FLASHBACK – POV: SPLATTI SQUAREPANTS

Jag har själv varit anhörig när någon blivit svårt sjuk och har stått vid sidlinjen och inte kunnat göra mycket annat än att titta på när någon jag älskar kämpar för sitt liv. Jag läste det då någonstans i en folder beskrivet med dessa ord: Det är som att titta på en hemsk film som jag varken kan pausa, snabbspola igenom eller lämna. 

Jag tänker ofta på hur det måste ha varit att vara anhörig i mitt fall, vilka känslor mina vänner och närstående fått brottas med och på sikt försonas med. Det är viktigt tycker jag, de drabbades också och det bör, behöver och skall lyftas fram. Därför har jag bett några av dessa berätta sin version av historien, med sina egna ord, utifrån vad de kände och upplevde.
Jag väljer att låta det bli en subkategori till Flashback som jag kallar POV (point of view).

Jag ska alldeles strax lämna över till min bestie Atti men först… en introduktion:
Who lives in a pineapple under the sea? Splatti Squarepants!! Kärt barn ni vet, hon har många namn. Hon heter Atefeh men kallas Atti, jag kallar henne Splatti Squarepants, Squaris, Patti, Betty… Hennes riktiga namn kan bäst översättas till ”tillgivenhet” på svenska och det passar henne perfekt. Hon är den mest godhjärtade människa jag någonsin träffat, nästan så att det blir jobbigt ibland att hon är så himla snäll. Hon förtjänar ett eget inlägg här så jag berättar inte mer just nu. Vad ni däremot behöver veta är att hon tvärvägrade att lämna sjukhuset under tiden jag var nersövd, hon sa: jag åker hem när Shahrzad har vaknat, tills dess tänker jag inte röra mig härifrån. Mina föräldrar berättar att de forcerade henne att åka hem och ta med sig ombyte men att i 13 dagar lämnade hon inte sjukhuset. Hon sov på obekväma soffor, ställde upp för min familj och grät oroligt i sömnen. När hon gråter ser hon ut som ett litet barn och tårar stora som golfbollar rullar ner för hennes kinder. Mitt hjärta går i tusen bitar av att skriva den här texten, jag ger upp.

kevlarsjal

—-

Jag var på jobbet, hade dötid och jag loggade in på Facebook, brukar inte göra det men ni vet när man har en känsla ibland. Jag hade fått mail från Khashayar, Shahrzads lillebror. Han ville ringa mig! Jag kände direkt att något var fel. Sprang till telefonen och ringde upp honom. Han sa lugnt att Shahrzad är i SÖS och att hon fått en blodförgiftning. Jag tror inte han ville skrämma upp mig. Jag skulle sluta 17 den dagen och eftersom han var så lugn sa jag att jag kan komma efter jobbet och stötta honom. Jag hade ingen aning vad en blodförgiftning var förrän min chef frågade hur jag mådde. En sak ni måste veta är att jag och Shahrzad umgicks varje dag. När hon fick en finne på högra kinden, fick jag en finne vid min högra kind. Hade hon ont någonstans, fick jag ont precis på samma ställe och vice versa. Jag visste inte vad en blodförgiftning var men min kropp hade reagerat på det. Min chef sa att jag fick åka till sjukhuset på en gång och jag var kritvit enligt henne.

Åkte dit så fort jag kunde och hela vägen dit tänkte jag att jag måste vara stark för hennes bror. Han var yngre och jag skulle stötta honom. När vi fick beskedet att Shahrzad kanske inte överlever natten grät jag som ett barn och det slutade med att han stöttade mig och sa att hans mamma är på väg och att det kommer ordna sig. Vi fick träffa Shahrzad ganska snabbt därefter och jag kände inte igen henne, min bästa vän! Hon var uppsvälld av all vätska och helt blå av det giftiga blodet och spruckna blodkärlen. Jag kunde inte greppa det alls. Vi var ju och tränade igår kväll! Det enda jag tänkte på var: Det här känns inte rättvist, varför hon och varför inte jag? Jag var ju också där med henne.

