En race report från min första idrottstävling – någonsin.
Starten gick 12:30 men jag skulle vara i Almenäs 10:45.
Väckarklockan slog 09:00 och jag hann snooza två gånger innan jag gick upp. Åt havregrynsgröt till frukost och packade ner våtdräkten innan jag cyklade iväg. Ville inte känna efter hur jag mår idag, i och med att löppasset gick segt igår. Bestämde mig för att stanna till i ICA på vägen för att köpa något att dricka. Det var en kvinna framför mig som ville växla alla sina mynt i kassan och jag var märkbart irriterad. Stod bakom och himlade med ögonen – som om det får det att gå snabbare. Väldigt olikt mig, okej jag är en suris idag. Måste vända på humöret.
På rakan till Almenäs hade jag någon kilometer på mig att trycka på och väcka hjärtat och lungorna. Kändes fortfarande tungt. Är ju segstartad på morgonen, tröstade jag mig med.
Nära Almenäs hörde jag rösten av speakern och ljudet av människor. Rullar in på grusgången och precis som jag trodde var det mycket folk, himla fint väder har vi idag. Tur, då kanske vattnet inte så kallt.
Hinner se swimrun-tävlingen och det börjar bli pirrigt. Biter av två naglar i ren hets innan jag drar på mig våtdräkten för att hålla mig sysselsatt. Möter upp Jonas strax efter 12 och känner att jag inte har någon alls koll på banan. Drar i mig en gel, helt onödigt egentligen men behöver det mentalt. Kroppen är spänd, all systems go. Tankarna kommer men jag gör allt för att stänga av. Tittar på vattnet och försöker påminna mig själv om det Jonas alltid säger. Det här är mitt element. Vattnet är mitt hem.
Mamma tar mina ben och Jonas bär in mig i vattnet. Visar bojarna, här är det grunt och jag gillar det inte alls. Gillar inte att se sjögräset och botten. Hinner inte ens känna efter om det är kallt i vattnet och är helt genomsvettig under dräkten. Tar några simtag och försöker hålla andningen under kontroll. Blåsa ut sakta, mjukt.
Innan jag vet ordet av börjar de räkna ner: 10 – 9 – 8…. Och så är vi igång. Gör allt för att inte gå ut för hårt i starten, för då tappar jag andningen och får kallsup. 1, 2, 3 andas. 1, 2, 3 andas är mantrat. Jag säger det så många gånger tills armarna börjar rulla på av sig själva. Ser Jonas under vattnet till min höger och blir påsimmad på mitt högerben. Aj, aj, aj vad ont det gör. Släpper det så gott jag kan men missar att andas in ordentligt två gånger efter varandra och känner syreskulden komma. Tomma lungor. Tredje gången tar jag min tid och andas in ordentligt men då börjar det skvalpa och blåsa på, såhär vågigt har det aldrig varit. Vattnet är mitt element, tänker jag och försöker gunga med i vågorna. Jonas ropar: bra, bra, bra!
Sedan gör jag det stora misstaget att försöka se mig om efter andra gula badmössor, och ser bara en till min vänster. Förmodligen samma person som simmade på mitt ben. Jag är alltså näst sist. Då kommer det, ångesten. Jag är näst sist. NÄST sist. Din jävla sopa, du är näst sist. Du är så dålig, du har blivit omsimmad av alla, förutom en. En som ligger och drar på din vänstra sida. Min sköna känsla försvinner helt och jag vet precis vad jag gör nu, jag motarbetar mig själv. Hur kunde det bli såhär? Är det för att jag saknar fötter? Är det bensparken? Så kommer spiralen som jag avskyr att fastna i, när jag börjar skylla en dålig prestation på avsaknaden av mina underben. Den ursäkten är inte good enough. Sedan kommer “jag hatar mitt öde”-tankarna. Varför var det just jag som behövde bli sjuk? Jag är förlorad. börjar tänka på att ropa till Jonas att jag skiter i det här. Spela död, fejka en drunkning.
