FLASHBACK – DIN SKUGGA

Fan Shahrzad, jag försökte ju glömma dig, radera dig ur mina minnens bank, tömma kontot. Men du är som den där första olyckliga kärleken, den som ärrar ett oskuldsfullt och orört hjärta, djupa sår som lämnar spår, oavsett hur lång tid som passerar. Sedan din dödsdag förra året har jag försökt glömma dig, har försökt lämna dig och alla dina minnen bakom mig. Kanske för att glömma, kanske för att kunna läka färdigt. Tänka att jag är jag och du och du.

Lyckades ganska bra den första biten efter din tredje dödsdag. Tänkte på triathlon, prestation och glory.
Men sedan kom den; hösten med allt vad det innebar. Så låg jag där på Sahlgrenska igen, inte alls redo för att re-amputera benet. Men det var inte vad jag sa till andra, jag sa att jag var fast besluten att få bort biten av mitt högerben som gjorde så ont. Du visste det däremot, du visste att jag inte ville, att jag ville vara färdig med allt som rör det som hände för 4 år sedan. Jag ville vara färdig med dig.

Kanske är det för att det är för smärtsamt, kanske för att det bara finns ett visst antal tårar man kan ge någon eller kanske var det för att det var andra förluster att handskas med under hösten, men återigen var jag så jävla ensam. Alla var upptagna med sitt.
Jag var ensam när de tog in mig på operation, jag väntade ensam på att få åka in i salen. I salen var jag ensam tills det att jag sträckte ut handen för en sköterska att fånga, när hon äntligen gjorde det fick jag ro. Jag var ensam när jag vaknade upp, ingen stannade hos mig och jag var ensam på natten. Och jag var ledsen, lämnad åt mitt öde och jag delade rum med någon som gnydde sorgset i sömnen och grät när hon vaknade. Men plötsligt kände jag hur du dök upp. Jag pratade med dig och du pratade tillbaka. Du var sådär cool, obrydd och tuff som jag minns dig och du upprepade: Ensam är stark. Vad trodde du? Att någon skulle bry sig? Du är lika ensam som jag var. Du är fortfarande jag, hur mycket du än försöker.

Shahrzad – alla drog och slet i dig, du var allas klagomur men sällan var det någon som ville lyssna på dig, ingen ville veta var någonstans det sved i ditt hjärta av alla sår. Ingen som ville plåstra om. Ensam är stark, tänkte du och gick vidare. Kanske var det också därför du blev sjuk. Kanske är det också därför jag kom så långt. Så är det med starka människor, alla tror att de håller genom allt.

Så föll sig också hösten för mig.

När jag grät uppgivet och sa att jag vill träna, inte ligga raklång i sängen sa de att jag ska se det som en viloperiod. Jag hade ju tränat så mycket innan triathlon. När stygnen togs bort och smärtorna var för mycket och hantera sa de att det går över, ta medicinen läkaren skrivit ut. När jag försökte träna och kröp runt på golvet så knäna fick blåmärken sa de att jag har för bråttom. När det blev infektion på infektion tyckte de att det var otur. Det går över. Ingen brydde sig tillräckligt mycket för att förstå att det handlade om gamla sår som aldrig läker. En gång biten av en orm, och man kan bli skrämd av blotta synen av ett rep. Rädslan över att inte kunna fungera som vanligt igen. Rädslan över att benet ska göra mer ont nu. Rädslan över att misslyckas igen.

Du påminde mig om ditt livs motto: Ensam är stark. Jag hade glömt det. Och jag inser nu att våra öden är nystade i varandra, sådär trassligt som om det aldrig kommer gå att ta isär, hur mycket man än försöker. Men Shahrzad, jag vill inte försöka längre, jag inser det nu. Jag är inte jag och du är inte du. Jag är du och det är vi mot världen.

Jag blir din skugga, jag blir den du aldrig ser
Låt mig bli din skugga, jag skadar dom som ler åt dig
Jag blir ögon på din rygg
Låt mig bli din skugga och du bli min

/ / / /

1 Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *