Förlåt för superdålig uppdatering – men det är helt snurrigt just nu.

Vi tar höjdpunkterna idag och så betar vi av det som varit längre fram, vad säger du?

Så sista helgen i maj gick EM i triathlon i Lissabon. Förra året åkte jag till Madrid för att få min klassning till paratriathlon. Att komma med på startlistan är i sig en hel business. Det är bara Svenska Triathlonförbundet som kan anmäla till Internationella Triathlonförbundet (ITU) och de i sin tur avgör om man får vara med eller inte. Då de andra tävlande varit in the game i många år och har gjort sig ett namn var det absolut inte självklart att jag skulle få vara med, dessutom på ett OS-år där alla slåss som platser och kvalpoäng. Men vi ansökte om ett wildcard och vips så stod jag med på listan!
Det var mycket glädje men en hel del vemod ska ni veta. Jag hade EN tävling i bagaget, och då hade jag mina tränare med mig. Även om det var jag som gjorde jobbet så fanns de där för att stötta mig om något skulle strula med proteserna. Nu skulle jag stå där, mot världseliten. På ett EM. Köra en sprintdistans som jag aldrig gjort förut, hur ska jag disponera mina krafter så att jag inte tar slut mitt i loppet? Dessutom fick jag mina löpparproteser så sent och hade typ 15 löppass i benen. Och hade kört ETT cykelpass utomhus denna säsong. Och 0 gånger i öppet vatten. Klev verkligen in med de allra sämsta förutsättningarna men jag visste att det här är min chans. It’s Brucies time to shine.

Iklädd ett set där det står ”Elite Sweden Triathlon” på klev jag in på Landvetter på fredagen. Folk high-five:ade mig och önskade mig lycka till. Så flashbackades jag till när jag var liten och reste med mina föräldrar och såg alla dessa atleter med flaggor på kläderna och drömde om hur det måste vara att resa världen runt och tävla. Så var jag plötsligt en sådan själv. Log åt Livet och dess outgrundliga vägar och kände mig ganska glad ändå. Ankom till Lissabon och hotellet strax efter midnatt och längtade till att Kajsa skulle komma dagen därpå.

På lördagen var det briefing för samtliga och jag gömde mig i ett hörn. Mitt i briefingen kom både Per från triathlonförbundet och Kajsa och det kändes lite bättre. Massa regler och gör du fel kan det innebära att du blir diskad. Sedan fick vi testa simbanan och jag simmade med Angela från triathlonförbundet och hon gav mig lite tips på hur jag ska ta riktmärken längs banan. Sedan fick vi cykla banan med poliseskort och den var relativt flack med en del hål i asfalten. Försökte minnas var så jag inte får punka.

Vaknar 07:30 on race day med migrän och börjar kräkas. Toppen. Kajsa fixar medicin när pharmacy öppnar och jag försökte sova lite så smärtan kanske skulle släppa. Lyckas inte få i mig någonting framtill klockan 13 men det var alldeles för nära inpå loppet så vi sockerladdade mig med Cola och KitKat. Både jag och Kajsa grinade lite i hotellrummet när jag tog på mig landslagsdräkten.

Vips så stod jag inne på transition area och ställde iordning mina saker inför bytena. Tryckt stämning och ingen pratade med någon. Frågade tjejen bredvid vilken låda som är hennes och hon pekade bara. Happ. Sedan blev vi uppradade i startfållan. Där funderade jag på var jag kunde hitta en exit. Jag ville verkligen inte vara med, hjärtat slog så hårt och jag trodde jag skulle kräkas. Pokerface Shahrzad, ingen av dina motstående får smell the fear. Brösta upp dig! Speakern introducerade oss och de tog våra proteser. Vattenstart med en hand på pontonen. On your mark…

Gör en riktig usel simning och ser hur alla simmössor drar ifrån mig. Simmar snett, drar åt höger, försöker rätta till, hamnar för långt ut. Vad fan är det som händer med mig? Knäna darrar och benen sjunker. Försöker spänna upp bålen men får ingen kontakt med mina muskler. Efter vad som verkar vara en evighet kommer jag in. Funktionärerna sätter mig på en bräda och jag blir uppburen ur vattnet till en stol. Drar av mig våtdräkten så fort jag kan. Torkar benen och tar på mig proteserna och upp till T1. Kom igen Shahrzad, du tar igen det här, ropar Kajsa. Jag vill inte ens titta på henne, hon måste tycka att jag är så pinsam.

I T1 får jag nästa käftsmäll. Bara min cykel som är på stället. Jag är sist. Inga cykelproteser har jag heller så jag kämpar med att få på mig cykelskorna. Kliver på cykeln för tidigt och domaren visslar. Get off your bike! Shit, shit, shit. I’m sorry säger jag vädjande. Diska mig inte nu, ingen penalty snälla. Han nickar.

Sedan är jag iväg. Fegar något ofantligt på lap 1 och mescyklar. Ser några av mina motståndare på andra sidan banan och fattar att jag ligger lååååångt efter. Trycker på lap 2. På lap 3 händer det, jag cyklar om någon som jag känner igen från startfållan. YES! Nu är jag i alla fall inte sist. Fortsätt nu you weak piece of shit ropar jag till mig själv och växlar upp. Är det allt du har?? Trycker, trycker, tryyyycker. Kajsa gapar på mig varje gång jag cyklar förbi henne. Shahrzad, nu tar du dem! Mosar pedalerna, ropar på Loubie. Det är jag och du Loubie, vi är dreamteam skriker jag rakt ut. Frustrerad och fullkomligt uppe i varv.
Cyklar in på tredje bästa tid. Men det vet jag ju inte då förstås.

Ut på löpningen och blir fullkomligt upplyft av publiken. Come on Sweden ropar dem och det är som att jag får luft under mina blades. Studsar fram och sträcker upp mina armar. Jag representerar mitt land i ett EM. Måste tycka om mig själv nu och sluta klanka ner. Ett långt lap på 5 km väntar mig. Nästan halvvägs ser jag på andra sidan banan hur mina konkurrenter springer. Jag ligger några minuter efter alltså, har nog knappat in en del tid. Du kan du Shahrzad peppar jag mig själv och springer. Minns inte vad jag tänkte mer, jag sprang bara. Sweden with the beautiful smile ropar åskådarna. Ler jag?

In på arenan och ser den blåa mattan.

HImREUjE72gy786yKtsn

Maxar och springer in med tredje bästa löptid. Gråter lite. Kajsa säger: Du är ju inte ens trött. Nej men jag fegade, svarar jag. Och gjorde en usel simning.  Nästa gång tar jag dem!

En fjärdeplats på ett EM. Helt okej om du frågar mig.

941872_10153471190481898_4154442423747475257_n-2

13267956_10153471190396898_8463486845309662852_n copy

/ / / /

Fan Shahrzad, jag försökte ju glömma dig, radera dig ur mina minnens bank, tömma kontot. Men du är som den där första olyckliga kärleken, den som ärrar ett oskuldsfullt och orört hjärta, djupa sår som lämnar spår, oavsett hur lång tid som passerar. Sedan din dödsdag förra året har jag försökt glömma dig, har försökt lämna dig och alla dina minnen bakom mig. Kanske för att glömma, kanske för att kunna läka färdigt. Tänka att jag är jag och du och du.

Lyckades ganska bra den första biten efter din tredje dödsdag. Tänkte på triathlon, prestation och glory.
Men sedan kom den; hösten med allt vad det innebar. Så låg jag där på Sahlgrenska igen, inte alls redo för att re-amputera benet. Men det var inte vad jag sa till andra, jag sa att jag var fast besluten att få bort biten av mitt högerben som gjorde så ont. Du visste det däremot, du visste att jag inte ville, att jag ville vara färdig med allt som rör det som hände för 4 år sedan. Jag ville vara färdig med dig.

Kanske är det för att det är för smärtsamt, kanske för att det bara finns ett visst antal tårar man kan ge någon eller kanske var det för att det var andra förluster att handskas med under hösten, men återigen var jag så jävla ensam. Alla var upptagna med sitt.
Jag var ensam när de tog in mig på operation, jag väntade ensam på att få åka in i salen. I salen var jag ensam tills det att jag sträckte ut handen för en sköterska att fånga, när hon äntligen gjorde det fick jag ro. Jag var ensam när jag vaknade upp, ingen stannade hos mig och jag var ensam på natten. Och jag var ledsen, lämnad åt mitt öde och jag delade rum med någon som gnydde sorgset i sömnen och grät när hon vaknade. Men plötsligt kände jag hur du dök upp. Jag pratade med dig och du pratade tillbaka. Du var sådär cool, obrydd och tuff som jag minns dig och du upprepade: Ensam är stark. Vad trodde du? Att någon skulle bry sig? Du är lika ensam som jag var. Du är fortfarande jag, hur mycket du än försöker.

Shahrzad – alla drog och slet i dig, du var allas klagomur men sällan var det någon som ville lyssna på dig, ingen ville veta var någonstans det sved i ditt hjärta av alla sår. Ingen som ville plåstra om. Ensam är stark, tänkte du och gick vidare. Kanske var det också därför du blev sjuk. Kanske är det också därför jag kom så långt. Så är det med starka människor, alla tror att de håller genom allt.

Så föll sig också hösten för mig.

När jag grät uppgivet och sa att jag vill träna, inte ligga raklång i sängen sa de att jag ska se det som en viloperiod. Jag hade ju tränat så mycket innan triathlon. När stygnen togs bort och smärtorna var för mycket och hantera sa de att det går över, ta medicinen läkaren skrivit ut. När jag försökte träna och kröp runt på golvet så knäna fick blåmärken sa de att jag har för bråttom. När det blev infektion på infektion tyckte de att det var otur. Det går över. Ingen brydde sig tillräckligt mycket för att förstå att det handlade om gamla sår som aldrig läker. En gång biten av en orm, och man kan bli skrämd av blotta synen av ett rep. Rädslan över att inte kunna fungera som vanligt igen. Rädslan över att benet ska göra mer ont nu. Rädslan över att misslyckas igen.

Du påminde mig om ditt livs motto: Ensam är stark. Jag hade glömt det. Och jag inser nu att våra öden är nystade i varandra, sådär trassligt som om det aldrig kommer gå att ta isär, hur mycket man än försöker. Men Shahrzad, jag vill inte försöka längre, jag inser det nu. Jag är inte jag och du är inte du. Jag är du och det är vi mot världen.

Jag blir din skugga, jag blir den du aldrig ser
Låt mig bli din skugga, jag skadar dom som ler åt dig
Jag blir ögon på din rygg
Låt mig bli din skugga och du bli min

/ / / /

Här sitter jag i källaren och trampar. Trist utsikt men stundtals har jag riktigt roligt för mig själv. Ett stort plus är att jag kan ha hörlurar på mig och sjunga med i låtarna. Ibland när det blir för tufft kommer det grottmänniskeljud från mig också.

Nu är jag på vecka 4 av mitt schema från Aktivitus och jag tycker att det fungerar bra! Jag kan bestämma själv vilka dagar jag ska köra, gå lite på dagsform och feeling. Många av passen är distanspass där tanken är att jag ska ligga på låg puls, dvs fettförbränningspuls. Men syftet är inte att bränna fett, utan jag ska lära kroppen att ta av fettdepåerna och använda dem som bränsle. Mycket smart och tacksamt att de tog sig tid att svara på alla mina frågor. På mitt jobb kallades jag ”Varför?” eftersom det var mitt standardsvar på allt (:

Snart hoppas jag att jag kommer loss från trainern och kan ge mig ut på vägarna igen. Zoom zoom!

/ / / /

Igår var jag med på TV och denna gång gjorde vår hund Sam också TV-debut. Jag tycker att han var supersöt men det tycker jag alltid. Inslaget handlade inte om mig egentligen utan om sepsis, alltså blodförgiftning, alltså det jag insjuknade i. SUPERVIKTIGT ämne!

Visste du att fler än 5000 svenskar dör varje år av sepsis? Visste du att svår sepsis är den tionde vanligaste dödsorsaken i världen? Visste du att en patient med sepsis löper fem gånger högre risk att dö än en patient med en stroke eller hjärtinfarkt? Visste du att fler dör av sepsis runtom i världen än de som dör p.g.a alla typer av caner tillsammans?
I tredje världen står sepsis för 60-80 procent av alla dödsfall! Helt sanslöst.

Jag vill inte att någon ska behöva drabbas av det som hänt mig. Det är bra att detta uppmärksammas, riktlinjer tas fram och alla blir upplysta om vad sepsis är. Nästa gång kan det vara du, din bror eller din bästa vän som drabbas.

Här finns klippet. Vinka till Sam!

/ / / /