Currently Browsing "Speedo"

Här kommer bild på baddräkt 2/3 i Speedos Rio-kollektion med inspo från karnevalen i Rio de Janeiro. Min personliga favorit, och den finns även i tvådelad bikini.

Simningen är fortfarande det som flyter på allra bäst, vi har börjat integrera många olika redskap i teknikövningarna. Snorkel som jag berättade om förut men också tennisbollar att ha i händerna för att jobba på styrka och greppkänsla i vattnet. Känner att jag har så otroligt mycket att lära och förbättra när det kommer till simningen och det är så tacksamt att ha Jonas som ställer upp.

Nu när solen skiner längtar man till utomhusbadet öppnar eller hur? Eller morgonsimning i öppet vatten med kaffe efteråt som Jonas alltid packar med sig. Vill än en gång slå ett slag för Borås Open Water vars anmälan har öppnat.

Kram från oss!

carnival2

/ / / /

Sam: This is it.
Frodo: This is what?
Sam: If I take one more step, it’ll be the farthest away from home I’ve ever been.
Frodo: Come on, Sam. Remember what Bilbo used to say: ”It’s a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don’t keep your feet, there’s no knowing where you might be swept off to.”

Vrider mig och tittar på klockan – 02:30, fyra timmars sömn kvar innan jag måste upp. Sov nu Shahrzad, snälla somna om men det är tumult inombords, en känslostorm utan dess like. Går upp innan klockan ringer och äter havregrynsgröt men får kämpa för att behålla den. Möter upp Kajsa och Jonas vid Slussen och vi promenerar mot Stadshuset. Har nära till tårar hela vägen och vill vända hem. It’s a dangerous business, Frodo, going out your door, mumlar jag.

Vi möter upp Amir vid starten och jag får blackout, det är så mycket ljud och människor och bakom mig är startfållan. Jag ser hur nervösa alla är när de står i sina våtdräkter och fipplar med badmössorna, snart är det min tur. Amir checkar in min cykel och TV4-killarna möter upp oss. Kajsa planerar vilka proteser och vad vi behöver vid de olika bytena. Glöm inte talk och plåster, påminner jag.

_MG_5758

Sofie som är speaker intervjuar mig, TV4 likaså men hjärtat slår så hårt och jag undrar om det kommer höras på filmen.

_MG_5773

Mamma, pappa och mina mostrar, kusiner och vänner möter upp mig. Var är Atti? Mamma gråter och då rinner dagens första tårar.

_MG_5785

Det här är revanschen, jag känner det så tydligt, det ligger liksom i luften. Alla som kommer heja på mig idag har gråtit tillsammans av uppgivenhet och sorg vid min sjuksäng – idag samlas de vid min sida för att vi ska hämnas. Jag ser det, över glädjen vilar ändå hela tiden en ilska, ett behov att avreagera sig.

_MG_5762

Trettio minuter innan start har Jonas bestämt att jag ska koppla bort allt, vi ska in i bubblan.

_MG_5779

_MG_5780

Jonas tar min hand och vi går mot pontonen, vi får gå i vattnet med startgruppen före för att jag ska hinna ta av proteserna. Jag hör publiken från långt håll: Shahrzad, Shahrzad, Shahrzad!

_MG_5793

_MG_5794

_MG_5795

Då kommer VD.n för tävlingen fram och säger att han är glad och stolt för att jag är med idag och önskar oss lycka till. Jag går på knäna ner för trapporna och ner i vattnet.

Varmt och skönt. Sjunger med i låten: So live your life, eh eh eh, ain’t got no time for no haters eh eh eeeeeeh. Just live your life, no tellin’ where it will take ya, just live your life, eh eh eeehhhhh.  Gör lite dancemoves. tar några simtag. Vattnet är mitt element, och andas ut sakta. Innan jag vet ordet av flyter vi vid startbojen och de spelar ett ljud som låter som hjärtslag. MEN FÖR I HELVETE, ropar jag och vill starta.

_MG_5798

GO!! och så är vi igång. Det är så hetsigt men jag måste hålla tillbaka. Tittar hela tiden till min höger för att kunna se Jonas och vi passerar 250-metersbojen. Jag ser mig inte om efter orangea simmössor för det spelar ingen roll.

