Currently Browsing "Race Report"

Klockan ringer men jag har redan varit vaken i över en timme nu. Svetten klibbar fast badrocken som jag somnat i mot hela kroppen. Sätter mig upp på sängen och sjunger: ”Vi tog biiiiiilen till Roosevelt för att hämta kidsen, innan vinterloven
. De stod på leeed
, de sjöng i köööör. Det kändes som de sjöng för oss, en allra sista sång. Vi är på flykt igen, både jag och du. Vi kommer från nån annanstans än där vi är just nu. Åh dom sjöng för oss, en sista gång
, en sista sång” och två varma, runda tårar trillar ner för min kinder. Jag torkar de snabbt så att Kajsa inte ska se och tar på mig benen. In på toaletten för att borsta tänderna och Jockes röst fortsätter eka i mitt huvud.
”Vi lämnade blodstänk i spååååren men i minnet blåser vindarna. Dina wayfarers i ditt hår” Jag forsätter med tandborsten i munnen: ”Du grät solvarma tåååååååårar” och där brister det totalt. Tar tag i handdukshållaren på väggen för att inte falla ihop fullständigt. Det är inte för att jag är rädd eller nervös, men känslorna bara väller över, som en vattenflaska som är fylld till max, när varje extra droppe förstör hela balansen. Idag är det dags. Idag förverkligas den ultimata drömmen.

Beställer omelett till frukost men kräks nästan över hela tallriken av doften av ägg. De har vattenmelonjuice och jag dricker glatt tre fulla glas, hoppas inte Kajsa säger att jag måste äta mer nu. Hon säger inget som tur är och vi går tillbaka upp till rummet. Provar mina cykelproteser och försöker springa runt där det finns plats. Tar på mig tävlingsdräkten och näsbenet pirrar igen. Jag rynkar på näsan mot min egen spegelbild innan pirret sprider sig längre upp. KIAVASH – SWE och det hugger till i bröstet. Jag slår mot mina pectoralis major, sådär som Phelps gör innan han ställer sig på startpallen. Och jag funderar på om han någonsin är nervös, om han någonsin tvivlar.

Vi går bort mot tävlingsområdet och det är full rulle, surrigt som det alltid är. Checkar in mitt equipment en sista gång, sätter på race tatueringarna och fäster klisterlapparna på proteser och hjälm. Kort tid för warmup på cykel och löpning. Kajsa hämtar Apple och jag blir alldeles bubblig på insidan. Jag älskar min cykel, ÄLSKAR. Tar ett varv på banan, först lugnt sedan ställer jag mig upp i svängarna och till sist kör jag några spurter för att väcka benen. Känns fint. Jepp. Springer kort på run course. Hoppar på ett ben, hoppar på sidan, lyfter benen. Jepp.

In i transition för att ställa i ordning mina saker. Testar att ta på mig hjälmen några gånger, ställer löpproteserna på vardera sida av stolen, sätter kepsen jag ska springa i upp och ner och ställer vattenflaskan med resorb i i min låda. Växlar ner och lägger pedalerna rätt så jag kan komma på cykeln fort. Memorerar var jag har min plats och pussar min cykel hejdå. Vi ses snart Apple, jag kommer längta efter dig. Vi kommer få det tufft jag och du, men vi ska kriga ihop. Klappar henne på ramen och går iväg.

shahrzad-rio44

Tar på mig våtdräkten lite halvt och Kajsa oljar in mina armar och ärmarna på våtdräkten likaså. Värmen är på väg in över Rio och det klibbar på ryggen. Det kommer bli sjukt varmt under loppet, 29 grader enligt väderprognosen. Vi ställs upp inför läktaren i nummerordning och TO leder in oss på den blåa mattan. Inte ett enda ord utväxlas mellan oss tjejer. Alla stirrar rakt fram. TO säger: Smile girls, you are writing history today. Pirrar i min näsa igen och jag blir så innerligt glad. Det här ÄR stort. Vi är med och inviger vad som förhoppningsvis kommer bli en lång karriär för paratriathlon inom Paralympics. JAG är med och skriver historia tänker jag och när speakern säger: From Sweden, Shahrzad Kiavash sträcker jag på ryggen, knyter nävarna och lyfter armarna mot himlen, ler stort mot läktaren och hör applåderna. Sedan tar jag nöjda steg tillbaka mot golfbilarna som ska ta oss till pontonen.

Alla väljer att simma ut till starten utom jag. I piren kan de mitt namn nu, welcome Shahrzad, och de tar min hand till båten. Funktionärerna tar mina proteser och vi åker mot pontonen. Jag frågar om jag får hoppa i vattnet, vill försäkra mig om att jag minns hur vattnet känns. Sedan sitter vi alla och svettas i våra våtdräkter.

shahrzad-rio

Klockan visar 09:44 och det är exakt 19 minuter kvar. Jag stirrar ut mot horisonten och känner mig för första gången inte paralyserande nervös i simstarten. Bojar på höger, höger, vänster, vänster, vänster och sedan hemåt. Jag tittar på huset med hålen på fasaden som är mitt riktmärke hemåt och andas lugnt. I got this. Jocke kommer tillbaka: ”Det kommer bli en kylig natt. Det kommer bli en ensam natt. Men jag skulle inte ändra nåt…”

Leslie, en till TO påminner oss: You should be very proud of yourselves, we are so proud of you. Go out there and give it your all.
Vi hoppar in i vattnet, en hand på räcket.

shahrzad-rio21

shahrzad-rio39

Så kommer det jag gillar allra minst. Rösten som säger: on your mark. Och så börjar klockan ticka.

Jag går ut lugnt, har bra koll på första bojen, även om jag vet att gapet växer mellan mig och de andra.

shahrzad-rio20

Tar den första bojen, den andra. På väg till den tredje bojen är simningen som allra värst för då kommer vågorna diagonalt och man slängs runt en del. Så jag tar riktning några extra gånger och ser fortfarande simmössorna framför mig. Bra Shahrzad, bra. Du är grym, du gör alldeles rätt.

shahrzad-rio19

Tittar på mina armtag under vattnet och tänker på vad Jonas skulle säga nu: Dra armen intill kroppen, dra med hela sidan av kroppen. Tar den sista bojen och vänder mig mot huset, mitt sista riktmärke. Nu är det snart över. Känner en våg i ryggen och gungar med. Anpassar mina armtag och känner att det går snabbt nu. Men inga simmössor kvar.

shahrzad-rio37

Ökar frekvensen, grymtar under vattnet och mjölksyran kommer i axlarna som ett brev på posten. Jag hör Jocke: ”Och du log genom fräknarna, med tårar i ögonen. Allt finns i ögonen.”
Gör en fin simning till stranden, vänder mig och sätter mig på brädan medan funktionärerna bär ut mig från vattnet.

shahrzad-rio38

En våg sköljer över oss men de står stadigt. Två av de försöker ta den mesta impacten från vågen. De är så himla fina funktionärerna, de har övat på varandra i flera dagar nu för att kunna hjälpa oss på bästa sätt.

shahrzad-rio7

Försöker andas ner min puls men det går sådär asså. Folk applåderar och skriker.

shahrzad-rio8

Jag hör Hans som säger: Bra Shahrzad, nu har du det allra roligaste kvar. Han har alldeles rätt.

shahrzad-rio17

När jag drar av mig våtdräkten tippar stolen nästan över.

Torkar benen och och hör Kajsa bakom mig. Du har knappt 2 minuter till sista. Till den som är först då? ropar jag. Inget svar. Svara mig, skriker jag.

shahrzad-rio4

shahrzad-rio28

shahrzad-rio42

Upp till T1 och proteserna gör så ont.

shahrzad-rio11

shahrzad-rio1

shahrzad-rio27

shahrzad-rio6

Försöker komma upp på tå för att kunna gå snabbare men det går inte. Slänger allt i min låda, tar hjälm och glasögon och går ut så snabbt jag kan.

shahrzad-rio5

shahrzad-rio10

shahrzad-rio22

Men det går inte fort, jag ramlar nästan baklänges och håller fast i cykeln.

shahrzad-rio26

shahrzad-rio23

Jag räknade ut dagen innan att om jag ska cykla banan som är på ungefär 23 km på 40 minuter måste jag hålla ett snitt på 33,5 km/h. Klickar på cykeldatorn men lyckas inte klicka i foten. Skiter i det och kör ändå, klickar i så börjar det.

Lyckas hålla högt tempo i första varvet och går in på varv två strax efter 10 minuter.

shahrzad-rio24

Okej, måste cykla snabbare, måste cykla smartare. Det är ganska kraftigt med motvind halva banan, där växlar jag ner och kryper ihop och när jag har vinden i ryggen ligger jag och trampar tyngre i bocken. Många svenskar längs banan som ropar men för första gången någonsin stänger jag av, jag ser ingenting, hör ingenting. Ser mina motståndare ibland och men vill inte ens kalkylera, vill bara cykla. Vill bara framåt.

shahrzad-rio34

shahrzad-rio2

Fyra skarpa turns per varv, i varje sväng tappar jag hastighet, efter varje sväng ställer jag mig upp och trampar igång snabbt. Andra varvet tar mer än 11 minuter men jag känner mjölksyra. Inte mycket men det finns där. Fan, fan, fan.

shahrzad-rio9

I transition står Kajsa och ropar: Du har knappat in nu, det är inte långt kvar. På tredje varvet ser jag Spanien och jag vet att jag har henne. Ställer mig upp och rycker iväg, går om och trampar allt vad jag har för att komma så långt bort jag kan. När jag går in på varv fyra säger Kajsa att det handlar om en minut tills jag har passerat nästa.

shahrzad-rio43

Jag vet att det finns, jag vet att benen kan, jag vet att kroppen vill. Men jag slarvar här, jag vet inte vad som hände med mig och jag vet inte vad som störde. Jag tror att det var för att jag insåg att jag inte kommer kunna hålla mig på 40 minuter som jag hade planerat. Jag slarvar, på det viktigaste loppet någonsin. Tappar mitt tunnelseende och tänker för mycket på det som händer runtom. Kanske det största misstaget under hela tävlingen.

In på T2 och Kajsa hetsar bakom mig.

shahrzad-rio13

Jag är systematisk, ställer in cykeln, av med glasögon och hjälm. Sätter mig ner, tar av cykelben. Torkar benen. Byter ben. Dricker vatten. Jag tycker att jag gör det bra. Kajsa är helt berzerk bakom mig, hon säger att jag ska skynda mig. Och hon ligger med halva kroppen vikt över skyltarna som skiljer oss åt, om hon var lite närmare skulle hon ta tag i mig och lyfta iväg mig. Jag blir nästan arg och vill säga att jag gör det skitbra och hon ska faktiskt bara vara tyst. Men sedan ser jag Spanien på väg in. Då blir det en sjuhelvetes fart på mig, fipplar med kepsen och drar upp sleevesen på mina proteser på vägen.

Kajsa hade helt rätt. Jag gör en katastrofal transition. Över en minut tappar jag här. EN MINUT. Visst att de nästan alla de andra tjejerna har en protes att byta medan jag har två, men det är inte good enough. Visst att de kan springa med cykeln medan jag stapplar som en giraff med dålig balans och alldeles för låg IQ, men det är inte good enough. Det är inte okej att T2 går på 02:21. Det är riktigt jävla dåligt.

När jag sprang ut sa speakern mitt namn och jag släppte allt i några sekunder. Jag höjde än en gång armarna när jag passerade läktaren, mitt triathlonhjärta skipped a beat när jag sprang över den blåa mattan till publikens jubel. It was Brucies time to shine. Sedan in i min tunnel igen.

Går ut i löpningen med riktigt bra feeling ändå (jag har ju inte fattat ännu att min T2 var så pass sakta som den var).

shahrzad-rio30

När vi sprang sista passet hemma sprang vi i ett lugnt tempo där jag och Kajsa pratade mer eller mindre hela tiden på strax över 24 minuter. Så på tävling tänkte jag att jag kan köra sub 24. Det finns där. Det var i alla fall vad jag trodde. Vi hade lagt upp löpningen så att jag går ut lugnt den första biten för att få bukt med pulsen och för att benen inte ska stumma helt och på andra varvet går jag ut hårdare och sista kilometern växlar jag upp och sista 400 metrarna, ja då kör jag in i kaklet. Jag kände mig väldigt nöjd med detta upplägg. I mitt huvud var det precis så jag gjorde.

shahrzad-rio41

Andningen låg högt upp i starten, men jag andades som vi övat och det kändes bra halva första varvet. Sedan kom då denna magiska hejarklack som hörs och känns så tydligt när man springer. Känslorna kom igen och jag drog ner min keps så den täckte halva ögonen. Slog på mina dimljus som Kajsa lärt mig, då halvblundar man för att zooma ut från allt som händer runtom. Sista halvan på första varvet kom tröttheten och hettan över mig, tänk om jag inte fixar det. Min mun är torr, saltig och smakar hav.
In på blåa mattan igen och Kajsa ropar att det går för sakta, att jag måste öka på det här varvet om jag ska kunna springa ikapp Japan. Jag förstår inte, jag springer ju snabbt redan.

shahrzad-rio16

På andra och sista varvet är det sådant jubel och jag hör SVÄÄÄÄÄRJEEE så högt att jag inte kan låta bli att le under min skärm på kepsen. Publiken ser det, de applåderar och visslar och jag ser den svenska flaggan vifta i mitt ansikte när jag springer förbi. Jag vet inte om det går riktigt att sätta ord på det så att det gör känslan rättvisa men jag ska försöka:
Det är inte alls det att jag inte känner mig svensk, eller inte iransk för den delen. Jag tror att vi andra generationens invandrare är fast i en gråzon. Det är ett mellanförskap, jag är inte hundra procent svensk och om du frågar någon som bor i Iran är jag en turist i mitt hemland, jag är benägen att hålla med. Jag har aldrig vetat vad jag är och i ärlighetens namn har jag aldrig brytt mig heller. Jag är Shahrzad liksom, nothing more, nothing less.
Men jag är b a r a svensk och mer svensk än någonsin när jag tävlar i Sveriges landslagsdräkt. Det är en dundervåg av stolhet och lycka när någon ropar Sweden efter mig, eller som i Rio när det var svenskar på plats som ropade heja Sverige. Det är en känsla av tillhörighet till någonting större än mig själv. Det är enormt att någon viftar med de blågula färgerna i mitt ansikte, för just där och då ÄR jag de blågula färgerna. Det är svårt att inte bli berörd, det är svårt att inte ta till sig det, och för lipsillen inom mig är det svårt att inte gråta. Så jag drar skärmen ännu längre ner, så långt ner att jag inte ser någonting framför mig längre.

shahrzad-rio40

Nu längtar jag bara till svängen, för då är det 1,25 km kvar. I svängen kommer trötthetsgråten över mig, jag är så håll-käften-trött, kinderna brinner och allt smakar salt.

shahrzad-rio33

shahrzad-rio12

Jag lyfter kepsen, om än några millimeter. Aldrig mer ska jag köra triathlon. Aldrig. Vem gör såhär mot sig själv? Vem utsätter sig själv för detta hets? För denna utmattning? Mina ben kommer vika sig under mig vilken sekund som helst. Tänk om jag dör. På riktigt. Men får inte känna något nu. Var är Japan nu då, var är du så jag kan ta rygg. Vad kan det vara kvar nu? 6 minuter? Måste fokusera, är alldeles för tankspridd. Jag börjar räkna mina steg. 1 2 3 4 …. framtill 30. Sedan börjar jag om, allt för att slippa tänka på smärtan.

Jag börjar se målet. Håll ut nu Shahrzad, du har lite kvar. Så ser jag Japan. Men hon är för nära mållinjen för att jag ska hinna passera. Eller? Eller? ELLER?!?!?! Jag tar fram de sista krafterna inombords och springer mot mål.

shahrzad-rio31

Kanskeeee, kanske.

shahrzad-rio15

Njaaaa, spring snabbare, kom igen benen, näee, helvete.

shahrzad-rio32

Det kommer inte att gå, neeeeej.
24 sekunder bakom.

shahrzad-rio18

Funktionären tar tag i mig. Water är allt jag får fram.

shahrzad-rio29

Någon lägger en kall handduk på min nacke. Ahhhh.

shahrzad-rio36

I tältet sänker jag två flaskor vatten och får iskalla handdukar på benen. Blundar i någon minut. Så är det som att någon hämtar ett suddgummi och börjar sudda bort. Allt försvinner. Tröttheten. Utmattningen. Värmen. Mjölksyran. Smärtan. Stumheten.
Reboot. Systemet startas om.

Fighterhjärtat börjar slå i rätt takt igen, det bankar stadigare och mer bestämt än någonsin i bröstkorgen.
Det är som att det talar till mig: Shahrzad, det finns så mycket mer, jag vet det – du vet det. All we have to decide is what to do with the time that is given us.
Och precis där och då börjar jag planera inför nästa lopp.

/ / / /

Kommer hem från Lissabon och hinner knappt landa innan det är dags för damage control. Vad behöver förbättras typ nuuu på en gång? Nummer 1 faller på att ta riktning i öppet vatten. Hoppar i ett iskallt Öresjö med coach Jonas och vi övar, övar, övar. Hur jag ska titta upp utan att sjunka med överkroppen, hur jag ska starta. I Lissabon drog alla iväg så fort startsignalen gick medan jag funderade på vilken arm jag ska börja med. Jonas ber mig ta riktning på ett träd, jag drar åt höger. Han blir arg. Jag blir arg. Han ber mig sluta vara så tjurig.

Intervallpass med Kajsa så att jag nästan spyr. Pushar och trycker tills benen inte går mer. Sedan får vi veta att jag har fått startplats i Skottland. En vecka efter tävligen i Lissabon har varit. Alltså: hemma på måndag. Åker iväg igen på fredag.

Landar i Glasgow och får åka taxi i 40 minuter till en håla mitt ute i ingenstans. Hotellet ligger bredvid motorvägen och sedan finns ingenting inom räckhåll. Närmaste stad är en taxiresa bort. Vilket nerköp från Lissabon, tänker jag när jag kliver in i hotellet.

Sedan följer samma procedur. Briefing, swim- och bike familiarization på lördagen med en signifikant skillnad. Nu pratar folk med mig och alla är trevliga. Whaaat? Dock inte de som tävlar i samma grupp som jag. Aha. Simmar lugnt och sansat den här gången i den mycket invecklade banan med många bojar att runda. En tjej i rullstol simmar med mig och vi stämmer av vid varje boj: Var ska vi titta? Vilka riktmärken hittade du? Vid ett tillfälle simmar vi tillbaka för att vi inte är överens.

På bike cyklar jag med några irländska killar och en tysk tjej. Hon heter Nora och jag gillar henne på en gång. Social med fåordig, typ som jag. Vi tar två av fyra varv på banan och lägger upp en strategi. Pratar om Lissabon. Alla är rörande överens som att det var en ”shit course”. Jag nickar, fast egentligen håller jag inte med. Men sedan tänker jag: Det var ju min första tävling. Vad vet jag? Konstaterar att det är precis som de sa på briefingen, det är en technical course. Två långa backar, varav den ena är i början av banan. Irländarna cyklar hem och Nora frågar om vi ska cykla the run course. Så vi gör det. Den är fin, rak och simpel. Rakt ut, runda konerna. Rakt hem, sväng. Tillbaka. Två varv á 2,5 km.

Race day och 27 grader – minst. Skottarna själva klagar på värmen och medic står redo. När vi radas upp för att gå in på pontonen är jag glad och nöjd över att jag inte vill kräkas eller vill hem. Jag är redo. En tjej i min grupp håller på att ramla och jag frågar henne om hon vill ha hjälp. Alla, inklusive hon tittar på mig som om jag är galen. Vaddå, ska jag bara lämna henne?
Dumt av mig för jag tappar tid. Alla är redan i vattnet medan jag fipplar med mina proteser som har fastnat under våtdräkten. One minut until start, ropar domaren och jag svettas. Alla slots på pontonen är tagna så jag kryper längst ut och hoppar i. Startsignalen ljuder och jag börjar i alla fall med rätt arm.

Blir påsimmad en del men det är ganska lugnt ändå, jag blir inte lika uppstressad som sist. Men så händer det IGEN! Simmössorna simmar ifrån mig. Jag ser de i början men sedan blir de mindre och mindre. Is this real life? Vad tusan är det för fel nu då?! Svär för mig själv i vattnet och fokuserar på min andning för att komma över ångesten. Inte för långt ut till höger nu bara, där är all vass och shit. Sista vändningen tar jag sikte på det glittriga taket som jag hade bestämt och kommer in. Bestämmer för att inte titta i vattnet och räkna huvuden så jag kan räkna ut vad jag har för plats.

Ut i T1 och slås av det igen. Typ enda cykeln kvar. Är vi i Lissabon igen? Har jag failat igen? Fan jag orkar inte jaga. Men har jag något annat val? K ropar: Du är 3 minuter efter, det fixar du. Så jag går ut hårt, skiter i att backen är brant och bara kör. Kör TdF modellen i nedförsbackarna och vinden tjuter i min hjälm. Det är ditt eget jävla fel att du simmar så jävla dåligt skriker jag och trampar. Cyklar om, cyklar om, cyklar om min rullstols-simmarkompis och hon skriker go go go till mig. Nora ropar på andra sidan banan. Jag ropar tillbaka. Ett gäng med unga killar går mitt i banan. Get out of the fucking way skriker jag. Oops. Nu är jag sådär aggressiv igen. K ropar: Du är nära nu, ettan åkte förbi för 40 sekunder sedan.
Cyklar in på bästa tid, yupp. Jag visste det! Big ups till Aktivitus, det där cykelupplägget har gjort underverk.

När jag kommer in på T2 ser jag att hon som är i ledning går ut på löpningen. Jag gör allt jag kan för att springa snabbt men benen är inte med mig riktigt. Jag stannar för att pulsen är för hög och funktionären ropar att man inte får stanna, walk or run. Jag börjar springa igen. Hon cyklar bredvid mig och frågar om jag mår bra. Vaddå ska hon plocka av mig nu? Jag ler, I’m just fine. Hon nickar. Speakern säger: here comes the smiling Swede. Jag sträcker upp mina armar, publiken jublar. Speakern säger: How can she be so happy when it’s so hot? Isn’t it always cold in Sweden? Jag pekar på mitt triathlonhjärta.
Spanska landslaget säger vamos vamos venga Sweden! Vill aldrig att det här ska vara över. Sedan kickar varv två in. Jag ser ettan. Hon är 2-300 m framför mig. Måste knappa in. Springer men är inte snabb nog. När jag rundar sista svängen tar jag i allt vad jag kan. Blåa mattan. Here is the silvermedist, and she is from Sweeeeden, Shahrzad Kiavash! Jag ler, publiken applåderar.

In i mål och duschas i kallt vatten av funktionärerna och de lägger kalla handdukar på mitt huvud. Medic tar min puls och undrar om jag känner mig uttorkad. I’m just happy, svarar jag.

strathclyde-triathlon

Skön stämning bland deltagarna. Alla ligger i gräset och dricker vatten och äter choklad. Jag blir kramad och peppad. Helt stum. Någon från Italien påminner mig om att jag glömt ta av mitt chip, han går med det till domaren. Jag har aldrig sett någon dubbelamputerad springa så naturligt, säger han och klappar mig på axeln.

På podiet. You had great energy out there, får jag höra innan de tar på medaljen. I had so much fun svarar jag. Thank you.
Glädjen är total. Även om jag – ännu en gång – simmande som en liten fjant.

strathclyde-triathlon3

/ / / /

Förlåt för superdålig uppdatering – men det är helt snurrigt just nu.

Vi tar höjdpunkterna idag och så betar vi av det som varit längre fram, vad säger du?

Så sista helgen i maj gick EM i triathlon i Lissabon. Förra året åkte jag till Madrid för att få min klassning till paratriathlon. Att komma med på startlistan är i sig en hel business. Det är bara Svenska Triathlonförbundet som kan anmäla till Internationella Triathlonförbundet (ITU) och de i sin tur avgör om man får vara med eller inte. Då de andra tävlande varit in the game i många år och har gjort sig ett namn var det absolut inte självklart att jag skulle få vara med, dessutom på ett OS-år där alla slåss som platser och kvalpoäng. Men vi ansökte om ett wildcard och vips så stod jag med på listan!
Det var mycket glädje men en hel del vemod ska ni veta. Jag hade EN tävling i bagaget, och då hade jag mina tränare med mig. Även om det var jag som gjorde jobbet så fanns de där för att stötta mig om något skulle strula med proteserna. Nu skulle jag stå där, mot världseliten. På ett EM. Köra en sprintdistans som jag aldrig gjort förut, hur ska jag disponera mina krafter så att jag inte tar slut mitt i loppet? Dessutom fick jag mina löpparproteser så sent och hade typ 15 löppass i benen. Och hade kört ETT cykelpass utomhus denna säsong. Och 0 gånger i öppet vatten. Klev verkligen in med de allra sämsta förutsättningarna men jag visste att det här är min chans. It’s Brucies time to shine.

Iklädd ett set där det står ”Elite Sweden Triathlon” på klev jag in på Landvetter på fredagen. Folk high-five:ade mig och önskade mig lycka till. Så flashbackades jag till när jag var liten och reste med mina föräldrar och såg alla dessa atleter med flaggor på kläderna och drömde om hur det måste vara att resa världen runt och tävla. Så var jag plötsligt en sådan själv. Log åt Livet och dess outgrundliga vägar och kände mig ganska glad ändå. Ankom till Lissabon och hotellet strax efter midnatt och längtade till att Kajsa skulle komma dagen därpå.

På lördagen var det briefing för samtliga och jag gömde mig i ett hörn. Mitt i briefingen kom både Per från triathlonförbundet och Kajsa och det kändes lite bättre. Massa regler och gör du fel kan det innebära att du blir diskad. Sedan fick vi testa simbanan och jag simmade med Angela från triathlonförbundet och hon gav mig lite tips på hur jag ska ta riktmärken längs banan. Sedan fick vi cykla banan med poliseskort och den var relativt flack med en del hål i asfalten. Försökte minnas var så jag inte får punka.

Vaknar 07:30 on race day med migrän och börjar kräkas. Toppen. Kajsa fixar medicin när pharmacy öppnar och jag försökte sova lite så smärtan kanske skulle släppa. Lyckas inte få i mig någonting framtill klockan 13 men det var alldeles för nära inpå loppet så vi sockerladdade mig med Cola och KitKat. Både jag och Kajsa grinade lite i hotellrummet när jag tog på mig landslagsdräkten.

Vips så stod jag inne på transition area och ställde iordning mina saker inför bytena. Tryckt stämning och ingen pratade med någon. Frågade tjejen bredvid vilken låda som är hennes och hon pekade bara. Happ. Sedan blev vi uppradade i startfållan. Där funderade jag på var jag kunde hitta en exit. Jag ville verkligen inte vara med, hjärtat slog så hårt och jag trodde jag skulle kräkas. Pokerface Shahrzad, ingen av dina motstående får smell the fear. Brösta upp dig! Speakern introducerade oss och de tog våra proteser. Vattenstart med en hand på pontonen. On your mark…

Gör en riktig usel simning och ser hur alla simmössor drar ifrån mig. Simmar snett, drar åt höger, försöker rätta till, hamnar för långt ut. Vad fan är det som händer med mig? Knäna darrar och benen sjunker. Försöker spänna upp bålen men får ingen kontakt med mina muskler. Efter vad som verkar vara en evighet kommer jag in. Funktionärerna sätter mig på en bräda och jag blir uppburen ur vattnet till en stol. Drar av mig våtdräkten så fort jag kan. Torkar benen och tar på mig proteserna och upp till T1. Kom igen Shahrzad, du tar igen det här, ropar Kajsa. Jag vill inte ens titta på henne, hon måste tycka att jag är så pinsam.

I T1 får jag nästa käftsmäll. Bara min cykel som är på stället. Jag är sist. Inga cykelproteser har jag heller så jag kämpar med att få på mig cykelskorna. Kliver på cykeln för tidigt och domaren visslar. Get off your bike! Shit, shit, shit. I’m sorry säger jag vädjande. Diska mig inte nu, ingen penalty snälla. Han nickar.

Sedan är jag iväg. Fegar något ofantligt på lap 1 och mescyklar. Ser några av mina motståndare på andra sidan banan och fattar att jag ligger lååååångt efter. Trycker på lap 2. På lap 3 händer det, jag cyklar om någon som jag känner igen från startfållan. YES! Nu är jag i alla fall inte sist. Fortsätt nu you weak piece of shit ropar jag till mig själv och växlar upp. Är det allt du har?? Trycker, trycker, tryyyycker. Kajsa gapar på mig varje gång jag cyklar förbi henne. Shahrzad, nu tar du dem! Mosar pedalerna, ropar på Loubie. Det är jag och du Loubie, vi är dreamteam skriker jag rakt ut. Frustrerad och fullkomligt uppe i varv.
Cyklar in på tredje bästa tid. Men det vet jag ju inte då förstås.

Ut på löpningen och blir fullkomligt upplyft av publiken. Come on Sweden ropar dem och det är som att jag får luft under mina blades. Studsar fram och sträcker upp mina armar. Jag representerar mitt land i ett EM. Måste tycka om mig själv nu och sluta klanka ner. Ett långt lap på 5 km väntar mig. Nästan halvvägs ser jag på andra sidan banan hur mina konkurrenter springer. Jag ligger några minuter efter alltså, har nog knappat in en del tid. Du kan du Shahrzad peppar jag mig själv och springer. Minns inte vad jag tänkte mer, jag sprang bara. Sweden with the beautiful smile ropar åskådarna. Ler jag?

In på arenan och ser den blåa mattan.

HImREUjE72gy786yKtsn

Maxar och springer in med tredje bästa löptid. Gråter lite. Kajsa säger: Du är ju inte ens trött. Nej men jag fegade, svarar jag. Och gjorde en usel simning.  Nästa gång tar jag dem!

En fjärdeplats på ett EM. Helt okej om du frågar mig.

941872_10153471190481898_4154442423747475257_n-2

13267956_10153471190396898_8463486845309662852_n copy

/ / / /

Sam: This is it.
Frodo: This is what?
Sam: If I take one more step, it’ll be the farthest away from home I’ve ever been.
Frodo: Come on, Sam. Remember what Bilbo used to say: ”It’s a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don’t keep your feet, there’s no knowing where you might be swept off to.”

Vrider mig och tittar på klockan – 02:30, fyra timmars sömn kvar innan jag måste upp. Sov nu Shahrzad, snälla somna om men det är tumult inombords, en känslostorm utan dess like. Går upp innan klockan ringer och äter havregrynsgröt men får kämpa för att behålla den. Möter upp Kajsa och Jonas vid Slussen och vi promenerar mot Stadshuset. Har nära till tårar hela vägen och vill vända hem. It’s a dangerous business, Frodo, going out your door, mumlar jag.

Vi möter upp Amir vid starten och jag får blackout, det är så mycket ljud och människor och bakom mig är startfållan. Jag ser hur nervösa alla är när de står i sina våtdräkter och fipplar med badmössorna, snart är det min tur. Amir checkar in min cykel och TV4-killarna möter upp oss. Kajsa planerar vilka proteser och vad vi behöver vid de olika bytena. Glöm inte talk och plåster, påminner jag.

_MG_5758

Sofie som är speaker intervjuar mig, TV4 likaså men hjärtat slår så hårt och jag undrar om det kommer höras på filmen.

_MG_5773

Mamma, pappa och mina mostrar, kusiner och vänner möter upp mig. Var är Atti? Mamma gråter och då rinner dagens första tårar.

_MG_5785

Det här är revanschen, jag känner det så tydligt, det ligger liksom i luften. Alla som kommer heja på mig idag har gråtit tillsammans av uppgivenhet och sorg vid min sjuksäng – idag samlas de vid min sida för att vi ska hämnas. Jag ser det, över glädjen vilar ändå hela tiden en ilska, ett behov att avreagera sig.

_MG_5762

Trettio minuter innan start har Jonas bestämt att jag ska koppla bort allt, vi ska in i bubblan.

_MG_5779

_MG_5780

Jonas tar min hand och vi går mot pontonen, vi får gå i vattnet med startgruppen före för att jag ska hinna ta av proteserna. Jag hör publiken från långt håll: Shahrzad, Shahrzad, Shahrzad!

_MG_5793

_MG_5794

_MG_5795

Då kommer VD.n för tävlingen fram och säger att han är glad och stolt för att jag är med idag och önskar oss lycka till. Jag går på knäna ner för trapporna och ner i vattnet.

Varmt och skönt. Sjunger med i låten: So live your life, eh eh eh, ain’t got no time for no haters eh eh eeeeeeh. Just live your life, no tellin’ where it will take ya, just live your life, eh eh eeehhhhh.  Gör lite dancemoves. tar några simtag. Vattnet är mitt element, och andas ut sakta. Innan jag vet ordet av flyter vi vid startbojen och de spelar ett ljud som låter som hjärtslag. MEN FÖR I HELVETE, ropar jag och vill starta.

_MG_5798

GO!! och så är vi igång. Det är så hetsigt men jag måste hålla tillbaka. Tittar hela tiden till min höger för att kunna se Jonas och vi passerar 250-metersbojen. Jag ser mig inte om efter orangea simmössor för det spelar ingen roll.

_MG_5815

Sedan blir det oroligt vatten att simma i, jag har aldrig varit med om liknande. Jag vet att det är lönlöst att kriga emot vattnet, man måste vara följsam. Glider med i vågorna och försöker andas högt upp över vattnet. Stannar upp vid första rundningsbojen efter att ha simmat i vad som verkar vara en evighet och inser att snart är vi halvvägs. Jonas tar tag om min våtdräkt och lyfter mig över vattenytan. Hur mår du? säger han och jag nickar. Jag tittar på de andra simmarna och de ser panikslagna ut, det är ett argt Riddarfjärden vi simmar i. Längre bak har människor stannat upp helt. Vi rundar den andra bojen och Jonas säger: Nu simmar vi rakt hem, mot den gröna stången. Men jag ser ingen grön stång, jag ser ingenting. Jag vill bara simma. Tänker på Nemo och Dory och nynnar under vattnet: Just keep swimming, just keep swimming….

Vågorna fortsätter komma från alla håll och det börjar bli som Titanic. Flera får hämtas av skotrar, de får bryta. Andra hänger på kanoterna och kippar efter andan. Det blir glesare och glesare men jag har inte tid att bry mig. Jag måste simma hem. 250 m kvar och då slutar jag se Jonas, han försvinner hela tiden. Undrar om det är jag som simmar snett, får ta i ordentligt för att svänga åt höger flera gånger. När det är knappt 100 m kvar simmar vi ikapp startvågen innan oss och det blir trångt. Någon bröstsimsparkar mig i huvudet och plötsligt känner jag två armar under kroppen som lyfter mig ur vattnet. Det är Jonas. Vi hade ju planerat att jag skulle ta mig upp själv för trapporna, har det hänt något? Tittar på Jonas som ler och ser mäkta stolt ut. Bra Shahrzad, du har simmat jättebra! säger han och lägger mig på bryggan. Drar av mig våtdräkten och torkar benen med handduken jag får av Kajsa.

_MG_5834

Känner mig sjösjuk och Jonas ropar: Ta det lugnt. Vi går över pontonen och jag hör: Shahrzad, Shahrzad! Blir överväldigad. Alla filmar, ropar, klappar och hejar. I havet av ansikten ser jag ansikten jag känner igen och inser att alla är mina peeps, de hejar på mig och tårarna börjar komma. Kajsa förstår det, håller min hand hårdare och börjar gå snabbare.

_MG_5852

Vi är inne på 00:36:01 vilket är mycket sämre än vanligt men de i här förhållandena är det helt okej. Jag får en 80:e plats (av 297) på simningen.

In på växlingsområdet. Cykelskorna är redan på proteserna och det är så svårt att gå. Börjar få kramp i min högra vad för protesen sitter snett men försöker att inte tänka på det. Drar i mig en gel och lite vatten, på med hjälm, glasögon och handskar och så leder vi cyklarna en bra bit. Här blir jag omsprungen av allt och alla men jag stressar inte, jag kan ändå inte springa i de här proteserna. T1 går på 00:09:03 vilket är plats 291. Jag är kissnödig, berättar jag för alla, glömde ju att kissa i vattnet.

Amir ropar: Klicka i dina fötter! Och så är vi igång. Högervaden strular i början men jag lyckas glömma det. Jag cyklar om, cyklar om och cyklar om. Inser att ingen håller regeln där man inte får ligga nämre än 10 m, det går helt enkelt inte men det är farligt för det är många som är på banan. Amir säger att jag ska kissa under cyklingen men jag kan inte. Kan inte kissa på min fina cykel, kniper ihop och håller mig så länge det bara går.

Redan vid första varvet hetsas jag framförallt av en tempocyklist som dundrar fram och kan peta en i ögat med sin tempohjälm. FLYTTA PÅ ER FÖR I HELVETE OM NI SKA CYKLA SÅ SAKTA, ropar han högt och cyklisten framför mig börjar vackla med cykeln och håller ännu mer till höger, nästan in i kanten. Tempokillen kommer på sig själv och säger: Förlåt, jag ber om ursäkt, hemskt ledsen, det är bara ett motionslopp, jag ska lugna ner mig. Jag skrattar högt åt honom och han passerar.

Hamnar i en duell med en manlig överkittad tempocyklist framför. Jag ropar: Håll till höger, omkörning. När jag börjar köra om hör jag honom säga: Varför har du knäskydd och sedan inser han nog att det är proteser och säger: Vad i helvete… Jag vet, är man supersnabb cykelsnobb vill man inte bli omcyklad av en tjej, speciellt inte en tjej utan underben, sjukt jobbigt för ens ego. Sedan kör han om mig, jag kör om, han kör om och till slut ligger han som en arg bilist bakom mig och jag hör honom andas i min nacke. Du får gå före säger jag, ler mitt bästa million dollar smile, slutar trampa och vinkar fram honom med handen. Det är inte lönt att skada sig to prove a point. Men inser snabbt: Kanske är det jag som är cykelsnobben after all.

Når stadshuset och den skarpa svängen. Där står mina peeps igen, de hejar, ropar och det är så magiskt att tårarna börjar rinna.

_MG_5864

Ställ dig upp, ropar Amir och jag rycker iväg.

_MG_5867

På andra varvet hör jag någon som passerar med skolfrökenröst: Man får faktiskt inte ligga på rulle. Hon refererar alltså till Amir som ligger och cyklar bakom mig. Då blir jag arg på riktigt, vem är du att leka moralkärring på banan? Är du funktionär? Är det din mammas cykelbana? Kan inte hejda mig, växlar upp och passerar henne och pekar finger så nära hennes ansikte jag kommer. Kanske inte så sportsligt och jag önskar att jag kunde säga att jag ångrar det idag – men det gör jag inte. Don’t be a douchebag när du tävlar.

När vi närmar oss Stadshuset på andra varvet förvarnar Amir mig: Nu är vi nära. Jag lyfter min högra näve i en segergest, publiken jublar. Jag ser Jonas sträcka upp händerna och vifta, Shahrzad, Shahrzad!!!

IMG_5902

Jag grinar lite till och sista varvet blir mitt favoritvarv. Hejas på att andra cyklister, lyckas ställa mig upp för en backe som gett mig mjölksyra de andra två gångerna och är i synk med min Canyon. Loubie, jag älskar dig säger jag och klappar henne på ramen.

Vi är ett. Tills jag tappar greppet och nästan åker in i trottoaren. SHAHRZAD!!!! skriker Amir. Är du okej, har du tunnelseende? Jag skakar på huvudet och han häller vatten på min rygg. Det är så svalt och skönt. Jag vill vända mig om och tacka, vill säga hur mycket jag tycker om honom, hur glad jag är att han är med mig idag men jag finner inte orden, känslorna kommer över mig och jag börjar gråta igen. Utan att det går att hejda den här gången och jag är så sorgsen för att detta är sista varvet, att det är över snart. Vi började ju precis. Amir säger: Du håller en bra tid och en otroligt bra fart, fortsätt så! Men han är smart nog att inte ge mig några tider och för en gångs skull i mitt liv är jag förståndig nog att låta bli att fråga.

Sista rakan till växlingsområdet är många av cyklisterna trötta, många slår av och cyklar riktigt sakta. Jag känner mig fräschare än någonsin och kör om ännu fler medans jag sjunger med i Jay-Z och Kanye: I’m riding dirty, trying to get filthy… Now who gon stop me? Who gon’ stop me huh? Folk som sett mig måste ju trott att jag tappat det fullständigt. Det är också här jag maxar på 52,9 km/h.
Cyklar in på 01:25:10 med en medelhastighet på 28,18 km/h vilket är det högsta hittills i min cykelkarriär. Välförtjänt 176:e plats för min del.

T2 på 00:06:01, vilket fortfarande är toklänge. Hinner nämna igen att jag ännu inte kissat, svarar på frågor till TV4 medans jag byter proteser. Högra låret börjar nästan krampa och vi är iväg. Men jag känner direkt, aj aj aj. Det här kommer vara ett helvete som är 10 km långt.

Redan vid svängen ut på vägen ser jag Atti, Elnaz och mamma. Där är hon min Splatti Squarepants, jag blir exalterad och pulsen sticker iväg.

_MG_5911

Publiken är lika peppade som de varit hela vägen men den här gången hinner jag verkligen se dem.

_MG_5916

_MG_5914

Blir omsprungen hela tiden men det är okej, det visste jag ju hela tiden. Jag ska ändå erkänna att det var jobbigt psykiskt. Mitt första bakslag kommer ifatt mig – varför kunde jag inte vara stark i löpningen också? Hinner inte vara i de tankarna alltför länge för sedan händer det som överraskade både mig och Kajsa mest. Löpare efter löpare stannar upp och hejar på oss. Heja Shahrzad, du är en kämpe. Du är min inspiration. Du är världens grymmaste och alla fina ord ni kan tänka er. Jag säger tack tack och vill visa min uppskattning men kroppen mår inte bra av det, pulsen blir alldeles för hög och flera gånger måste jag stanna upp och hämta andan. Hejaropen avlöser varandra och Kajsa säger att jag ska vara tyst, hon ska svara dem istället. Men 10 km av kärlek fick vi av er. På andra varvet blir det outhärdligt, jag har så ont att jag än idag inte kan sätta ord på det.

Är fortfarande kissnödig och Kajsa säger: Släpp det bara och jag försöker verkligen men jag har en oförmåga att göra flera saker samtidigt. Saknar ner och kissar samtidigt och det känns för jäkla skönt men det syns. Ambassadören kissar på sig, vilka rubriker, skrattar jag och börjar springa igen för att försöka skyla det.

Halvvägs in i löpningen säger jag. Kajsa, det går inte längre och jag ser paniken i hennes ögon. Hon tror att jag vill bryta och jag vet precis att hon letar efter de rätta orden för att få mig att fortsätta. Men det jag menar är att jag vill gå, jag kan inte springa mer men jag kan inte prata. Kajsa säger: Vi kan inte sluta nu Shahrzad, jag vet att det gör ont men det är inte mycket kvar. Vi stannar upp och plåstrar om mitt högra ben som fått skav från hylsan. På vägen hör jag hur mitt namn nämns bland de som tittar på: Har ni sett tjejen som springer med proteser? Ja, hon heter Shahrzad. Hon är heeeeelt fantastisk. Andra springer korta sträckor med oss, ropar: Smärta är tillfälligt, ge inte upp nu! Finast av allt är Kajsas dotter Sally, hon ropar: Heja Shahrzad, heja mamma!

