Hon bestämde sig för att leva
I mars 2012 drabbas hon av en sjukdom som nästan tar hennes liv. Hon benamputeras. I november samma år kan hon ta ett fåtal stapplande steg med hjälp av kryckor. I början av oktober 2013 klarar hon några timmar utan rullstol. Nu ska hon tävla i triathlon.
Shahrzad kom som flykting till Sverige från Iran 1989. Hon var en liten sprallig femåring som var tvungen att lämna sitt hemland, sina kompisar och släktingar för en oviss framtid. Men en femåring anpassar sig. Trots tuffa år i ett nytt land, med ett nytt språk och nya seder och bruk går det bra för Shahrzad. Efter gymnasium i Borås flyttar hon till Stockholm för studier på KTH. Hon får ett bra jobb och livet ser ljust ut. Shahrzad tränar mycket, lever hälsosamt och umgås med vänner. På jobbet ges hon mer och mer ansvar. Snart ska hon driva två stora globala projekt.
– Jag arbetade sena kvällar och ibland helger. Men det var inget jag klagade på. Jag sov färre timmar för att hinna göra allt jag ville göra. Många gånger tittar jag tillbaka och frågar mig själv om jag drev mig själv för hårt, inte lyssnade på min kropp? Missade jag varningssignalerna?
En torsdag i slutet av mars 2012 raseras allt. Shahrzad har tränat ett pass efter jobbet. Hon känner direkt att något är fel. Hemma i lägenheten kommer huvudvärken, hjärtklappningen, svårigheterna att andas och den konstiga magvärken. Något är definitivt fel.
När ambulansen kommer har Shahrzad 144 i puls. Ambulanspersonalen tror att det kan vara stressrelaterat. De råder henne dock att inte vara ensam. Ett råd som kanske räddar Shahrzads liv. Hennes bror är där en halvtimme senare.
– Nu börjar mina minnesluckor, berättar Shahrzad. Jag växlar mellan att vara kokhet och iskall, mellan frossa och feber. Törsten var outhärdlig. Men jag kräktes så fort jag drack. Hjärtat slog så snabbt att det gjorde ont och bröstkorgen värkte.
När Shahrzad faller ihop i köket, blå i ansiktet utan att kunna få luft, ringer brodern ambulansen. Det här är inte stress eller panikångest. Det här är något betydligt allvarligare. Nu konstaterar ambulanspersonalen ovanligt hög hjärtfrekvens, feber över 41 grader och små röda prickar över hela kroppen.
– Jag var nästintill okontaktbar och pratade osammanhängande, säger Shahrzad allvarligt. Något mörkt drar över hennes annars öppna ansikte. För en sekund tycks hon vara tillbaka den där fasansfulla torsdagen.
Shahrzad har fått en septisk chock. Det finns ingen tid att förlora. Vad om sedan händer på Södersjukhusets akut upplever Shahrzad som en film. Teamet som står beredda klipper upp hennes kläder. Hon får nålar överallt. Någon lägger sina händer runt hennes huvud och frågar vad hon heter och hur hon mår.
– Här är mitt minne kristallklart. Jag minns rösten som säger: ”Shahrzad, du har blivit mycket sjuk. Vi måste söva dig för dina lungor håller på att kollapsa och du klarar snart inte att andas på egen hand”. Och jag minns mitt svar: ”Tack så mycket, jag vill bara sova.”
Tretton dagar senare vaknar Shahrzad. Tretton nedsövda dagar som här återberättas utifrån journalanteckningar och familjens berättelse.
