Currently Browsing "Vattenfall World Triathlon Stockholm"

Som jag har berättat för er tidigare är jag stolt ambassadör för Sepsisfonden.

Och på söndag tävlar jag i mitt andra Stockholm Triathlon. Yeay!
Förra året handlade det mycket om att ta revansch och bevisa för mig själv att jag fortfarande kan göra precis allt som jag bestämmer mig för, att drömmaren inom mig fortfarande finns kvar. I år har jag bestämt mig för att ta min revansch ett steg längre, att tänka utanför mig själv. Därför ska jag göra det till förmån för Sepsisfonden.

När jag 2012 drabbades av sepsis, hade jag ingen aning om vad denna sjukdom var eller innebar. Jag har förstått att det finns en stor okunskap om sepsis, bara drygt 20 % av svenska folket vet vad det är, och forskningen runt sepsis saknar pengar. Detta vill jag och Sepsisfonden ändra på! Vi vill öka medvetenheten om sepsis genom att sprida kunskap. Med bättre kunskap hos allmänheten, och inom vården, kan liv räddas. Över 40 000 människor drabbas varje år i Sverige, ca 6 000 av dem dör. Det behöver inte vara så.

Ingen ska behöva genomgå det jag har fått göra. Men för att det ska bli så, behöver de skarpa hjärnor som brinner för att hitta en lösning medel för att kunna bedriva forskningen, det vill jag hjälpa till med. Om jag på något sätt kan bidra till att hindra denna sjukdom från att ta liv, för att ge men för livet och krossa drömmar – DET är den ultimata revanschen.

Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att ni vill hjälpa mig med det, att ni vill stötta oss på vägen.
Ge ditt bidrag idag via Swish 1230240226 eller BG 5020-2241.

Tack och kram från mig.
S

/ / / /

Dagens påminnelse: Om man jobbar riktigt hårt hittar till och med sagorna hem ibland. I mina väldigt subjektiva ögon den bästa videon som finns på Internet.

/ / / /

Så har det gått en vecka nu. En vecka sedan operationen.

Vi var på Sahlgrenska för över ett och ett halvt år sedan och träffade läkarna. Först var det ärren på min högerarm som är kvar efter såren från sjukdomen som jag ville ta bort. De är inte i vägen på något sätt men de påminner mig om hur det såg ut och jag vill inte ha det så. Sedan diskuterade vi mitt högerben och läkarna höll med om att det inte är optimalt på något sätt. Delvis är amputationen i en felaktig och ofördelaktig nivå och har gjort protesförsörjningen svår, nästan omöjlig. Längst ner på benet är det också bara transplanterad hud och skelett egentligen. Ni vet också sedan förr att jag har ont och nerver är i kläm. Cirkulationen är sisådär också och ibland vätskar det från benet. Det är inte ett bra ben helt enkelt.

Då det är både en ortoped och en plastikkirurg som ska vara med på operationen och tiden måste fungera för båda delar skulle det alltså dröja med en operationstid.

Under Stockholm triathlon förstod jag att mitt högerben är min akilleshäl, det är det enda som hindrar mig från att göra bra ifrån mig i löpningen. Efteråt hade jag så ont i mitt högerben att jag inte kunde gå alls på fem dagar och haltade i två veckor. Högerbenet vätskade, det kom var från det och jag fick ta värktabletter, något som jag aldrig gör.

Fick en tid för besök inför operation innan jag åkte till NYC och jag pratade med läkaren och berättade att vi kan möjligtvis vilja satsa mot Rio eller fortsätta seriöst med min triathlonsatsning på något sätt. Han tyckte inte att det var en bra idé med operation. Benet skulle behöva någon månad för att läka och ärren på armarna skulle läka relativt snabbt men om jag skulle anstränga armarna såsom man gör i simning och styrketräning skulle ärren mycket väl kunna bli tjocka och breda. Jag vände blad och åkte till New York.

När jag kom hem sedan hade jag fått en operationstid ändå, mamma hade ringt och velat avboka men sköterskan hade bett oss tänka till en extra gång, det är svårt att synka två så upptagna läkare, ville jag verkligen vänta i flera år till? Mamma och pappa var överens, de tyckte att jag skulle göra det medan jag fortfarande var emot, jag ville ju träna. Kajsa och Jonas var som alltid rörande överens, det kommer aldrig finnas en bra tid att operera benet och de lovade att jag inte ska behöva ligga still och vara miserabel, vi skulle träna ändå, överkroppen är ju fullt fungerande. För det var just min enda invändning mot operationen, jag var inte rädd eller orolig för slutresultatet (okej, lite då) men mest var jag orolig för att tappa förståndet och livslusten om jag skulle behöva vara inaktiv så länge. Jag associerar ju det med förra gången då det tog en evighet att läka och kunna belasta.

Vi tackade ja till operationen och i måndags utfördes det. Mycket var annorlunda än sist men det rev upp en hel del sår. Sjukhusklänningen med öppning i ryggen, lukten i korridorerna, alla frågor man får innan operation: Säg ditt personnummer. Är du allergisk mot något? Ja, morötter, kiwi och pollen. Är det några mediciner du inte tål? Nej, men jag blir väldigt illamående efter operationen, men ge mig inte Primperan, det gör mig agiterad, Ondansetron fungerar mycket bättre på mig. Jag fryser ofta efter operationen, ni får gärna ge mig ett värmetäcke och bli inte oroliga om jag huttrar. Oj Shahrzad, du har så mycket hår, hur ska vi få plats med det i mössan? Lova mig att jag är helt nedsövd, jag vill inte veta vad som pågår…

Jag fick åka upp själv till operation, något jag aldrig gjort förut, mamma eller pappa har alltid varit med. Jag hann fundera mycket på hur utlämnad och ensam man är. Vilken viktig uppgift operationspersonalen har att få patienten att somna lugn och trygg. När jag flyttades över från min säng till operationsbordet stack pulsen iväg och tårarna var så nära. Nu är jag här igen, för i helvete. Började tänka på hur mycket en människa tål innan reservkrafterna tar slut, innan man kastar in handduken och tänker att nu varken orkar eller vill jag mer. Men sköterskorna räddade mig, de satte på EKG-lapparna och var mysiga och trevliga. Vilka hjältar. Shahrzad, vi kommer söva dig med Propofol och smärtstilla med Ultiva. Yes, det känner jag igen, nu får jag sova gott. Värmetäcket kom på och jag tittade på mitt högerben en sista gång, som vi har kämpat ihop, vi har verkligen gjort allt vi kan för att det ska fungera. Maskinerna gick på och det sista jag tänkte på var K:s ansikte, att den här gången inte är som alla andra 4x antal operationer för den är gången kommer han vara där när jag vaknar. Sköterskan tog mina händer i sina och jag log tårögt mot henne. Hon nickade i tyst förståelse. Sedan var jag borta.

Jag ska inte trötta ut er med mer detaljer idag. I torsdags fick jag åka hem och sedan dess har jag inte gjort annat än legat i sängen och tittat på film, halvsovit och varit groggy och less. Morfinet har den effekten.

Stor kram från mig så länge
Shahrzad – one legged warrior

/ / / /

Sam: This is it.
Frodo: This is what?
Sam: If I take one more step, it’ll be the farthest away from home I’ve ever been.
Frodo: Come on, Sam. Remember what Bilbo used to say: ”It’s a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don’t keep your feet, there’s no knowing where you might be swept off to.”

Vrider mig och tittar på klockan – 02:30, fyra timmars sömn kvar innan jag måste upp. Sov nu Shahrzad, snälla somna om men det är tumult inombords, en känslostorm utan dess like. Går upp innan klockan ringer och äter havregrynsgröt men får kämpa för att behålla den. Möter upp Kajsa och Jonas vid Slussen och vi promenerar mot Stadshuset. Har nära till tårar hela vägen och vill vända hem. It’s a dangerous business, Frodo, going out your door, mumlar jag.

Vi möter upp Amir vid starten och jag får blackout, det är så mycket ljud och människor och bakom mig är startfållan. Jag ser hur nervösa alla är när de står i sina våtdräkter och fipplar med badmössorna, snart är det min tur. Amir checkar in min cykel och TV4-killarna möter upp oss. Kajsa planerar vilka proteser och vad vi behöver vid de olika bytena. Glöm inte talk och plåster, påminner jag.

_MG_5758

Sofie som är speaker intervjuar mig, TV4 likaså men hjärtat slår så hårt och jag undrar om det kommer höras på filmen.

_MG_5773

Mamma, pappa och mina mostrar, kusiner och vänner möter upp mig. Var är Atti? Mamma gråter och då rinner dagens första tårar.

_MG_5785

Det här är revanschen, jag känner det så tydligt, det ligger liksom i luften. Alla som kommer heja på mig idag har gråtit tillsammans av uppgivenhet och sorg vid min sjuksäng – idag samlas de vid min sida för att vi ska hämnas. Jag ser det, över glädjen vilar ändå hela tiden en ilska, ett behov att avreagera sig.

_MG_5762

Trettio minuter innan start har Jonas bestämt att jag ska koppla bort allt, vi ska in i bubblan.

_MG_5779

_MG_5780

Jonas tar min hand och vi går mot pontonen, vi får gå i vattnet med startgruppen före för att jag ska hinna ta av proteserna. Jag hör publiken från långt håll: Shahrzad, Shahrzad, Shahrzad!

_MG_5793

_MG_5794

_MG_5795

Då kommer VD.n för tävlingen fram och säger att han är glad och stolt för att jag är med idag och önskar oss lycka till. Jag går på knäna ner för trapporna och ner i vattnet.

Varmt och skönt. Sjunger med i låten: So live your life, eh eh eh, ain’t got no time for no haters eh eh eeeeeeh. Just live your life, no tellin’ where it will take ya, just live your life, eh eh eeehhhhh.  Gör lite dancemoves. tar några simtag. Vattnet är mitt element, och andas ut sakta. Innan jag vet ordet av flyter vi vid startbojen och de spelar ett ljud som låter som hjärtslag. MEN FÖR I HELVETE, ropar jag och vill starta.

_MG_5798

GO!! och så är vi igång. Det är så hetsigt men jag måste hålla tillbaka. Tittar hela tiden till min höger för att kunna se Jonas och vi passerar 250-metersbojen. Jag ser mig inte om efter orangea simmössor för det spelar ingen roll.

_MG_5815

Sedan blir det oroligt vatten att simma i, jag har aldrig varit med om liknande. Jag vet att det är lönlöst att kriga emot vattnet, man måste vara följsam. Glider med i vågorna och försöker andas högt upp över vattnet. Stannar upp vid första rundningsbojen efter att ha simmat i vad som verkar vara en evighet och inser att snart är vi halvvägs. Jonas tar tag om min våtdräkt och lyfter mig över vattenytan. Hur mår du? säger han och jag nickar. Jag tittar på de andra simmarna och de ser panikslagna ut, det är ett argt Riddarfjärden vi simmar i. Längre bak har människor stannat upp helt. Vi rundar den andra bojen och Jonas säger: Nu simmar vi rakt hem, mot den gröna stången. Men jag ser ingen grön stång, jag ser ingenting. Jag vill bara simma. Tänker på Nemo och Dory och nynnar under vattnet: Just keep swimming, just keep swimming….

Vågorna fortsätter komma från alla håll och det börjar bli som Titanic. Flera får hämtas av skotrar, de får bryta. Andra hänger på kanoterna och kippar efter andan. Det blir glesare och glesare men jag har inte tid att bry mig. Jag måste simma hem. 250 m kvar och då slutar jag se Jonas, han försvinner hela tiden. Undrar om det är jag som simmar snett, får ta i ordentligt för att svänga åt höger flera gånger. När det är knappt 100 m kvar simmar vi ikapp startvågen innan oss och det blir trångt. Någon bröstsimsparkar mig i huvudet och plötsligt känner jag två armar under kroppen som lyfter mig ur vattnet. Det är Jonas. Vi hade ju planerat att jag skulle ta mig upp själv för trapporna, har det hänt något? Tittar på Jonas som ler och ser mäkta stolt ut. Bra Shahrzad, du har simmat jättebra! säger han och lägger mig på bryggan. Drar av mig våtdräkten och torkar benen med handduken jag får av Kajsa.

_MG_5834

Känner mig sjösjuk och Jonas ropar: Ta det lugnt. Vi går över pontonen och jag hör: Shahrzad, Shahrzad! Blir överväldigad. Alla filmar, ropar, klappar och hejar. I havet av ansikten ser jag ansikten jag känner igen och inser att alla är mina peeps, de hejar på mig och tårarna börjar komma. Kajsa förstår det, håller min hand hårdare och börjar gå snabbare.

_MG_5852

Vi är inne på 00:36:01 vilket är mycket sämre än vanligt men de i här förhållandena är det helt okej. Jag får en 80:e plats (av 297) på simningen.

In på växlingsområdet. Cykelskorna är redan på proteserna och det är så svårt att gå. Börjar få kramp i min högra vad för protesen sitter snett men försöker att inte tänka på det. Drar i mig en gel och lite vatten, på med hjälm, glasögon och handskar och så leder vi cyklarna en bra bit. Här blir jag omsprungen av allt och alla men jag stressar inte, jag kan ändå inte springa i de här proteserna. T1 går på 00:09:03 vilket är plats 291. Jag är kissnödig, berättar jag för alla, glömde ju att kissa i vattnet.

Amir ropar: Klicka i dina fötter! Och så är vi igång. Högervaden strular i början men jag lyckas glömma det. Jag cyklar om, cyklar om och cyklar om. Inser att ingen håller regeln där man inte får ligga nämre än 10 m, det går helt enkelt inte men det är farligt för det är många som är på banan. Amir säger att jag ska kissa under cyklingen men jag kan inte. Kan inte kissa på min fina cykel, kniper ihop och håller mig så länge det bara går.

Redan vid första varvet hetsas jag framförallt av en tempocyklist som dundrar fram och kan peta en i ögat med sin tempohjälm. FLYTTA PÅ ER FÖR I HELVETE OM NI SKA CYKLA SÅ SAKTA, ropar han högt och cyklisten framför mig börjar vackla med cykeln och håller ännu mer till höger, nästan in i kanten. Tempokillen kommer på sig själv och säger: Förlåt, jag ber om ursäkt, hemskt ledsen, det är bara ett motionslopp, jag ska lugna ner mig. Jag skrattar högt åt honom och han passerar.

Hamnar i en duell med en manlig överkittad tempocyklist framför. Jag ropar: Håll till höger, omkörning. När jag börjar köra om hör jag honom säga: Varför har du knäskydd och sedan inser han nog att det är proteser och säger: Vad i helvete… Jag vet, är man supersnabb cykelsnobb vill man inte bli omcyklad av en tjej, speciellt inte en tjej utan underben, sjukt jobbigt för ens ego. Sedan kör han om mig, jag kör om, han kör om och till slut ligger han som en arg bilist bakom mig och jag hör honom andas i min nacke. Du får gå före säger jag, ler mitt bästa million dollar smile, slutar trampa och vinkar fram honom med handen. Det är inte lönt att skada sig to prove a point. Men inser snabbt: Kanske är det jag som är cykelsnobben after all.

Når stadshuset och den skarpa svängen. Där står mina peeps igen, de hejar, ropar och det är så magiskt att tårarna börjar rinna.

