Currently Browsing "triathlonshahrzad"

I november förra året publicerade Craft Sportswear detta inlägg på sin Facebook-sida:

craft3

Jag hade ingen aning om att inlägget låg uppe men såg att statistiken på bloggen sköt i höjden. Undrade ett tag vad det är som hänt och när jag loggade in på Facebook förstod jag. Först blev jag hedrad och väldigt glad. Strax därefter trillade mailen på Facebook in, människor som skrev SÅ fina saker till mig, kommenterade på bilen och delade den. Slutade förstås med att jag blev så rörd av allt fint och grät (standard).

I söndags gjorde de det igen. Denna gång såg det ut såhär:

craft1

Jag hade simmat och blev helt stum när jag tittade på telefonen. Vad nu, tänkte jag. Då stod jag där igen, förstummad och med gråten i halsen. Tänk att de tror på mig, att de stöttar mig. Att jag får en plats bland alla deras fantastiska atleter.

Väl hemma tittade jag bland alla likes och såg att Helene Ripa gillat bilden. HELENE RIPA!!! För er som kanske inte vet är hon Paralympicsmedaljör i längdskidor, vann bland annat guld i Sotchi 2014. Hon har protes på sitt ena ben till följd av cancer när hon var 14 år. Jag var så lycklig att jag sprang runt hemma. Våran hund Sam trodde att jag ville leka och sprang efter mig och viftade på svansen. A good day to be alive, helt enkelt!

Tack Craft. Ni rockar!

/ / / /

Idag har jag och Kajsa varit iväg på något riktig skoj, som vanligt får jag inte säga vad det är men resultatet är färdigt om några veckor och då ska jag visa er. Tror att det kan bli himla bra!

Vi passade även på att springa lite. Det var första gången jag fick ta mina löpproteser for a spin utomhus, inte helt lätt att springa på ojämnt underlag men det gick bra. Och med bra menar jag att jag inte ramlade, är fortfarande lite svårt med högerbenet som gör ganska ont när jag springer. Det är ett väldigt känsligt område längst ner på benet. Svårt att säga varför men vi tror att det är nerver som ligger lite i kläm. Det finns lite olika metoder för att desensibilisera området som jag ska testa framöver och min ortopedingenjör jobbar på lösningar så att just det området inte ska belastas när jag springer. Då kan vi förhoppningsvis sätta igång med löpträningen på allvar!

/ / / /

Denna vecka är jag med i tidningen Allers. Det blev en väldigt fin artikel med ganska lite fokus på träning och mest fokus på min historia och bakgrund. Mamma kom i slutet av intervjun för att hämta mig och några av hennes tankar och erfarenheter finns med.

Jag blir sällan ledsen när jag berättar om det som hänt, när jag berättar det från mitt eget perspektiv. När jag däremot tänker på hur mina närstående måste ha känt kommer alltid tårarna. Jag tror att det är något som ofta glöms bort (är ju mest fokus på den som är sjuk) men folk i ens närhet drabbas också när någon insjuknar. Kanske för att de står på sidolinjen, hopplösa och utan att kunna hjälpa till.
Vi ska belysa detta längre fram.

Sven Magnusson står för både text och bild och han var snäll nog att skicka över några bilder till mig så jag kan visa er. Gillar mest den där jag går, ser så glad ut! Och hur mycket gillar vi mitt lockiga hår? Tack till Fanny på Salong Crush (klicka här för att komma till deras hemsida) som alltid trollar med mitt tjocka, omöjliga hår så det blir så fint, så fint!

allersII

allers!

shahrzad

/ / / /

Jag är uppvuxen i en resultatinriktad familj. Kanske är det inte konstigt att jag var väldigt duktig i skolan och kom alltid hem med full pott på proven och högsta betyg. När jag sedan blev tonåring vet jag inte ens själv vad som hände med mig, men jag blev som förbytt. Jag var en riktigt. riktigt jobbig skitunge. Jag skötte mig förvisso fortfarande i skolan, mestadels. Men det var mycket de andra i min ålder gjorde som jag inte fick göra. Istället för att lyda och göra som jag blev tillsagd hittade jag alltid en väg runt situationen och gjorde som jag själv ville. Jag var rebell och det gick inte att resonera med mig. Överhuvudtaget. Jag gick igång på ordet “inte”. Du får inte gå på fester, du får inte vara ute för sent på kvällarna. Jag kanske inte ville göra något av de sakerna heller men just för att jag inte skulle det, var det ingenting jag hellre ville. Ingen fick säga åt mig vad jag kunde och inte kunde göra. Det har heller inte blivit bättre med åren. Det är som att det tänder till i min hjärna och tanken av att utföra just det jag inte kan, inte får och inte ska blir konsumerande. På gott och ont.

Den allra svåraste övningen att utföra med proteser är knäböj. Det finns ingen rörlig fotled som hänger med när du böjer dina ben och det finns inga vadmuskler som hjälper till att lyfta. Det sätter en oerhörd press på styrka, att hålla balansen, att hålla emot med mage och ländrygg och i det nedre läget skär proteskanterna in i knävecken, så in i helvete. Ju djupare ner du försöker komma, desto mer skär dem in och det är inte roligt alls. Dessutom spänns dina muskler runt knäna och det blir som att proteshylsorna ska sprängas. Man glider ner av de tunga vikterna på stången och hamnar med det som finns kvar av benen längst ner i hylsan. Allt med knäböj är smärtsamt. Ni anar ju var jag vill komma med det här; knäböj är min favoritövning.

Under min sjukdomstid och därefter har jag fått höra ordet “inte” alldeles för många gånger. Shahrzad, du kommer inte kunna träna som du gjorde innan du blev sjuk, du kommer inte kunna belasta din rygg eller dina höfter för mycket, du kommer inte kunna springa, du kommer inte vara som förut. Du måste inse att det nu finns begränsningar för dig. Du är ju trots allt dubbelamputerad. 

När jag fortfarande låg inne på sjukhuset var det många läkare som siade om min framtid. Kom ihåg att jag innan min amputation inte visste hur illa det var, jag trodde att jag skulle få behålla mina ben, men att de skulle vara riktigt fula med många ärr. En dag hade mina föräldrar gått iväg på lunch och jag låg ensam i min säng när en av läkarna som varit med på några av mina operationer kom förbi. Hon frågade hur jag mår och hur jag tar allt det här. Jag var positiv och sa att jag mår bra men att jag saknar mina högklackade skor. Det må ha varit ett naivt och ytligt svar, men det var så jag kände. Hon svarade med huvudet på sned, sådär som när man tycker synd om någon: “Lilla gumman, med de här onda benen kommer du inte kunna gå i högklackade skor mer, du får helt enkelt börja gilla platta skor.”

När mina föräldrar kom tillbaka grät jag och berättade: “Hon säger att jag inte kan ha högklackade skor. Är det sant pappa?” Mamma fick hålla fast honom för att han inte skulle gå efter henne. Mina föräldrar jobbar båda inom vården, så de visste säkerligen men fantastiska som de är sa de att hon inte visste vad hon pratade om och när jag kommer hem igen ska vi köpa alla Louboutins jag vill ha.

Jag har inte på mig högklackade skor idag och det är enbart för att jag inte har proteser med den klackinställningen. Men jag glömmer aldrig vad hon sa till mig. De där orden har etsat sig fast i min hjärna och de dagar det tar emot att gå till gymmet tänker jag på hennes ansikte när hon sa det. Sen tar jag mig till gymmet och så gör jag knäböj. Jag gör mina knäböj djupt, tills kanterna skär in i mina knäveck och tills det gör riktigt ont. Sen tänker jag på hennes ansikte igen och då gör jag dem ännu djupare. Du kan inte. Du kan inte. Du kan inte. Det är allt jag hör. En gång gav min ena protes vika och sprack, flera gånger har det börjat blöda från mina knäveck men jag har inte sett det förrän jag har kommit hem. Jag tänker på när jag ser henne igen, hur jag ska lyfta upp henne och köra tre perfekta set knäböj med henne på mina axlar.

Jag förstår själv att det inte är troligt. Att jag ens ska träffa henne och att hon ska gå med på att sitta på mina axlar och låta mig knäböja hennes kroppsvikt men det driver mig. Djupare, hårdare, med mer kontroll. Det är jag i min bubbla och i min bubbla finns inga “inten”.

Så om du ser mig på gymmet när jag gör knäböj, om jag ser ut att ha riktigt ont och mina ben är som spagetti men det finns en glöd och beslutsamhet i mina ögon, då vet du exakt vad jag tänker på.  Ordet “inte” är totalt icke-existerande i mitt vokabulär.

/ / / /