IMG_5944

Tredje gången upp för Slottsbacken skär det in så i mina ben att jag håller på att svimma. Högerbenet värker dessutom längst ner och det sticks längs hela benet. Jag är besegrad, jag vet att det bara är ett varv kvar men jag vill inte mer. Då blir jag ledsen för första gången, varför skulle det här behöva hända just mig? Då tänker jag på alla Lord of The Rings citat jag och Kajsa skickat till varandra under den här tiden, hur vi har använt The Ring som metafor för det som hänt mig och hur vi skulle ta ringen till Mordor och förstöra den där. Lyckas flytta fokus till min favoritscen.

Frodo: I wish the ring had never come to me. I wish none of this had happened. 

Gandalf: So do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given to us. There are other forces at work in this world Frodo, besides the will of evil. Bilbo was meant to find the Ring. In which case, you were also meant to have it. And that is an encouraging thought.

All we have to decide is what to do with the time that is given to us, säger jag gång på gång och det känns som att smärtan lättar.

IMG_5940

Stannar upp en gång till och plåstrar om. Kajsa säger: 700 m kvar nu. Du kommer hata mig ifall jag inte pressar dig, nu stannar vi inte tills vi är framme vid målet och du springer hela vägen upp för Slottsbacken. Du stannar INTE!

IMG_5941

Jag springer så fort jag kan och min bror, Malin, Sepideh och Sara möter upp oss när det är några hundra meter kvar till målet. De springer bredvid, hejar och hojtar. Precis vad jag behövde. Upp för backen och där kommer tårarna – igen. Det är helt hysteriskt, det är sådana hejarop. Jag hör mitt namn ropas och Sallys röst som ropar mamma. Alla ögon är på oss, ramla inte nu, sluta inte springa nu. Där får jag min moment: Jag önskar ingen allt jag fått gå igenom men jag önskar alla det jag fått uppleva idag.

I takt med applåderna och Shahrzad-ropen passerar vi mållinjen. Kajsa vänder sig mot mig och säger: Shahrzad, du gjorde det. Du gjorde det! Fattar du, du är i mål! Jag kunde fortfarande inte prata, men om jag hade kunnat hade jag sagt: “I’m glad to be with you, Samwise Gamgee…here at the end of all things.”

IMG_5964

IMG_5972

Glädjen som finns i dessa bilder gör mitt hjärta till en mishmash av känslor.

IMG_5994

Det är vackert, ibland. Vi vände oss mot publiken och de var precis lika glada som vi.

IMG_6006

IMG_6001

_MG_6082

IMG_6091

IMG_6087

Petter – ni vet han som skrev den fina artikeln om mig i #TryTriathlon möter upp oss och kramas. Jag hämtar min finishertröja och vi flyttar oss ut från området så vi får krama mina peeps.

_MG_6106

_MG_6118

_MG_6160

_MG_6167

_MG_6200

Sedan blir det intervju med TV4, Aftonbladet och WTS-gänget.

_MG_6253

_MG_6249

_MG_6297

_MG_6293

Titta på de här bilderna, det är så mycket glädje i dem. Alla ler, alla är glada. Såhär borde det alltid vara.

Jag gick i mål på 03:36:16. Helt okej och nu har jag en tid att slå till nästa år.

Thanks for coming out. You could’ve been anywhere in the world, but you’re here with me. I appreciate that.
Jag vill tacka min familj, släkt och vänner för deras ovärdeliga stöd, min lillebror för att han är den finaste jag vet. Tack för att ni har gråtit, kämpat och krigat med mig. Det här var vår revansch. Tack till alla som följt oss under detta år, peppat och stöttat oss på alla sätt ni kan. Ni har varit fantastiska och har en speciell plats i våra hjärtan. Alla ni som kom och hejade, vi kunde verkligen höra er över hela Stockholm. Ni bar oss hela vägen in till mål, den bästa hejarklacken man kan be om! Alla våra medtävlande, det ni gjorde under loppet var så vackert, jag är speechless. Att man kan heja på någon man tävlar mot är stort, jag är djupt hedrad över att ha delat banan med er.

Tack till Vattenfall World Triathlon Stockholm för att jag fick det hedersfyllda uppdraget att vara ambassadör och TACK för att ni gjorde allt som krävdes och mer därtill för att jag skulle ha en bra upplevelse.

Tack till Stephanie FalkSalong Bangs för min snygga frilla. Kraften sitter i håret!

Tack till mina sponsorer:
Craft Sportswear för er gränslösa generositet och för att ni alltid ser till att alla mina outfits är on point.
Speedo för att ni helt enkelt är bäst!
Onyx för att ni är mitt andra hem.
Simklubben Elfsborg för att ni är mitt tredje hem.
Canyon för att ni bistått med den bästa, värdefullaste och vackraste ägodel jag har. Jag har aldrig älskat något materiellt så mycket som jag älskar min Loubie.
Beyond Communication för uppstart av hemsida – så jag kunde ha en plattform att uttrycka mig på och för all ovärderlig hjälp och uppbackning under denna tid. Tack för design av min tridräkt och Team Shahrzad logga.
Helens Beauty Center för alla timmar av skön massage och avkoppling.
Polar för min V800, jag tokälskar den!
JBL för att ni gör superawesome tekniska prylar som jag genast blir kär i. Tack för de fina presenter jag fick innan start.
Glasögonmäster för mina Oakleys. Fortfarande de mest badass glajjorna out there.

Men främst tack till Kajsa, Jonas och Amir för att ni är världens bästa coacher. För att ni tog en ensam, rädd och osäker tjej vars hela samtid och framtid hade raserats och byggde upp henne igen. Ni fick mig att våga tro och hoppas. Tack för att ni räddade mig och lärde mig saker om livet och mig själv som jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta. Tack för att ni gjorde mig till en bättre människa. Tack för att ni har pushat mig till min absoluta gräns och på vägen lärt mig att det inte finns några gränser eftersom vi passerat dem tillsammans. Tack för att ni lagt era hjärtan i den här drömmen. Med er vid min sida fruktar jag inget och inget verkar längre vara omöjligt. Ni är mina hjältar.

_MG_6234

/ / / /