Det jag kommer ihåg starkast var när Shahrzads pappa skulle komma. Han var i Iran när han fick höra beskedet. Med hjälp av SOS International flög han till Stockholm och var framme dagen efter. Jag har känt Shahrzad i 9 år och umgåtts med hela hennes familj men jag hade aldrig träffat hennes pappa. Han är väldigt speciell för Shahrzad och vem som helst får inte träffa honom. Hon hade sagt till mig tidigare att vi ska träffas men jag har alltid haft en sådan stark respekt för honom så jag har aldrig vågat. Jag och Shahrzad brukade skämta om att jag kommer stamma när jag träffar honom. Och jag visste inte vad jag kommer kalla honom, Mr? Doktor? Shahram? Shahrzads pappa? Alla dessa tankar gjorde så att jag sköt upp vårt möte hela tiden. Jag måste erkänna att jag var nervös när han skulle komma till sjukhuset den dagen men jag visste samtidigt att allt skulle bli bra när han kom. Han sprang in i Shahrzads rum så fort han kom in och när han kom ut därifrån stod jag där. Vi kramades hårt och grät båda två som att vi hade träffats flera gånger tidigare och han sa: Jag kan inte fatta att detta har hänt min dotter, din syster!

Vi ockuperade besöksrummet i SÖS hela Shahrzads vistelse där. Vi fick aldrig höra en positiv nyhet utan att också höra ett negativt. Varje dag var en välsignelse att Shahrzad hade överlevt natten. För att sprida positiv energi bland alla som kom och hälsade på och stöttade familjen och framförallt till Shahrzad, pratade vi om henne. Vi berättade historier och saker hon gjort och lyssnade på hennes favoritlåtar.

Efter 2 veckor kunde Shahrzad äntligen vakna ur sin nersövning. På grund av hennes medicin hade hon väldigt starka drömmar som kändes verkliga. Ena dagen hade hon drömt att jag hade tagit hennes kort och tömt hennes konto. Den andra dagen trodde hon jag hade blivit påkörd av tunnelbanan och vaknade skrikandes. Hon drömde dessutom att vi hade vart i London och druckit te. Eftersom hon drömde nytt varje dag så spelade vi på hennes drömmar varje gång för att försäkra henne om att det bara varit drömmar och inte verklighet. Hon fick träffa mig väldigt snabbt efter att hon trodde att jag blivit påkörd. Sedan skulle vi ta hand om hennes London-minnen. Det slutade med att hon drev med mig och fick mig att klä ut mig till en butler och ha en handduk på armen och servera henne te samtidigt som jag sa med engelsk accent ”here is your tea miss” framför hennes mamma, pappa och bror. Efter flera misslyckade försök med min accent avslöjade hon att hon bara skojade med oss. Alla skrattade såklart och jag blev generad men samtidigt visste jag att vi fått tillbaka vår Shahrzad.

Efter SÖS blev det helikopterfärd till Borås vilket innebar mindre kontakt med henne. Hon hade överlevt det värsta och nu skulle hennes ben räddas. Jag hade fått se hennes fötter men jag trodde aldrig för en sekund att detta skulle ske. Jag fick ett telefonsamtal från henne i juni. Hon var så stark när hon gav mig nyheterna och det enda jag kunde tänka var ”nej”. Den kvällen grät jag mig själv till sömns och på sätt och vis tyckte synd om mig själv. Att allt förändras nu och jag kan inte träffa min bästa kompis varje dag.

Så fort hon kände att hon kunde ta emot besök åkte jag till Borås. Det var i juli runt hennes brors födelsedag. Vi skulle ha en överraskningsfest för honom men det jag var nevös över var mer om hur jag skulle reagera när jag såg henne. Jag var så rädd att jag skulle gråta när jag ville vara stark för henne. Hon satt i sin rullstol och hennes ben var inlindade men det enda jag såg var hennes leende när jag kom in genom dörren. Den lyste upp hela vardagsrummet och alla mina tankar och min nervositet bara försvann. Jag älskar dig!

/ / / /

6 comments

  1. Tårarna bara rinner varje gång jag läser min fina intro. Du är amazing! Tack för den fantastiskt skrivna introduktionen jag fick. Wow 🙂

  2. Glömmer aldrig när du vaknade efter 14 dagar och jag o din far och Khashayar var i ditt rum. Atti och Sepideh var i besöksrummet och väntade ivrigt och oroligt att jag skulle komma och berätta hur det gick med dig.
    När du vaknade var du törstig. Jag frågade vad du ville dricka och du sa”
    ”Om jag får pepsi max, blir jag lycklig”
    Gick tillbaka till Atti och Sepideh och berättade vad du hade sagt. Glömmer inte deras min. De blev så glada och sprang till pressbyrån. Mina älskade döttrar, love you <3<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *