrzad med de snygga benen. Du är ständigt i mina tankar och i mitt hjärta. Jag bär med mig allt som du sa, allting du tänkte, allting du drömde, allt du kände och allt du varit. Ibland önskar jag att jag kunde vara du. Jag har haft tre skitjobbiga år sedan du försvann. Jag försöker förlåta dig för det. Att du försvann vill säga.
Comments are closed.