New York resan var min belöning för hårt arbete inför Stockholm triathlon. Flera gånger under loppet när det kändes som allra värst tänkte jag att jag ska få resa tillbaka till min favoritstad, jag måste bara korsa mållinjen.
Jag har pratat om NY innan i bloggen, hur vi bokade en resa i slutet av november 2012, ni vet när det var som allra värst för mig mentalt. Det var pappa som tyckte att jag skulle ge träningen ett syfte – mitt syfte blev att träna upp kroppen och benen så mycket att jag skulle klara mig utan rullstolen när vi var där. Resan var planerad till maj 2013, jag hade 167 dagar på mig att bli mitt bästa jag. Jag hade dessutom gått upp cirka 20 kg och tappat nästan allt mitt hår till följd av den starka medicineringen och kortisonet. Håret som fanns kvar ramlade av i stora tussar. Det var för jävligt.
Men jag kämpade, det ska ni veta. Jag kämpade emot varenda impuls att tröstäta varje gång jag kände mig nere. Jag kämpade på gymmet, jag kämpade med att vilja gå ut överhuvudtaget, vissa gånger hade jag på mig peruken med det långa, plastiga bruna håret. Jag kämpade med proteserna, att gå ut och gå. Bara gå tills jag tog slut. Tittade bort när jag tog av mig proteserna och benen var såriga och blodiga.
Jag lyckades aldrig gå i New York, utan jag satt i rullstolen hela tiden med blodiga, onda ben. Men jag fick med mig något större än så. När vi kom ut på Penn Station och Atti rullade min rullstol på gatorna, när jag såg höghusen och hur staden verkligen levde; det var första gången sedan jag blev sjuk som jag från den allra djupaste delen av mitt hjärta var glad för att jag överlevde, för att jag höll hårt i livet och vägrade släppa. När vi 13 dagar senare åkte taxi till Newark för att ta flyget hem rullade tårarna ner för mina kinder och jag tänkte: Nästa gång jag kommer hit ska jag gå på de där gatorna.
Att då två år senare göra det, det är ingen annan känsla än tacksamhet, vördnad och ödmjukhet inför kroppen och hur den reparerar sig, hur den kan anpassa sig till nya förhållanden och hur mycket den tål. Heja kroppen och heja New York, min happy place where dreams come true.
Comments are closed.