INTERNATIONAL

Godmorgon!

De här dagarna har jag haft fullt upp med att svara på meddelanden, telefonsamtal och inlägg på Facebook, det är helt mindblowing hur mycket fint jag fått höra och läsa sedan målgången i söndags.

Väldigt roligt när man hittar artiklar på andra språk, exempelvis dessa två på finska:
Ilta-Sanomat
Iltalehti

Och denna skriven på tyska som jag hittade på otroligt creddiga VICE Sports. ”Aber jetzt brauche ich erstmal ein kaltes Bier.” 

Men nu till något inte lika roligt. Dessa artiklar som skrivits om mig (inte alla men vissa), vadan denna hets om Rio? Idag står det i en artikel: ”Med siktet inställt på Rio” – NÄR sa jag det? Jag blir så a r g. Låt mig förklara.

Paralympics och Rio har jag skrivit om i bloggen tidigare, då jag var i Madrid och fick en klassifikation. Det är ingen hemlighet, men jag har ALDRIG sagt att det är vad jag ska göra. Att delta i ett olympiskt mästerskap är inte något man gör bara sådär, det är de främsta atleterna i hela världen som slåss om att få vara med. Okej? Man kvalar in genom att samla poäng och det är tävlingar, tusen regler och direktiv. Jag har sagt: Vi måste sätta oss ner, fundera och planera men just nu ska jag njuta av att jag faktiskt gått i mål. 

Varför ska det då vara så himla svårt att leva i nuet? Vem bryr sig om vad jag ska göra sen, varför kan vi inte prata om det jag har gjort? Jag är Sveriges första dubbelamputerade kvinna som utfört ett triathlon på olympisk distans. Fråga mig om hur det kändes med det massiva stöd vi hade längs vägen. Fråga mig om den makalösa ingenjörskonst som ligger bakom mina löparproteser. Fråga mig om hur mycket tid som lagts ner för att få dessa proteser att sitta bra. Fråga mig om alla fantastiska människor som har engagerat sig och varit delaktiga i mina framgångar. Fråga mig om min fantastiska kropp, denna perfekta maskin som vi alla har som kan reparera sig och prestera. Fråga mig hur det kändes att sätta upp ett stort mål och uppnå det. Fråga mig hur många gånger jag grät under loppet när jag hörde mitt namn ropas längs banan. Fråga mig hur många pizzor jag har ätit sedan i söndags. Fråga mig något som är värt något. SKRIV om något som är värt något. Något som någon annan kan ta med sig i livet och påminnas om när de har det jobbigt.

Seriöst, glöm Rio, släpp Rio.

Och för allt i världen… VI är ett team – Team Shahrzad. Från och med idag är det obligatoriskt att nämna mina tränare, de har lika stor – om inte större del i denna prestation än vad jag har.

Slut på meddelandet.

/ / / /

1 Comment

  1. Först stort grattis. Fint skrivet inlägg. Precis alla frågor som du själv ställer vill jag gärna höra mer om! Hjälte är du!!!!

Comments are closed.

you may like this post