_MG_5815

Sedan blir det oroligt vatten att simma i, jag har aldrig varit med om liknande. Jag vet att det är lönlöst att kriga emot vattnet, man måste vara följsam. Glider med i vågorna och försöker andas högt upp över vattnet. Stannar upp vid första rundningsbojen efter att ha simmat i vad som verkar vara en evighet och inser att snart är vi halvvägs. Jonas tar tag om min våtdräkt och lyfter mig över vattenytan. Hur mår du? säger han och jag nickar. Jag tittar på de andra simmarna och de ser panikslagna ut, det är ett argt Riddarfjärden vi simmar i. Längre bak har människor stannat upp helt. Vi rundar den andra bojen och Jonas säger: Nu simmar vi rakt hem, mot den gröna stången. Men jag ser ingen grön stång, jag ser ingenting. Jag vill bara simma. Tänker på Nemo och Dory och nynnar under vattnet: Just keep swimming, just keep swimming….

Vågorna fortsätter komma från alla håll och det börjar bli som Titanic. Flera får hämtas av skotrar, de får bryta. Andra hänger på kanoterna och kippar efter andan. Det blir glesare och glesare men jag har inte tid att bry mig. Jag måste simma hem. 250 m kvar och då slutar jag se Jonas, han försvinner hela tiden. Undrar om det är jag som simmar snett, får ta i ordentligt för att svänga åt höger flera gånger. När det är knappt 100 m kvar simmar vi ikapp startvågen innan oss och det blir trångt. Någon bröstsimsparkar mig i huvudet och plötsligt känner jag två armar under kroppen som lyfter mig ur vattnet. Det är Jonas. Vi hade ju planerat att jag skulle ta mig upp själv för trapporna, har det hänt något? Tittar på Jonas som ler och ser mäkta stolt ut. Bra Shahrzad, du har simmat jättebra! säger han och lägger mig på bryggan. Drar av mig våtdräkten och torkar benen med handduken jag får av Kajsa.

_MG_5834

Känner mig sjösjuk och Jonas ropar: Ta det lugnt. Vi går över pontonen och jag hör: Shahrzad, Shahrzad! Blir överväldigad. Alla filmar, ropar, klappar och hejar. I havet av ansikten ser jag ansikten jag känner igen och inser att alla är mina peeps, de hejar på mig och tårarna börjar komma. Kajsa förstår det, håller min hand hårdare och börjar gå snabbare.

_MG_5852

Vi är inne på 00:36:01 vilket är mycket sämre än vanligt men de i här förhållandena är det helt okej. Jag får en 80:e plats (av 297) på simningen.

In på växlingsområdet. Cykelskorna är redan på proteserna och det är så svårt att gå. Börjar få kramp i min högra vad för protesen sitter snett men försöker att inte tänka på det. Drar i mig en gel och lite vatten, på med hjälm, glasögon och handskar och så leder vi cyklarna en bra bit. Här blir jag omsprungen av allt och alla men jag stressar inte, jag kan ändå inte springa i de här proteserna. T1 går på 00:09:03 vilket är plats 291. Jag är kissnödig, berättar jag för alla, glömde ju att kissa i vattnet.

Amir ropar: Klicka i dina fötter! Och så är vi igång. Högervaden strular i början men jag lyckas glömma det. Jag cyklar om, cyklar om och cyklar om. Inser att ingen håller regeln där man inte får ligga nämre än 10 m, det går helt enkelt inte men det är farligt för det är många som är på banan. Amir säger att jag ska kissa under cyklingen men jag kan inte. Kan inte kissa på min fina cykel, kniper ihop och håller mig så länge det bara går.

Redan vid första varvet hetsas jag framförallt av en tempocyklist som dundrar fram och kan peta en i ögat med sin tempohjälm. FLYTTA PÅ ER FÖR I HELVETE OM NI SKA CYKLA SÅ SAKTA, ropar han högt och cyklisten framför mig börjar vackla med cykeln och håller ännu mer till höger, nästan in i kanten. Tempokillen kommer på sig själv och säger: Förlåt, jag ber om ursäkt, hemskt ledsen, det är bara ett motionslopp, jag ska lugna ner mig. Jag skrattar högt åt honom och han passerar.

Hamnar i en duell med en manlig överkittad tempocyklist framför. Jag ropar: Håll till höger, omkörning. När jag börjar köra om hör jag honom säga: Varför har du knäskydd och sedan inser han nog att det är proteser och säger: Vad i helvete… Jag vet, är man supersnabb cykelsnobb vill man inte bli omcyklad av en tjej, speciellt inte en tjej utan underben, sjukt jobbigt för ens ego. Sedan kör han om mig, jag kör om, han kör om och till slut ligger han som en arg bilist bakom mig och jag hör honom andas i min nacke. Du får gå före säger jag, ler mitt bästa million dollar smile, slutar trampa och vinkar fram honom med handen. Det är inte lönt att skada sig to prove a point. Men inser snabbt: Kanske är det jag som är cykelsnobben after all.

Når stadshuset och den skarpa svängen. Där står mina peeps igen, de hejar, ropar och det är så magiskt att tårarna börjar rinna.

_MG_5864

Ställ dig upp, ropar Amir och jag rycker iväg.

_MG_5867

På andra varvet hör jag någon som passerar med skolfrökenröst: Man får faktiskt inte ligga på rulle. Hon refererar alltså till Amir som ligger och cyklar bakom mig. Då blir jag arg på riktigt, vem är du att leka moralkärring på banan? Är du funktionär? Är det din mammas cykelbana? Kan inte hejda mig, växlar upp och passerar henne och pekar finger så nära hennes ansikte jag kommer. Kanske inte så sportsligt och jag önskar att jag kunde säga att jag ångrar det idag – men det gör jag inte. Don’t be a douchebag när du tävlar.

När vi närmar oss Stadshuset på andra varvet förvarnar Amir mig: Nu är vi nära. Jag lyfter min högra näve i en segergest, publiken jublar. Jag ser Jonas sträcka upp händerna och vifta, Shahrzad, Shahrzad!!!

IMG_5902

Jag grinar lite till och sista varvet blir mitt favoritvarv. Hejas på att andra cyklister, lyckas ställa mig upp för en backe som gett mig mjölksyra de andra två gångerna och är i synk med min Canyon. Loubie, jag älskar dig säger jag och klappar henne på ramen.

Vi är ett. Tills jag tappar greppet och nästan åker in i trottoaren. SHAHRZAD!!!! skriker Amir. Är du okej, har du tunnelseende? Jag skakar på huvudet och han häller vatten på min rygg. Det är så svalt och skönt. Jag vill vända mig om och tacka, vill säga hur mycket jag tycker om honom, hur glad jag är att han är med mig idag men jag finner inte orden, känslorna kommer över mig och jag börjar gråta igen. Utan att det går att hejda den här gången och jag är så sorgsen för att detta är sista varvet, att det är över snart. Vi började ju precis. Amir säger: Du håller en bra tid och en otroligt bra fart, fortsätt så! Men han är smart nog att inte ge mig några tider och för en gångs skull i mitt liv är jag förståndig nog att låta bli att fråga.

Sista rakan till växlingsområdet är många av cyklisterna trötta, många slår av och cyklar riktigt sakta. Jag känner mig fräschare än någonsin och kör om ännu fler medans jag sjunger med i Jay-Z och Kanye: I’m riding dirty, trying to get filthy… Now who gon stop me? Who gon’ stop me huh? Folk som sett mig måste ju trott att jag tappat det fullständigt. Det är också här jag maxar på 52,9 km/h.
Cyklar in på 01:25:10 med en medelhastighet på 28,18 km/h vilket är det högsta hittills i min cykelkarriär. Välförtjänt 176:e plats för min del.

T2 på 00:06:01, vilket fortfarande är toklänge. Hinner nämna igen att jag ännu inte kissat, svarar på frågor till TV4 medans jag byter proteser. Högra låret börjar nästan krampa och vi är iväg. Men jag känner direkt, aj aj aj. Det här kommer vara ett helvete som är 10 km långt.

Redan vid svängen ut på vägen ser jag Atti, Elnaz och mamma. Där är hon min Splatti Squarepants, jag blir exalterad och pulsen sticker iväg.

_MG_5911

Publiken är lika peppade som de varit hela vägen men den här gången hinner jag verkligen se dem.

_MG_5916

_MG_5914

Blir omsprungen hela tiden men det är okej, det visste jag ju hela tiden. Jag ska ändå erkänna att det var jobbigt psykiskt. Mitt första bakslag kommer ifatt mig – varför kunde jag inte vara stark i löpningen också? Hinner inte vara i de tankarna alltför länge för sedan händer det som överraskade både mig och Kajsa mest. Löpare efter löpare stannar upp och hejar på oss. Heja Shahrzad, du är en kämpe. Du är min inspiration. Du är världens grymmaste och alla fina ord ni kan tänka er. Jag säger tack tack och vill visa min uppskattning men kroppen mår inte bra av det, pulsen blir alldeles för hög och flera gånger måste jag stanna upp och hämta andan. Hejaropen avlöser varandra och Kajsa säger att jag ska vara tyst, hon ska svara dem istället. Men 10 km av kärlek fick vi av er. På andra varvet blir det outhärdligt, jag har så ont att jag än idag inte kan sätta ord på det.

Är fortfarande kissnödig och Kajsa säger: Släpp det bara och jag försöker verkligen men jag har en oförmåga att göra flera saker samtidigt. Saknar ner och kissar samtidigt och det känns för jäkla skönt men det syns. Ambassadören kissar på sig, vilka rubriker, skrattar jag och börjar springa igen för att försöka skyla det.

Halvvägs in i löpningen säger jag. Kajsa, det går inte längre och jag ser paniken i hennes ögon. Hon tror att jag vill bryta och jag vet precis att hon letar efter de rätta orden för att få mig att fortsätta. Men det jag menar är att jag vill gå, jag kan inte springa mer men jag kan inte prata. Kajsa säger: Vi kan inte sluta nu Shahrzad, jag vet att det gör ont men det är inte mycket kvar. Vi stannar upp och plåstrar om mitt högra ben som fått skav från hylsan. På vägen hör jag hur mitt namn nämns bland de som tittar på: Har ni sett tjejen som springer med proteser? Ja, hon heter Shahrzad. Hon är heeeeelt fantastisk. Andra springer korta sträckor med oss, ropar: Smärta är tillfälligt, ge inte upp nu! Finast av allt är Kajsas dotter Sally, hon ropar: Heja Shahrzad, heja mamma!

IMG_5944

Tredje gången upp för Slottsbacken skär det in så i mina ben att jag håller på att svimma. Högerbenet värker dessutom längst ner och det sticks längs hela benet. Jag är besegrad, jag vet att det bara är ett varv kvar men jag vill inte mer. Då blir jag ledsen för första gången, varför skulle det här behöva hända just mig? Då tänker jag på alla Lord of The Rings citat jag och Kajsa skickat till varandra under den här tiden, hur vi har använt The Ring som metafor för det som hänt mig och hur vi skulle ta ringen till Mordor och förstöra den där. Lyckas flytta fokus till min favoritscen.

Frodo: I wish the ring had never come to me. I wish none of this had happened. 

Gandalf: So do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given to us. There are other forces at work in this world Frodo, besides the will of evil. Bilbo was meant to find the Ring. In which case, you were also meant to have it. And that is an encouraging thought.

All we have to decide is what to do with the time that is given to us, säger jag gång på gång och det känns som att smärtan lättar.

IMG_5940

Stannar upp en gång till och plåstrar om. Kajsa säger: 700 m kvar nu. Du kommer hata mig ifall jag inte pressar dig, nu stannar vi inte tills vi är framme vid målet och du springer hela vägen upp för Slottsbacken. Du stannar INTE!

IMG_5941

Jag springer så fort jag kan och min bror, Malin, Sepideh och Sara möter upp oss när det är några hundra meter kvar till målet. De springer bredvid, hejar och hojtar. Precis vad jag behövde. Upp för backen och där kommer tårarna – igen. Det är helt hysteriskt, det är sådana hejarop. Jag hör mitt namn ropas och Sallys röst som ropar mamma. Alla ögon är på oss, ramla inte nu, sluta inte springa nu. Där får jag min moment: Jag önskar ingen allt jag fått gå igenom men jag önskar alla det jag fått uppleva idag.

I takt med applåderna och Shahrzad-ropen passerar vi mållinjen. Kajsa vänder sig mot mig och säger: Shahrzad, du gjorde det. Du gjorde det! Fattar du, du är i mål! Jag kunde fortfarande inte prata, men om jag hade kunnat hade jag sagt: “I’m glad to be with you, Samwise Gamgee…here at the end of all things.”

IMG_5964

IMG_5972

Glädjen som finns i dessa bilder gör mitt hjärta till en mishmash av känslor.

IMG_5994

Det är vackert, ibland. Vi vände oss mot publiken och de var precis lika glada som vi.

IMG_6006

IMG_6001

_MG_6082

IMG_6091

IMG_6087

Petter – ni vet han som skrev den fina artikeln om mig i #TryTriathlon möter upp oss och kramas. Jag hämtar min finishertröja och vi flyttar oss ut från området så vi får krama mina peeps.

_MG_6106

_MG_6118

_MG_6160

_MG_6167

_MG_6200

Sedan blir det intervju med TV4, Aftonbladet och WTS-gänget.

_MG_6253

_MG_6249

_MG_6297

_MG_6293

Titta på de här bilderna, det är så mycket glädje i dem. Alla ler, alla är glada. Såhär borde det alltid vara.

Jag gick i mål på 03:36:16. Helt okej och nu har jag en tid att slå till nästa år.

Thanks for coming out. You could’ve been anywhere in the world, but you’re here with me. I appreciate that.
Jag vill tacka min familj, släkt och vänner för deras ovärdeliga stöd, min lillebror för att han är den finaste jag vet. Tack för att ni har gråtit, kämpat och krigat med mig. Det här var vår revansch. Tack till alla som följt oss under detta år, peppat och stöttat oss på alla sätt ni kan. Ni har varit fantastiska och har en speciell plats i våra hjärtan. Alla ni som kom och hejade, vi kunde verkligen höra er över hela Stockholm. Ni bar oss hela vägen in till mål, den bästa hejarklacken man kan be om! Alla våra medtävlande, det ni gjorde under loppet var så vackert, jag är speechless. Att man kan heja på någon man tävlar mot är stort, jag är djupt hedrad över att ha delat banan med er.

Tack till Vattenfall World Triathlon Stockholm för att jag fick det hedersfyllda uppdraget att vara ambassadör och TACK för att ni gjorde allt som krävdes och mer därtill för att jag skulle ha en bra upplevelse.

Tack till Stephanie FalkSalong Bangs för min snygga frilla. Kraften sitter i håret!

Tack till mina sponsorer:
Craft Sportswear för er gränslösa generositet och för att ni alltid ser till att alla mina outfits är on point.
Speedo för att ni helt enkelt är bäst!
Onyx för att ni är mitt andra hem.
Simklubben Elfsborg för att ni är mitt tredje hem.
Canyon för att ni bistått med den bästa, värdefullaste och vackraste ägodel jag har. Jag har aldrig älskat något materiellt så mycket som jag älskar min Loubie.
Beyond Communication för uppstart av hemsida – så jag kunde ha en plattform att uttrycka mig på och för all ovärderlig hjälp och uppbackning under denna tid. Tack för design av min tridräkt och Team Shahrzad logga.
Helens Beauty Center för alla timmar av skön massage och avkoppling.
Polar för min V800, jag tokälskar den!
JBL för att ni gör superawesome tekniska prylar som jag genast blir kär i. Tack för de fina presenter jag fick innan start.
Glasögonmäster för mina Oakleys. Fortfarande de mest badass glajjorna out there.

Men främst tack till Kajsa, Jonas och Amir för att ni är världens bästa coacher. För att ni tog en ensam, rädd och osäker tjej vars hela samtid och framtid hade raserats och byggde upp henne igen. Ni fick mig att våga tro och hoppas. Tack för att ni räddade mig och lärde mig saker om livet och mig själv som jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta. Tack för att ni gjorde mig till en bättre människa. Tack för att ni har pushat mig till min absoluta gräns och på vägen lärt mig att det inte finns några gränser eftersom vi passerat dem tillsammans. Tack för att ni lagt era hjärtan i den här drömmen. Med er vid min sida fruktar jag inget och inget verkar längre vara omöjligt. Ni är mina hjältar.

_MG_6234

/ / / /

En race report från min första idrottstävling – någonsin.

Starten gick 12:30 men jag skulle vara i Almenäs 10:45.
Väckarklockan slog 09:00 och jag hann snooza två gånger innan jag gick upp. Åt havregrynsgröt till frukost och packade ner våtdräkten innan jag cyklade iväg. Ville inte känna efter hur jag mår idag, i och med att löppasset gick segt igår. Bestämde mig för att stanna till i ICA på vägen för att köpa något att dricka. Det var en kvinna framför mig som ville växla alla sina mynt i kassan och jag var märkbart irriterad. Stod bakom och himlade med ögonen – som om det får det att gå snabbare. Väldigt olikt mig, okej jag är en suris idag. Måste vända på humöret.

På rakan till Almenäs hade jag någon kilometer på mig att trycka på och väcka hjärtat och lungorna. Kändes fortfarande tungt. Är ju segstartad på morgonen, tröstade jag mig med.

Nära Almenäs hörde jag rösten av speakern och ljudet av människor. Rullar in på grusgången och precis som jag trodde var det mycket folk, himla fint väder har vi idag. Tur, då kanske vattnet inte så kallt.

Hinner se swimrun-tävlingen och det börjar bli pirrigt. Biter av två naglar i ren hets innan jag drar på mig våtdräkten för att hålla mig sysselsatt. Möter upp Jonas strax efter 12 och känner att jag inte har någon alls koll på banan. Drar i mig en gel, helt onödigt egentligen men behöver det mentalt. Kroppen är spänd, all systems go. Tankarna kommer men jag gör allt för att stänga av. Tittar på vattnet och försöker påminna mig själv om det Jonas alltid säger. Det här är mitt element. Vattnet är mitt hem.

Mamma tar mina ben och Jonas bär in mig i vattnet. Visar bojarna, här är det grunt och jag gillar det inte alls. Gillar inte att se sjögräset och botten. Hinner inte ens känna efter om det är kallt i vattnet och är helt genomsvettig under dräkten. Tar några simtag och försöker hålla andningen under kontroll. Blåsa ut sakta, mjukt.

BOW3

BOW2

Innan jag vet ordet av börjar de räkna ner: 10 – 9 – 8…. Och så är vi igång. Gör allt för att inte gå ut för hårt i starten, för då tappar jag andningen och får kallsup. 1, 2, 3 andas. 1, 2, 3 andas är mantrat. Jag säger det så många gånger tills armarna börjar rulla på av sig själva. Ser Jonas under vattnet till min höger och blir påsimmad på mitt högerben. Aj, aj, aj vad ont det gör. Släpper det så gott jag kan men missar att andas in ordentligt två gånger efter varandra och känner syreskulden komma. Tomma lungor. Tredje gången tar jag min tid och andas in ordentligt men då börjar det skvalpa och blåsa på, såhär vågigt har det aldrig varit. Vattnet är mitt element, tänker jag och försöker gunga med i vågorna. Jonas ropar: bra, bra, bra!

Sedan gör jag det stora misstaget att försöka se mig om efter andra gula badmössor, och ser bara en till min vänster. Förmodligen samma person som simmade på mitt ben. Jag är alltså näst sist. Då kommer det, ångesten. Jag är näst sist. NÄST sist. Din jävla sopa, du är näst sist. Du är så dålig, du har blivit omsimmad av alla, förutom en. En som ligger och drar på din vänstra sida. Min sköna känsla försvinner helt och jag vet precis vad jag gör nu, jag motarbetar mig själv. Hur kunde det bli såhär? Är det för att jag saknar fötter? Är det bensparken? Så kommer spiralen som jag avskyr att fastna i, när jag börjar skylla en dålig prestation på avsaknaden av mina underben. Den ursäkten är inte good enough. Sedan kommer ”jag hatar mitt öde”-tankarna. Varför var det just jag som behövde bli sjuk? Jag är förlorad. börjar tänka på att ropa till Jonas att jag skiter i det här. Spela död, fejka en drunkning.

Det är underligt att det kommer så många olika tankar under så oerhört kort tid, när du ändå fokuserar på att göra något annat, i mitt fall att simma och hålla kurs. Sedan tänker jag på en av mina hjältar Noah Galloway, en amerikansk soldat som förlorade ett ben och en arm i Irak och deltog i Dancing with the stars i USA. I ett klipp säger han: What I am lacking in limbs I will make up in determination and hard work. Jag älskar den meningen, jag älskar den inställningen. Så jag gräver djupt inombords, tar fram allt jag har i mina rygg- och armmuskler, all determination som finns och sista biten simmar jag perfekt. Långa tag, smeker vattnet och trycker iväg det. Jag är tillbaka.

BOW4

Tills simmaren till vänster simmar på min rygg. Nu är hen där och stör igen. Och jag märker att jag drar åt helt fel håll.

BOW5

Jag tänker inte komma sist tänker jag och där sköljer sista vågen av ångest över mig. Jag har gjort alla besvikna. Mina föräldrar som hejar på, Kajsa och hennes familj. Men framförallt Jonas. All tid och engagemang han lagt ner, för att jag ska komma sist. Min coach Jonas, bästa Jonas. Hur kunde jag vara så dålig? Tänk om han inte vill träna mig mer, tänk om han inte vill följa med till Stockholm? Och där slutar jag se simmaren på vänster sida. Hen har simmat om. ”Förlåt” mumlar jag de sista metrarna in. Förlåt, förlåt och det knyter sig i halsen.

När vi går i mål darrar min haka och jag tittar besviket på Jonas. Förlåt, jag kom sist säger jag och tårarna börjar rinna bakom mina simglasögon.

BOW6

Sist?? säger Jonas. Vaddå sist, du är bland de första i mål, du simmade om alla, säger han och pekar bakåt.
Jag ser massa gula badmössor som sticker upp ur vattnet några hundra meter bort. Förstår ingenting. Hör mamma och pappa vifta och ropa: Shahrzad, Shahrzad! Jag hör Kajsas röst och jag tittar på Jonas igen, helt oförstående.

Jonas drar upp mig på bryggan och mamma, pappa och Kajsa och hennes familj springer fram. Kajsas barn kramar mig. ”Shahrzad, du var jättebra” säger Sally och klappar mig på benen. Hon tillägger: Du simmade snabbare än de som inte har proteser.

BOW7

Det tar ett tag tills poletten trillar ner. Dubbelkollar tiden i Simklubben Elfsborgs tält. Jag har alltså kommit in på sjunde plats med en tid på 18:30. Resten är en dimma. Får höra att jag är trea av tjejerna och att det är prisutdelning om en halvtimme.

BOW8

Stort GRATTIS till Amanda och Elin för första och andra plats och helt fantastiska prestationer!

BOW9

Såhär dagen efter är jag nöjd och stolt över en bra simning. Jag gjorde bra ifrån mig men nästa gång ska jag vara ännu bättre. Längtar till passen då Jonas knappt låter mig vila mellan längderna, när andningen är högt upp i halsen – för nu vet jag att det ger resultat. Men den största lärdomen är: om du är helt ensam och ingen simmar nära dig är det inte alltid för att du är sist. Det kan också vara för att du är först. Can I get an amen?!

/ / / /

…helt enkelt. Imorse tog jag en välbehövd sovmorgon och vaknade först 10:35. Solen sken så vackert här i Borås. Åkte direkt till gymmet, tänkte att nu när det är så fint väder kommer jag vara helt ensam men det var verkligen smockat. Fick revidera mina planer och körde axlar och ben idag. Avslutade med 8 reps x 6 set marklyft på 60 kg, då vet man liksom att man lever.

Åkte därifrån till simhallen precis när det öppnade och simmade igenom ett pass jag fick från min simtränare Jonas i fredags. Det var nästan ingen där och vattnet i bassängen såg ju fint ut, glittrade i solljuset. Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är att Jonas finns och att han lär ut simningen på det sättet han faktiskt gör. Han är sträng, vilket jag gillar men så oerhört pedagogisk. Han läser av när jag tappar hoppet och påminner om att det går framåt, ibland när jag mesar ger han mig en utmaning och säger: ”Men jag tror inte att du kommer fixa det” och trycker på helt rätt knappar för att jag ska skärpa till mig. Pappa berättade att när jag var liten brukade vi åka till Kaspiska havet och även om han höll mig i sin famn brukade jag skrika och gråta vid blotta synen av vattnet och ju närmare han gick, desto mer skrek jag. Och nu simmar jag frivilligt, who knew? När Kajsa ringde Borås Simarena när den här resan skulle påbörjas i september förra året var det kanske en slump att hon blev kopplad till Jonas och att han valde att hjälpa oss, jag hade aldrig fixat det utan honom. Nu när jag skriver det här saknar jag honom massor, vilken tur att vi ses på tisdag igen!

/ / / /