Bara några timmar efter att jag inkommit till akuten pratar läkaren med min bror. Jag har med största sannolikhet någon form av svår blodförgiftning. Man kan inte vara säker på vilken sort. Då blododlingssvaren tar ett par dagar behandlar man mig som någon med meningokocksepsis. Läkaren informerar om att läget. Det ser inte bra ut. Han uppskattar min överlevnadschans till 5-10 %. Min bror uppmanas att ringa den närmsta familjen. Cirkulationen har kollapsat, jag är kopplad till dialys då jag drabbats av akut njursvikt och mina andra organ har också sviktat. Hjärtfrekvensen är hög och blodtrycket lågt. Inga mediciner tycks fungera. Jag har lunginflammation och binjurebarksvikt. Toxinerna från bakterien cirkulerar i min kropp med mitt blod och ingen del av min kropp är säker. Karolinska sjukhusets ECMO-team (specialister på att syresätta utanför kroppen genom ett membran) är på plats. Man vet inte hur länge till mina lungor och mitt hjärta orkar. Dessutom har mina peteckier (små punktformiga blödningar över hela kroppen) utvecklats till purpura fulminans, det vill säga att hela min kropp är täckt av svartlila utslag. Min bror beskriver det som att någon misshandlat hela min kropp med ett basebollträ.
– Min mamma flyger från Borås och min pappa, som är på besök i Iran, flyger hem med SOS International. De var beredda på att se sin dotter dö.
Blododlingssvaren är som väntat: meningokocksepsis, en blodförgiftning som börjar med en bakterie. Hos dem som drabbas rapporteras dödligheten överstiga 40 procent.
Shahrzads sjukhus-CV visar hur nära det var: 13 dagar i respirator, 4 olika sjukhus och 12 avdelningar. Otaliga blodtransfusioner, 3 plasmaferesbehandlingar, 1 helikopterfärd, 7 månaders sjukhusvistelse och mer än 40 operationer.
– Med hjälp av hudtransplantationer från mitt lår lyckades man behålla vänster ben i underbensnivå. Det högra amputerades någon centimeter ovanför där min fotknöl en gång var. Shahrzad hejar glatt på några träningskompisar som sätter sig och fikar vid bordet intill. Hon är precis som alla andra. Men ändå inte. Långt därifrån. Rehabiliteringen blir ett helvete. Inte bara fysiskt. Att amputeras, att få delar av sin kropp avlägsnade, är traumatiskt. Shahrzads liv känns tomt. Som ett svart hål. Utan framtid. Utan glädje. Utan liv. Hon tvingas ligga still i över ett halvår. Hennes muskler förtvinar. Sårkanterna är inflammerade. De läker inte. Den tidigare starka och vältränade unga kvinnan går upp 20 kg av den tuffa kortisonbehandlingen. Båda hennes underben är amputerade. Shahrzad har nått vägs ände. Det finns två sätt att göra slut på lidandet. Ta sitt liv. Eller skapa ett nytt liv. Hon väljer det senare. Hon får rådet att gå till en psykolog för att bearbeta allt hon varit med om.
– Säkert ett bra råd. Men efter andra sessionen sa jag till min pappa: ”Om ni vill att jag ska må bra, behöver jag en personlig tränare, inte en psykolog.” Shahrzad behövde få utlopp för sina sorger, aggressioner och funderingar på det enda ställe där hon kände sig riktigt hemma; på gymmet. Trots att hon satt i rullstol och smärtan var fruktansvärd från knäna och ner, tog hon sig till gymmet.
– Jag kröp runt på golvet och gjorde övningarna knästående. Men Cicci Wallsin här på Onyx gav sig inte. Hon kom på nya övningar och utmaningar.
– Idag ser jag det så här: Enligt oddsen borde jag inte leva, jag borde inte ens vara helt frisk, jag borde inte ha så mycket kvar av mina ben och inte kunna röra mig som jag gör med mina proteser. Men jag gör det. Då måste jag dela min historia för att stötta andra att orka komma tillbaks när livet är helt svart. I augusti 2015 ska Shahrzad göra sin första triathlon. Olympisk distans. 1 500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning. Med proteser.
Om hon kommer att klara det? Bor björnar i skogen.
Anders Nygren
Beyond Communication