Currently Browsing "Superstudio"

Imorse publicerade Polar ett inlägg om mig på sin Facebooksida.

Shahrzad – Vägen till triathlon. Utan fötter.

Shahrzad är sedan maj 2012 dubbelamputerad efter en meningokockinfektion. Hon svävade mellan liv och död i 13 dygn. Alla organ var utslagna av infektionen förutom hjärnan. Utdömd av en hel läkarkår och dömd till ett liv i rullstol med dagliga mediciner och dialys resten av livet.

Fyra månader efter sin amputation startade Shahrzad sin resa tillbaka till ett aktivt liv. Utan mediciner, utan dialys men fortfarande i rullstol bokstavligen kröp hon från rullstolen in till träningslokalen.
Idag tränar Shahrzad 10-12 pass i veckan med proteser, sällan begränsad av sin funktionsnedsättning. I augusti 2015 ska Shahrzad göra sin första triathlon i Olympisk distans: 1 500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning. Med proteser.

Vi är så djupt imponerade av denna enastående kämpe, som tagit revansch på döden mot alla odds! Det är verkligen en stor ära för oss att få vara med och stötta Shahrzad.

Foto: Patrik Johäll, Superstudio

Tack för de fina orden!

/ / / /

Bilden ovan är min favoritbild från alla hundratals bilder Patrik från Superstudio tog på mig. Första gången jag såg den pirrade det i ryggraden, spred sig via huvudet, ner mot pannan till mitt näsben. Det börjar alltid pirra just precis inne i skelettet i mitt näsben innan tårarna kommer. Min skugga ser ut att ha ben.
Tankarna gick till Peter Pan och hur Wendy till slut fick sy  fast hans skugga för att den skulle sitta kvar. För mig symboliserar den här bilden mycket, det ligger någon slags smärta och skörhet i den. Hur jag ofta slits mellan den jag var och den jag är. Hur ”vi” sitter rygg mot rygg och reflekterar varandra. Hur jag aldrig får glömma henne – Shahrzad 1.0. Hur hon lever kvar inuti mig. Shahrzad, du var bättre förr.

I min sjukdom var jag ensam. Den drabbar oftast inte människor i min ålder. Den drabbar överhuvudtaget sällan. Varför drabbade den då mig? Hur kommer det gå för mig? Finns det något liv efter detta? Hade jag uppnått alla mina drömmar? Tog jag chansen medan dem fortfarande fanns? Jag frågade personalen om stödgrupper eller patienter som överlevt. ”Nej, vi har inte så många meningokockpatienter.”

Första gången jag rullade in på gåskolan i min rullstol efter amputationen var jag hoppfull, tänkte att nu kommer jag träffa människor som är i samma sits som jag och kanske finna tröst och tillhörighet. Jag hade fel, på gåskolan fanns främst äldre människor som framförallt till följd av diabetes hade fått amputera ett ben. Mina föräldrar pratade med personalen och de som var där medan jag rullade baklänges mot dörren och rynkade på näsan för att undkomma pirret i näsbenet. Jag var 28 år, saknade två ben till följd av en plötslig och otäck sjukdom. Misstolka mig inte, de hade det precis lika jobbigt som jag, orättvisan är likvärdig. Jag var inte bättre eller sämre än de andra. Jag var bara ensam.

Ensamhet har blivit en stor del av den här resan, det är ingen offerkappa jag försöker dra på mig, det är bara så korten föll för mig. Den här veckan har till följd av små och stora incidenter varit en käftsmällspåminnelse om just det. Ensamheten. Hur sköra relationer är, hur kappor vänds efter vinden och lojalitet man trott på visar sig enbart vara för stunden. I slutändan står jag ändå där själv och slåss mot skuggor, min egen, andras och kanske även skuggor som bara finns i mitt huvud. Jag slungas tillbaka i tiden till den där dagen i gåskolan när jag insåg att i detta är jag ofrivilligt ensam. Men sedan inser jag också att det får vara okej. Det här är mitt kors och det är mitt ansvar att axla det. Så jag gör det. Men aldrig kuvar jag mig under mitt kors. Okej, aldrig för en längre stund tills jag påminns: Rak i ryggen Shahrzad! Upp med bröstet. stolt!

Med det sagt har alla människor sitt eget kors att bära och alla bär den på olika sätt. Det ska man ha respekt för. Du som läser det här har det också, du krigar mot saker som gör ont ända i själen och vissa gånger är du precis som jag så jävla ensam. Någonstans vill jag bara påminna dig om att våga vara dig själv, stå upp för det du tror på och behålla ditt magiska jag, även om det stundtals bara är en fastsydd skugga som följer dig.

Jag har en näsbenspirr-låt som jag söker mig till i situationer som denna. Världens bästa Håkan sätter ord på det så sant och träffsäkert att det nästan är läskigt. När han sjunger:
För jag tror / När vi går genom tiden / Att allt det bästa / Inte hänt än
då övergår näsbenspirret till rinnande salta tårar från hjärtat. Precis så måste det vara. Det måste det. Jag vägrar tro annat.


/ / / /