_MG_5864

Ställ dig upp, ropar Amir och jag rycker iväg.

_MG_5867

På andra varvet hör jag någon som passerar med skolfrökenröst: Man får faktiskt inte ligga på rulle. Hon refererar alltså till Amir som ligger och cyklar bakom mig. Då blir jag arg på riktigt, vem är du att leka moralkärring på banan? Är du funktionär? Är det din mammas cykelbana? Kan inte hejda mig, växlar upp och passerar henne och pekar finger så nära hennes ansikte jag kommer. Kanske inte så sportsligt och jag önskar att jag kunde säga att jag ångrar det idag – men det gör jag inte. Don’t be a douchebag när du tävlar.

När vi närmar oss Stadshuset på andra varvet förvarnar Amir mig: Nu är vi nära. Jag lyfter min högra näve i en segergest, publiken jublar. Jag ser Jonas sträcka upp händerna och vifta, Shahrzad, Shahrzad!!!

IMG_5902

Jag grinar lite till och sista varvet blir mitt favoritvarv. Hejas på att andra cyklister, lyckas ställa mig upp för en backe som gett mig mjölksyra de andra två gångerna och är i synk med min Canyon. Loubie, jag älskar dig säger jag och klappar henne på ramen.

Vi är ett. Tills jag tappar greppet och nästan åker in i trottoaren. SHAHRZAD!!!! skriker Amir. Är du okej, har du tunnelseende? Jag skakar på huvudet och han häller vatten på min rygg. Det är så svalt och skönt. Jag vill vända mig om och tacka, vill säga hur mycket jag tycker om honom, hur glad jag är att han är med mig idag men jag finner inte orden, känslorna kommer över mig och jag börjar gråta igen. Utan att det går att hejda den här gången och jag är så sorgsen för att detta är sista varvet, att det är över snart. Vi började ju precis. Amir säger: Du håller en bra tid och en otroligt bra fart, fortsätt så! Men han är smart nog att inte ge mig några tider och för en gångs skull i mitt liv är jag förståndig nog att låta bli att fråga.

Sista rakan till växlingsområdet är många av cyklisterna trötta, många slår av och cyklar riktigt sakta. Jag känner mig fräschare än någonsin och kör om ännu fler medans jag sjunger med i Jay-Z och Kanye: I’m riding dirty, trying to get filthy… Now who gon stop me? Who gon’ stop me huh? Folk som sett mig måste ju trott att jag tappat det fullständigt. Det är också här jag maxar på 52,9 km/h.
Cyklar in på 01:25:10 med en medelhastighet på 28,18 km/h vilket är det högsta hittills i min cykelkarriär. Välförtjänt 176:e plats för min del.

T2 på 00:06:01, vilket fortfarande är toklänge. Hinner nämna igen att jag ännu inte kissat, svarar på frågor till TV4 medans jag byter proteser. Högra låret börjar nästan krampa och vi är iväg. Men jag känner direkt, aj aj aj. Det här kommer vara ett helvete som är 10 km långt.

Redan vid svängen ut på vägen ser jag Atti, Elnaz och mamma. Där är hon min Splatti Squarepants, jag blir exalterad och pulsen sticker iväg.

_MG_5911

Publiken är lika peppade som de varit hela vägen men den här gången hinner jag verkligen se dem.

_MG_5916

_MG_5914

Blir omsprungen hela tiden men det är okej, det visste jag ju hela tiden. Jag ska ändå erkänna att det var jobbigt psykiskt. Mitt första bakslag kommer ifatt mig – varför kunde jag inte vara stark i löpningen också? Hinner inte vara i de tankarna alltför länge för sedan händer det som överraskade både mig och Kajsa mest. Löpare efter löpare stannar upp och hejar på oss. Heja Shahrzad, du är en kämpe. Du är min inspiration. Du är världens grymmaste och alla fina ord ni kan tänka er. Jag säger tack tack och vill visa min uppskattning men kroppen mår inte bra av det, pulsen blir alldeles för hög och flera gånger måste jag stanna upp och hämta andan. Hejaropen avlöser varandra och Kajsa säger att jag ska vara tyst, hon ska svara dem istället. Men 10 km av kärlek fick vi av er. På andra varvet blir det outhärdligt, jag har så ont att jag än idag inte kan sätta ord på det.

Är fortfarande kissnödig och Kajsa säger: Släpp det bara och jag försöker verkligen men jag har en oförmåga att göra flera saker samtidigt. Saknar ner och kissar samtidigt och det känns för jäkla skönt men det syns. Ambassadören kissar på sig, vilka rubriker, skrattar jag och börjar springa igen för att försöka skyla det.

Halvvägs in i löpningen säger jag. Kajsa, det går inte längre och jag ser paniken i hennes ögon. Hon tror att jag vill bryta och jag vet precis att hon letar efter de rätta orden för att få mig att fortsätta. Men det jag menar är att jag vill gå, jag kan inte springa mer men jag kan inte prata. Kajsa säger: Vi kan inte sluta nu Shahrzad, jag vet att det gör ont men det är inte mycket kvar. Vi stannar upp och plåstrar om mitt högra ben som fått skav från hylsan. På vägen hör jag hur mitt namn nämns bland de som tittar på: Har ni sett tjejen som springer med proteser? Ja, hon heter Shahrzad. Hon är heeeeelt fantastisk. Andra springer korta sträckor med oss, ropar: Smärta är tillfälligt, ge inte upp nu! Finast av allt är Kajsas dotter Sally, hon ropar: Heja Shahrzad, heja mamma!

IMG_5944

Tredje gången upp för Slottsbacken skär det in så i mina ben att jag håller på att svimma. Högerbenet värker dessutom längst ner och det sticks längs hela benet. Jag är besegrad, jag vet att det bara är ett varv kvar men jag vill inte mer. Då blir jag ledsen för första gången, varför skulle det här behöva hända just mig? Då tänker jag på alla Lord of The Rings citat jag och Kajsa skickat till varandra under den här tiden, hur vi har använt The Ring som metafor för det som hänt mig och hur vi skulle ta ringen till Mordor och förstöra den där. Lyckas flytta fokus till min favoritscen.

Frodo: I wish the ring had never come to me. I wish none of this had happened. 

Gandalf: So do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given to us. There are other forces at work in this world Frodo, besides the will of evil. Bilbo was meant to find the Ring. In which case, you were also meant to have it. And that is an encouraging thought.

All we have to decide is what to do with the time that is given to us, säger jag gång på gång och det känns som att smärtan lättar.

IMG_5940

Stannar upp en gång till och plåstrar om. Kajsa säger: 700 m kvar nu. Du kommer hata mig ifall jag inte pressar dig, nu stannar vi inte tills vi är framme vid målet och du springer hela vägen upp för Slottsbacken. Du stannar INTE!

IMG_5941

Jag springer så fort jag kan och min bror, Malin, Sepideh och Sara möter upp oss när det är några hundra meter kvar till målet. De springer bredvid, hejar och hojtar. Precis vad jag behövde. Upp för backen och där kommer tårarna – igen. Det är helt hysteriskt, det är sådana hejarop. Jag hör mitt namn ropas och Sallys röst som ropar mamma. Alla ögon är på oss, ramla inte nu, sluta inte springa nu. Där får jag min moment: Jag önskar ingen allt jag fått gå igenom men jag önskar alla det jag fått uppleva idag.

I takt med applåderna och Shahrzad-ropen passerar vi mållinjen. Kajsa vänder sig mot mig och säger: Shahrzad, du gjorde det. Du gjorde det! Fattar du, du är i mål! Jag kunde fortfarande inte prata, men om jag hade kunnat hade jag sagt: “I’m glad to be with you, Samwise Gamgee…here at the end of all things.”

IMG_5964

IMG_5972

Glädjen som finns i dessa bilder gör mitt hjärta till en mishmash av känslor.

IMG_5994

Det är vackert, ibland. Vi vände oss mot publiken och de var precis lika glada som vi.

IMG_6006

IMG_6001

_MG_6082

IMG_6091

IMG_6087

Petter – ni vet han som skrev den fina artikeln om mig i #TryTriathlon möter upp oss och kramas. Jag hämtar min finishertröja och vi flyttar oss ut från området så vi får krama mina peeps.

_MG_6106

_MG_6118

_MG_6160

_MG_6167

_MG_6200

Sedan blir det intervju med TV4, Aftonbladet och WTS-gänget.

_MG_6253

_MG_6249

_MG_6297

_MG_6293

Titta på de här bilderna, det är så mycket glädje i dem. Alla ler, alla är glada. Såhär borde det alltid vara.

Jag gick i mål på 03:36:16. Helt okej och nu har jag en tid att slå till nästa år.

Thanks for coming out. You could’ve been anywhere in the world, but you’re here with me. I appreciate that.
Jag vill tacka min familj, släkt och vänner för deras ovärdeliga stöd, min lillebror för att han är den finaste jag vet. Tack för att ni har gråtit, kämpat och krigat med mig. Det här var vår revansch. Tack till alla som följt oss under detta år, peppat och stöttat oss på alla sätt ni kan. Ni har varit fantastiska och har en speciell plats i våra hjärtan. Alla ni som kom och hejade, vi kunde verkligen höra er över hela Stockholm. Ni bar oss hela vägen in till mål, den bästa hejarklacken man kan be om! Alla våra medtävlande, det ni gjorde under loppet var så vackert, jag är speechless. Att man kan heja på någon man tävlar mot är stort, jag är djupt hedrad över att ha delat banan med er.

Tack till Vattenfall World Triathlon Stockholm för att jag fick det hedersfyllda uppdraget att vara ambassadör och TACK för att ni gjorde allt som krävdes och mer därtill för att jag skulle ha en bra upplevelse.

Tack till Stephanie FalkSalong Bangs för min snygga frilla. Kraften sitter i håret!

Tack till mina sponsorer:
Craft Sportswear för er gränslösa generositet och för att ni alltid ser till att alla mina outfits är on point.
Speedo för att ni helt enkelt är bäst!
Onyx för att ni är mitt andra hem.
Simklubben Elfsborg för att ni är mitt tredje hem.
Canyon för att ni bistått med den bästa, värdefullaste och vackraste ägodel jag har. Jag har aldrig älskat något materiellt så mycket som jag älskar min Loubie.
Beyond Communication för uppstart av hemsida – så jag kunde ha en plattform att uttrycka mig på och för all ovärderlig hjälp och uppbackning under denna tid. Tack för design av min tridräkt och Team Shahrzad logga.
Helens Beauty Center för alla timmar av skön massage och avkoppling.
Polar för min V800, jag tokälskar den!
JBL för att ni gör superawesome tekniska prylar som jag genast blir kär i. Tack för de fina presenter jag fick innan start.
Glasögonmäster för mina Oakleys. Fortfarande de mest badass glajjorna out there.

Men främst tack till Kajsa, Jonas och Amir för att ni är världens bästa coacher. För att ni tog en ensam, rädd och osäker tjej vars hela samtid och framtid hade raserats och byggde upp henne igen. Ni fick mig att våga tro och hoppas. Tack för att ni räddade mig och lärde mig saker om livet och mig själv som jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta. Tack för att ni gjorde mig till en bättre människa. Tack för att ni har pushat mig till min absoluta gräns och på vägen lärt mig att det inte finns några gränser eftersom vi passerat dem tillsammans. Tack för att ni lagt era hjärtan i den här drömmen. Med er vid min sida fruktar jag inget och inget verkar längre vara omöjligt. Ni är mina hjältar.

_MG_6234

/ / / /