Det är underligt att det kommer så många olika tankar under så oerhört kort tid, när du ändå fokuserar på att göra något annat, i mitt fall att simma och hålla kurs. Sedan tänker jag på en av mina hjältar Noah Galloway, en amerikansk soldat som förlorade ett ben och en arm i Irak och deltog i Dancing with the stars i USA. I ett klipp säger han: What I am lacking in limbs I will make up in determination and hard work. Jag älskar den meningen, jag älskar den inställningen. Så jag gräver djupt inombords, tar fram allt jag har i mina rygg- och armmuskler, all determination som finns och sista biten simmar jag perfekt. Långa tag, smeker vattnet och trycker iväg det. Jag är tillbaka.
Tills simmaren till vänster simmar på min rygg. Nu är hen där och stör igen. Och jag märker att jag drar åt helt fel håll.
Jag tänker inte komma sist tänker jag och där sköljer sista vågen av ångest över mig. Jag har gjort alla besvikna. Mina föräldrar som hejar på, Kajsa och hennes familj. Men framförallt Jonas. All tid och engagemang han lagt ner, för att jag ska komma sist. Min coach Jonas, bästa Jonas. Hur kunde jag vara så dålig? Tänk om han inte vill träna mig mer, tänk om han inte vill följa med till Stockholm? Och där slutar jag se simmaren på vänster sida. Hen har simmat om. “Förlåt” mumlar jag de sista metrarna in. Förlåt, förlåt och det knyter sig i halsen.
När vi går i mål darrar min haka och jag tittar besviket på Jonas. Förlåt, jag kom sist säger jag och tårarna börjar rinna bakom mina simglasögon.
Sist?? säger Jonas. Vaddå sist, du är bland de första i mål, du simmade om alla, säger han och pekar bakåt.
Jag ser massa gula badmössor som sticker upp ur vattnet några hundra meter bort. Förstår ingenting. Hör mamma och pappa vifta och ropa: Shahrzad, Shahrzad! Jag hör Kajsas röst och jag tittar på Jonas igen, helt oförstående.
Jonas drar upp mig på bryggan och mamma, pappa och Kajsa och hennes familj springer fram. Kajsas barn kramar mig. “Shahrzad, du var jättebra” säger Sally och klappar mig på benen. Hon tillägger: Du simmade snabbare än de som inte har proteser.
Det tar ett tag tills poletten trillar ner. Dubbelkollar tiden i Simklubben Elfsborgs tält. Jag har alltså kommit in på sjunde plats med en tid på 18:30. Resten är en dimma. Får höra att jag är trea av tjejerna och att det är prisutdelning om en halvtimme.
Stort GRATTIS till Amanda och Elin för första och andra plats och helt fantastiska prestationer!
Såhär dagen efter är jag nöjd och stolt över en bra simning. Jag gjorde bra ifrån mig men nästa gång ska jag vara ännu bättre. Längtar till passen då Jonas knappt låter mig vila mellan längderna, när andningen är högt upp i halsen – för nu vet jag att det ger resultat. Men den största lärdomen är: om du är helt ensam och ingen simmar nära dig är det inte alltid för att du är sist. Det kan också vara för att du är först. Can I get an amen?!
Jonas och jag pratar ofta om livet och vardagen innan och efter passen, under passen instruerar han bara. Ofta säger han saker som jag inte förstår förrän långt senare. Som idag när jag gick igenom kommentarerna och mailen jag fick från er från förra inlägget. Då trillade poletten ner.
Innan ett simpass inomhus för länge sedan pratade vi om Jonas och hans jobb (han är sportchef på Simklubben Elfsborg), men han har varit elitsimmare. Jag frågade honom om han inte vill börja simma på hög nivå igen och han gav mig ett underligt svar. Något i stil med: Jag gillar simningen men jag gillar jobbet jag har än mer. Mötet med människor som korsar ens väg och man tror att det är helt random men de sätter sina spår, man får vänner för livet. Man ser de utvecklas och man utvecklas tillsammans med dem. Det är det jag gillar mest med mitt jobb, möten med människor. Du kommer också se det senare när denna satsning är över, du kommer ha vänner för livet och människorna du träffar kommer lämna spår som inte går att sudda ut. Idrotten är en grej, människorna en annan.
Jag förstod ingenting. Förstås. Ensamvarg som jag är, målinriktad som jag är. Men idag stod det så klart inför mina ögon.
Dessa människor – Ni. Ni är mina vänner, ni är min livboj. Ni lyfter mig när jag är nere, de flesta av er har jag inte ens träffat. Kanske det mest oväntade som hänt mig under denna resa, dessa möten. Ni berör mig och ni lämnar spår i mitt hjärta som inte går att sudda ut. Tack för det, tack för att ni ser till att ensamvargen inte är så ensam, trots allt.
Jag har försökt att cykla argt men det går inte, jag städat noggrant utan att det går över så jag försöker med att skriva. Allt går så hårt åt helvete just nu, ingenting känns bra. Kroppen är svullen, trött, orkeslös, gör ont precis överallt. Har jag tränat så mycket och så dedikerat för att det knappt 2 veckor innan loppet ska kännas såhär? Sån. Jävla. Fail.
Mardrömmarna finns där varie gång jag stänger mina ögon, att jag får kliva av för att jag inte orkar mer, att alla skrattar åt mig. Shahrzad som fick så mycket uppmärksamhet, som fick synas och höras i medier, som människor följde och peppade, som alla var snälla mot – hon får kliva av, hon pallar inte trycket. Så står jag där, värdelös precis som jag var efter min sjukdom. Misslyckad. Oduglig. Tänk om det blir så, tänk om jag inte kan.
Finns inget bra sätt av avsluta det här inlägget för allt är bara elände och skit. Adjö.
Jag vet inte vad jag gör längre. På riktigt. Allt jag tänker på är triathlon. Allt jag drömmer om är triathlon. Jag bryr mig liksom inte om något längre, tänker inte på sommaren som regnat bort, tänker inte på att jag nog borde lägga inpackning i mitt hår eller måla mina naglar. Jag försöker bara påminna mig själv om att äta och sova tillräckligt. Det är bubblans fel. Allt annat swischar bara förbi och inget får fäste. Det studsar bort, får inte ta plats. Jag känner inga känslor längre förutom irritation. Irritation för det som stör fokuset, jag har inte tid att bry mig om detta, tänker jag. Jag har mitt triathlon.
Om jag ändå ska försöka summera vad jag har gjort den senaste tiden. Jag har simmat i öppet vatten, försökt springa så mycket går när det inte gjort ont, cyklat distans och intervaller. Fråga mig om distanser, puls och hastighet? Jag vet inte.
Nu när jag ser det svart på vitt inser jag att det låter lite sorgligt. Men ändå inte, inte för den som förstår. Detta blinda, fanatiska driv. Jag har bara haft det en annan gång i mitt liv, några månader innan jag blev sjuk och vi hade en stor lansering på jobbet. Jag minns inte mycket av slitet och 12-timmarsdagarna på jobbet innan men jag minns väldigt tydligt när lanseringsdagen kom. Hur något stort väcktes till liv från absolut ingenting, från att en gång blott varit en tanke. När vi gick live fick jag tårar i ögonen och tänkte: Jag var med och byggde det här.
Så är det med mitt triathlon. I början var det bara en tanke, och nu väntar mina sista 12-timmarsdagar på jobbet innan det är dags. Det där fröet vi sådde kommer snart att blomma ut. Jag vet det. Därför måste jag hålla ut, kan inte ge upp, får inte sluta.
Jag stannar i bubblan lite till.