Sådäääär! Där rundar jag av den jobbigaste veckan “jobbmässigt” som jag kan minnas på väldigt länge.
Det är mycket nu och av någon outgrundlig anledning tar det heller inte slut. Ibland tänker jag att jag varit med i alla tidningar men så hör någon av sig. Den här senaste tiden har inte varit annorlunda. Jag vill inte låta otacksam, jag känner mig hedrad över att så många vill lyfta mig och berätta min historia men en sak som jag inte tror att många tänker på är att dessa artiklar tar en himla massa tid. Det ska intervjuas, fotas, filmas och sedan ska jag läsa artikeln, godkänna den… and the list goes on.
En annan sak är att det är psykiskt väldigt ansträngande för mig att berätta hela historien från början och genomleva allt det hemska. Vissa dagar vill jag inte alls prata om det, jag vill inte kännas vid det och jag vill inte påminnas. För några veckor sedan kände jag hur jag började ta slut, hur jag inte orkade sitta där mer och berätta om den där torsdagen i mars 2012 då allt gick åt helvete inför en främmande människa. Jag behövde en paus.
Så jag gjorde något väldigt olikt mig och som jag har väldigt svårt för; jag började tacka nej till precis allt. Utan undantag. Med det sagt hade jag en fullspäckad vecka ändå med intervjuer, telefonsamtal, möten, massa springande till sjukhuset för att ordna med mina proteser och någonstans däremellan tränade jag. Inför ett lopp och en dröm som är så nära.
Nu blir det alltså inte mer av den varan ett tag framöver. Nu ska jag in i min träningsbubbla, jag kommer inte sluta tänka på den där torsdagen men jag ska i alla fall sluta prata om den på ett tag, låta såren läka ihop lite tills jag börjar pilla i dem igen.
Men misströsta ej, jag har 4 stora grejer på ingång ändå (: Närmaste blir förhoppningsvis under nästa vecka. Framöver ska du och jag istället prata mycket träning och lite business.
Var rädd om dig, DU är viktigast!!
Nu är artikeln ute om mig i tidningen ShapeUp. Bilden tog Jerry Hull på mig på Onyx, närmare bestämt i PT-rummet där allt började.
Chefredaktören Johanna intervjuade mig och när hon höll på att skriva ihop artikeln såg jag gulligaste statusen på Facebook:
Sitter och jobbar, skriver ut en intervju. Personen jag intervjuat är så genuint imponerande att jag på riktigt blir alldeles tårögd. Jag har intervjuat människor i sådär nio år, och jag har aldrig känt såhär. Vissa människor är så satans jävla coola att ord inte räcker till. De visar att allt, och då menar jag verkligen ALLT, är möjligt.
När tidningen kommer ut ska jag berätta för er och hela världen om denna tjej.
♡♡♡
Idag var det fotografering och jag var alldeles för sen (fastnade på gymmet) och kom till Fanny på Salong Crush i smutsigt, fågelbohår. Att hon lyckades få det att se ut som bilden ovan är helt ofattbart.
Minns ni att jag några inlägg tillbaka skrev om ett dåligt simpass jag gjorde? Minns ni också att jag försonades med att ha gjort dåligt ifrån mig och skulle kick some ass i den poolen nästa gång jag simmande? Sagt och gjort, DUBBEL high five av coach Jonas, då är jag nöjd! 2000 m och snabbt gick det. Gjorde 4 x 100 m (x2) progressivt och lyckades sänka min tid varje gång. Dunkade på duktigt i hjärtat också, låg uppemot 83 % av min maxpuls, tack till min Polar V800 som gör allting mätbart. Ingenjören Shahrzad gör dubbelvolter (: Känns som att den här hemska förkylningen jag dragit med i över tre veckor äntligen börjar släppa. Hurra!
Förra veckan gjorde vi en riktigt rolig grej, speciellt roligt var det för mig då både Kajsa och Jonas kunde vara med. Och innan jag kunde säga “it’s a wrap” tog vi första fotot någonsin på oss och jag förstör det, hur ser jag ut egentligen?? Jag har precis simmat 2000 m utomhus, i våldsamt hagel dessutom och varken Kajsa eller Jonas tyckte att jag skulle ta av simmössan (:
Två av de bästa människor jag känner på ett och samma foto.
Tack Lotta för två hetsiga men spännande dagar och vi väntar spänt på resultatet! Jag ska visa er så fort det är färdigt.