FLASHBACK: INNAN VI FALLER

Det är en vecka kvar nu tills 3-årsdagen sedan jag blev sjuk och hela månaden har känts väldigt tung. Även om det hänt så himla mycket roligt. Men mars månad har förvisso alltid känts så sedan dagen då allt förändrades. Jag har liksom letat efter saker för att kunna se en utveckling sedan förra året vid den här tiden, en läxa och något värdefullt att ta med sig. Jag vill ju tro att jag har vuxit själsligt och det inte bara är tiden som tickat på. Som vanligt var det många pusselbitar tills jag kunde se helheten so bear with me. Vi behöver lägga pusslet ihop först.

En kväll på Playitas gick jag iväg en stund själv, satte mig vid havet och tittade på solnedgången. Jag tänkte på mitt liv som det är idag, med alla förluster jag varit med om och allt jag fått lämna bakom mig. Frivilligt och ofrivilligt. Kom att tänka på en relativt lång relation jag hade som var felfri på många plan och som jag trivdes mycket bra i. En sensommarmorgon när han fortfarande sov packade jag alla mina grejer och gick därifrån. När jag åkte ner i hissen från hans lägenhet insåg jag: Jag är färdig med det här. Jag är klar. Stod utanför och tog 100 djupa andetag. Sedan gick jag därifrån och såg mig aldrig om igen. När mina vänner fick veta kom de hem till mig med en vodkaflaska. Det var kutym att göra så när någon avslutade en relation, ha någon slags sorgkväll och försöka dränka eländet i kemiska OH-bindingar.
Men jag var inte ens ledsen. Jag var bara klar.

I fredags träffade jag Anders och Mikael på Beyond Communication för att planera inför framtiden och Mikael sa något som blev den andra pusselbiten. Han sa: ”Men om du får drömma då?”

På kvällen uppträdde världens allra bästa Jocke tillsammans med Lisa Nilsson på Skavlan och ännu en pusselbit föll på plats:

Om det finns någon poäng med att gömma sig
Är det att vi kan försvinna in i drömmar om när

Vi hade allting
En gång i tiden var allt det här vårt
Innan vi faller i varandras armar
Ska vi falla isär

Idag fick jag ett mail från någon som läst artikeln i Icakuriren. Någon som råkat riktigt illa ut. Någon som är i träsket. Någon vars hela värld har rasat samman till oigenkännlighet, en hög av misär. Allt i det mailet var mörkt. Mellan raderna kunde jag läsa om mig själv för några år sedan.

Vi är mitt uppe i en renovering hemma vilket betyder att det är ett oorganiserat kaos här. Idag fick jag äntligen packa upp sakerna till mitt rum och där låg den. Min röda Drömbok som jag kallar den. Jag köpte den efter uppbrottet av relationen och syftet var att skriva MINA drömmar i den. Drömmar som han hade försökt få mig att lägga undan så att jag kunde haka på hans drömmar istället. Han tyckte väl att hans var bättre. Han hade fel. Och det var därför det bara tog 100 andetag för mig att avsluta det. Jag minns hur jag, när jag var mitt uppe i min misär 2012, gömde Drömboken längst ner i en låda för att aldrig behöva se den mer.
I min Drömbok hittade jag också bevis på drömmar jag hade uppnått, korta texter, foton och biljetter till konserter, evenemang och resor jag varit på. Där såg jag den sista pusselbiten, boken var inte ens fylld till en tiondel.

Pusslet är färdigt. Ser du det nu? Jag pratar om drömmar. Jag pratar om att våga drömma. Drömma fearless och gränslöst, drömma utan tanken på att misslyckas, drömma och försöka, drömma och uppnå. Drömma igen. Och igen.

När jag blev sjuk tog sjukdomen mina underben. För det fanns proteser. Drömmarna och förhoppningarna då? Jag gömde dem, i ren och skär olust och sorg försvann allt jag hade hoppats på, allt jag trodde och ville skulle hända. Innan jag blev sjuk låg världen inför mig, jag hade allting. En gång i tiden var allt det här mitt. Sedan föll jag isär.

Förra året vid den här tiden drömde jag inte. Jag vandrade vilsen utan att veta var jag skulle. Jag vågade inte att drömma för jag var rädd. Rädd för att inte nå ända fram. Rädd för att allt skulle tas ifrån mig igen.

I år drömmer jag. Om saker jag aldrig skulle göra innan jag blev sjuk. Jag drömmer gränslöst för att jag vägrar begränsa mig själv på det sättet längre.
Det är dags att fylla Drömboken igen. Nu såhär strax innan allt dog för 3 år sedan kan jag se det så tydligt; hur alla drömmar jag sått börjar bli små gröna stjälkar som växer upp genom jorden. Jag kan se och om jag lyssnar noga kan jag höra dem gro. Våren här är.

/ / / /

6 comments

  1. Jag vill gärna tro att allt som händer har någon betydelse och det finns något bakom. Jag är 100% att ingen ville att detta skulle hända dig men jag ser nu att det finns ingen bättre än dig som kan vara en stark förebild för alla i samma situation. Dessa personer får en glimt av hopp och inspiration i livet när de läser om dig och vad du har gått igenom och hur du handskas med det.
    Ingen är så stark som du som kunde resa sig upp så starkt.
    All Power to U.
    Dröm vackert <3

  2. Min älskade du skriver så fint och kan verbalisera så otroligt bra så det blir igenkännligt.
    Ibland känns vardagen så vardaglig och det är lättare att låta autopiloten ta över. I sådana stunder är det lätt att hamna där då du slutar drömma..
    Dröm stort min fighter – det är då det händer. Visualisera och affirmera och gör att din drömbok fylls med stora drömmar.
    Ps/ låt mig följa med i dina drömmar/ Ds

  3. Jag tror i motsats till Setareh inte på att allt har en mening för det känns så hemskt att skit som händer ska vara meningen och nästan bra. Fast vi kanske menar samma sak Setareh 🙂 Jag brukar tänka så att när skit händer så är man skyldig sig själv att hitta det goda som skiten fört med sig. Annars hade det ju varit helt förgäves!! Tack för att du är så inspirerande och delar med dig av det goda du hittat!

    Älskar ditt inlägg idag! För när det är tungt är det svårt att drömma. Det är svårt att våga lita på att livet inte sviker igen och drömma är kaxigt och modigt och det är man inte när det är tungt! Att drömma när det är mörkt är att utmana ödet och det vågar man inte. I alla fall inte jag. Jag vågar försiktigt tro på en morgondag , men inte drömma.

    Det gläder mig att du vågar drömma! Det är ett friskhetstecken och själva livet! Jag tror också att drömmarna och livet lyfter när man varit där du varit och vänt. Det är som att allt vidgas. Visst blir man påtagligt medveten om sin egen dödlighet och livets skörhet och det är tufft. Men belöningen är att även livets storhet alla möjligheter som finns blir tydligare! Så dröm och lev och fyll din bok och ditt liv med drömmar och upplevelser!

    Kram!

    1. Jag menade precis som du Petra. 🙂 självklart man ser inga meniningar i de dåliga händelser. Kram

  4. Jag blir alldeles tårögd när jag läser ditt inlägg. Kan inte riktigt förstå varför vissa saker händer medans andra saker man vill ska hända inte gör det. En drömbok, så fantastiskt och så smart, att definiera vad man drömmer och längtar efter, att se det i skrift gör att det kan bli verklighet. Jag är sjukt imponerad av dig, hur du bryter dig loss ur allt och växer, hatten av för det!! Mitt mål är att visa min lille krigare att man kan drömma vidare, inte begränsa sig även om man har bonusfot som vi säger, och då visar jag ofta på bl.a dig för att han ska se att allt går!
    Hoppas du får en fin start på veckan!
    //Pia

  5. Åh så fint skrivet… du får en alltid att börja tänka massor med dina så fina o vettiga inlägg.
    Fasiken blev helt tårögd för du skriver så förbaskat bra!!
    Trevlig helg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *