#1

Säg till om jag stör,
sa hon när hon steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Jag har inte velat ha barn, det har jag sagt i många, många år. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle sätta ett barn till den här världen? En värld fylld av orättvisa, sjukdomar, elände och hjärtesorg. För så är det, det spelar ingen som helst roll hur bra förälder du är och hur gärna du än vill, du kan ändå inte skydda ditt barn mot allt. Tyvärr, och det du sätter till världen är du ansvarig för, för all framtid. Barnet jag skulle sätta till världen skulle inte själv valt att bli född, och jag skulle inte kunna skydda det mot allt ont och cirkeln skulle aldrig sluta sig.

Kvinnan i kassan sa: Är du medlem i vår kundklubb?
Jag svarade: Näejjj.
Hon sa: Är det något du vill bli?
De olika svarsalternativen strömmade fram i min hjärna men ingen nådde ända fram till munnen. Ser jag ut som att jag är mottaglig för detta just nu? Kan du inte läsa av situationen? Fingertoppskänsla, har du hört talas om det? Har ni paketpris på graviditetstest eller vad är det frågan om?

Jag skakade bara på huvudet. För du förstår, man behöver inte alltid säga det man tänker.

I sjukhusets toalett var det två röda streck som utan att ursäkta sig stirrade tillbaka på mig. Tog på mig jackan och gick ut i regnet, smsade din moster Kajsa och skrev att hon hade rätt. Hon ringde upp och grät, även om hon vetat länge och tydligt hur jag känner. När hon kom på sig själv sa hon: Förlåt för att jag är så glad, jag vet ju inte ens om du vill behålla det.

Jag grät också, men inte samma slags gråt som Kajsa. Jag vet inte om du ännu gråtit den sortens gråt när du läser det här, man kan kalla det för allvarets gråt. Det innehåller glädje men framförallt är det tungt av ansvar. Plötsligt är det som att man väger flera hundra kilo. Allvarsgråten tar in alla beståndsdelar, den innefattar också sorgen. Sorgen för alla gånger du kommer slå dig, för de gånger du kommer bli sjuk, för varje gång någon behandlar dig illa, för när ditt hjärta blir krossat och jag inte kommer kunna rätta till situationen, då sidlinjen blir min enda plats. För alla gånger Livet kommer göra ont och cirkeln inte kommer kunna sluta sig. Allvarsgråtens hoppfulla del flashade förbi och jag såg dina små fötter springa i gräset, jag kunde höra ditt skratt, hur du gick med din lilla ryggsäck mot skolan, hur gärna jag ville lära känna dig, hålla din hand och visa dig världen och det var omöjligt att värja sig. Hopp är nästan skrämmande kraftfullt på det viset. Det var som att mitt hjärta knakade igenom bröstkorgen.
Det var inte ens ett beslut.

När barnmorskan skulle visa dig för första gången i min livmoder tryckte jag ihop mina käkar och höll andan, jag hade bestämt mig för att inte andas igen tills dina hjärtslag syntes på monitorn. När jag såg ditt lilla, lilla hjärta slå kom allvarsgråten igen. Du var så liten, bara någon centimeter lång, så skör och så ny men det var som att du alltid hade varit med mig.

Ända sedan vi fick se dig igen för några dagar sedan tittar jag flera gånger per dag drömskt på din bild. Följer med pekfingret längs konturerna av ditt ansikte och undrar om du har min skrattgrop på högra kinden eller om du fått din pappas grop i hakan.

Jag har inte velat ha barn, det har jag sagt i många, många år. Men dig vill jag aldrig mer vara utan.

/ / / /

    2 comments

    1. شهرزاد عزیزم نمیدانم چطور احساسم را برای شما توصیف کنم. امروز سر کار بودم که همسرم عکس زیبای شما را تو تلگرام برایم فرستاد. دلم می خواست خانه بودم و از خوشحالی جیغ می کشیدم. ولی بغض گلویم را فشرد و از خوشحالی اشک تو چشمم حلقه زد. برای میترا جان نوشتم که مدتها بود اینطوری از ته دلم شاد نشدم. چقدر زیبا و با احساس و زیبا می نویسید عزیزم، واقعا با تمام وجودم
      دوستت دارم و به وجود شما افتخار میکنم❤️
      حیف نمی شد اگر فرزند شما افتخار داشتن مادر نازنینی چون شما را نداشت ❤️💕❤️
      عزیزم با همه وجودم این شادمانی را خدمت شما و خانواده محترم تبریک میگم و بهترین ها را برای شما نازنین آرزو میکنم. هر چند وقت یکبار عکس هایی که با شما گرفتم را نگاه می کنم و هنوز باور نمیکنم که چه سعادتی داشتم که توانستم ساعتی با شما و مادر نازنین شما باشم. به امید دیدار دوباره و رویایی دیگر. دوستت دارم❤️

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *