Currently Browsing "triathlonshahrzad"

Det är en vecka kvar nu tills 3-årsdagen sedan jag blev sjuk och hela månaden har känts väldigt tung. Även om det hänt så himla mycket roligt. Men mars månad har förvisso alltid känts så sedan dagen då allt förändrades. Jag har liksom letat efter saker för att kunna se en utveckling sedan förra året vid den här tiden, en läxa och något värdefullt att ta med sig. Jag vill ju tro att jag har vuxit själsligt och det inte bara är tiden som tickat på. Som vanligt var det många pusselbitar tills jag kunde se helheten so bear with me. Vi behöver lägga pusslet ihop först.

En kväll på Playitas gick jag iväg en stund själv, satte mig vid havet och tittade på solnedgången. Jag tänkte på mitt liv som det är idag, med alla förluster jag varit med om och allt jag fått lämna bakom mig. Frivilligt och ofrivilligt. Kom att tänka på en relativt lång relation jag hade som var felfri på många plan och som jag trivdes mycket bra i. En sensommarmorgon när han fortfarande sov packade jag alla mina grejer och gick därifrån. När jag åkte ner i hissen från hans lägenhet insåg jag: Jag är färdig med det här. Jag är klar. Stod utanför och tog 100 djupa andetag. Sedan gick jag därifrån och såg mig aldrig om igen. När mina vänner fick veta kom de hem till mig med en vodkaflaska. Det var kutym att göra så när någon avslutade en relation, ha någon slags sorgkväll och försöka dränka eländet i kemiska OH-bindingar.
Men jag var inte ens ledsen. Jag var bara klar.

I fredags träffade jag Anders och Mikael på Beyond Communication för att planera inför framtiden och Mikael sa något som blev den andra pusselbiten. Han sa: ”Men om du får drömma då?”

På kvällen uppträdde världens allra bästa Jocke tillsammans med Lisa Nilsson på Skavlan och ännu en pusselbit föll på plats:

Om det finns någon poäng med att gömma sig
Är det att vi kan försvinna in i drömmar om när

Vi hade allting
En gång i tiden var allt det här vårt
Innan vi faller i varandras armar
Ska vi falla isär

Idag fick jag ett mail från någon som läst artikeln i Icakuriren. Någon som råkat riktigt illa ut. Någon som är i träsket. Någon vars hela värld har rasat samman till oigenkännlighet, en hög av misär. Allt i det mailet var mörkt. Mellan raderna kunde jag läsa om mig själv för några år sedan.

Vi är mitt uppe i en renovering hemma vilket betyder att det är ett oorganiserat kaos här. Idag fick jag äntligen packa upp sakerna till mitt rum och där låg den. Min röda Drömbok som jag kallar den. Jag köpte den efter uppbrottet av relationen och syftet var att skriva MINA drömmar i den. Drömmar som han hade försökt få mig att lägga undan så att jag kunde haka på hans drömmar istället. Han tyckte väl att hans var bättre. Han hade fel. Och det var därför det bara tog 100 andetag för mig att avsluta det. Jag minns hur jag, när jag var mitt uppe i min misär 2012, gömde Drömboken längst ner i en låda för att aldrig behöva se den mer.
I min Drömbok hittade jag också bevis på drömmar jag hade uppnått, korta texter, foton och biljetter till konserter, evenemang och resor jag varit på. Där såg jag den sista pusselbiten, boken var inte ens fylld till en tiondel.

Pusslet är färdigt. Ser du det nu? Jag pratar om drömmar. Jag pratar om att våga drömma. Drömma fearless och gränslöst, drömma utan tanken på att misslyckas, drömma och försöka, drömma och uppnå. Drömma igen. Och igen.

När jag blev sjuk tog sjukdomen mina underben. För det fanns proteser. Drömmarna och förhoppningarna då? Jag gömde dem, i ren och skär olust och sorg försvann allt jag hade hoppats på, allt jag trodde och ville skulle hända. Innan jag blev sjuk låg världen inför mig, jag hade allting. En gång i tiden var allt det här mitt. Sedan föll jag isär.

Förra året vid den här tiden drömde jag inte. Jag vandrade vilsen utan att veta var jag skulle. Jag vågade inte att drömma för jag var rädd. Rädd för att inte nå ända fram. Rädd för att allt skulle tas ifrån mig igen.

I år drömmer jag. Om saker jag aldrig skulle göra innan jag blev sjuk. Jag drömmer gränslöst för att jag vägrar begränsa mig själv på det sättet längre.
Det är dags att fylla Drömboken igen. Nu såhär strax innan allt dog för 3 år sedan kan jag se det så tydligt; hur alla drömmar jag sått börjar bli små gröna stjälkar som växer upp genom jorden. Jag kan se och om jag lyssnar noga kan jag höra dem gro. Våren här är.

/ / / /

Idag skippade vi löpningen helt, kanske lika bra. Mitt vänsterben gör fortfarande mycket ont och det smärtar bara av att gå. Istället körde jag ett styrkepass istället. Rygg, axlar och mage. Gymmet är helt okej här, ingenting jämfört med vad man är van vid hemma.

Dagarna följer samma mönster, någon träning på morgonen, frukost, kort vila följt av simning. Idag 1400 m som kändes bra. Har kommit in i ett skönt flow i simningen. Sedan åt vi lunch och vilade lite vid poolen innan vi gav oss ut för att cykla. En cykeltur som går till historien.

Ni förstår, det blåser väldigt mycket här. Jag vet inte hur det är möjligt men det är motvind hela tiden, rent logiskt borde man ju få vinden i ryggen på vägen hem? Nåja. Jag kände redan från början att benen inte alls var med mig idag, det skulle bli ren och skär pannbensträning. Vi kom ut på den stora vägen och jag höll på att blåsa omkull flera gånger. När vinden kommer från sidan och du har en bil som sveper förbi i 80 km/h gäller det att stabilisera med bålmusklerna och hålla i styret for dear life. När vi åkte in på ”the quiet road” var jag helt slut. Helt slut. Att då få åka i nedförsbacke och låta hjulen rulla är det bästa som kan hända. Tills jag åkte över ett gupp i full fart och hamnade i en uppförsbacke med en minivan i ryggen.

Tittade på mitt framdäck som började vackla och jag förstod ganska snabbt: jag har fått punktering. Fick inte ut högerbenet ur pedalen och blev stillastående. Att ramla då var oundvikligt men åt vilket håll? Om jag faller åt höger hamnar jag i diket, faller jag åt vänster ramlar jag ut på vägen. Valde förstås helt fel inser jag nu i efterhand och ramlade med fötterna kvar i pedalerna åt vänster med cykeln över mig och bilen bakom mig. Det är underligt vilka tankar man hinner tänka i en sån situation. Vinkade åt bilen och kände att jag måste hinna rädda cykeln i alla fall om detta nu blir min sista stund i livet. Slängde den i diket och började krypa iväg från vägen. Att ställa mig upp kom jag inte ens att tänka på.

Visslade på Kajsa och jag tror att vi satt på vägkanten i en timme och försökte fixa punkteringen. Hur ska man byta slangen i däcket nu då? Jag såg en video på youtube sen när vi var hemma och insåg att vi gjorde helt fel. Men cykeln och däcket tog mig hem i alla fall, precis innan solen gått ner och mina trötta ben, ja de trampade för livet.

playitas-bike4

/ / / /

Denna vecka är jag på omslaget och inuti tidningen Icakuriren. Omslaget hade jag faktiskt inte en enda aning om utan det kom som en trevlig överraskning. Bra artikel och fina bilder, Kajsas finns också med och då känns det extra roligt.

Chefredaktören skriver i sin ledare:
I nummer 11 av Icakuriren är det två berättelser som sticker ut lite extra för mig. Vi har träffat författaren och skådespelaren Jonas Helgesson, som bland annat pratar om hur det är att leva med en cp-skada. I stället för att förbanna att han blev cp-skadad vid födseln väljer han att tänka att han hade tur, som överlevde. Men varje dag får han ändå kämpa för att definiera sig själv som människa, inte som cp-skadad. 
Missa inte heller intervjun med Shahrzad Kiavash, som drabbades av en akut sjukdom som gjorde att hon miste bägge underbenen. Nu tränar hon för att tävla i triathlon. Hon vill visa andra att det går att komma igen, när allt känns svart och omöjligt. 

Vilka fantastiska förebilder vi har runt oss. Att inspireras av, och hämta tröst från. Som kan påminna oss om att människor aldrig bara är en cp-skada eller en benprotes. 
Vi är alla så mycket mer än det som syns vid en första anblick.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. ”Vi är alla så mycket mer än det som syns vid en första anblick.” Tänk på det nästa gång du träffar någon. Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.

/ / / /

Minns ni för några inlägg sedan att jag bad er hålla tummarna för mig? Det gjorde ni riktigt bra!

Runner’s World kontakade mig och ville skriva en artikel om mig. Artikeln blev istället en feature och sedan föddes idén om att ha mig på omslaget. Denna lilla resa har varit oändligt spännande att göra. Pernilla Lodin som skrivit artikeln har verkligen gjort ett utomordentligt jobb, tycker att hon fångat mig på ett bra och intressant sätt. Hon lyssnade på mig, på mina önskemål och resultatet blev över förväntan. Med mycket fokus på löpningen förstås.
Jag fotograferades av Tomas Eriksson och det visade sig vara en givande uppgift. Skulle det bli ett omslag var förutsättningen att det skulle bli en bra bild och när vi var färdiga kände vi oss nöjda. Redaktionen svarade att de också är väldigt nöjda med bilderna. Jag var helt ifrån mig!

Det är en ära, en verklig ära att ens få vara med i en sån fantastisk tidning och för att ni ska förstå vill jag visa er mailet som jag skrev till Pernilla när hon skickade över pdf:er på både omslag och artikel:
Jag har gråtit som en liten fjant, av glädje. FYFAN va fint!! Det är ju helt sanslöst.
Om du bara visste vad det här har gjort för min självkänsla, när man ligger där i sitt sjukhusfängelse utan underben och hela livet är borta, allt man jobbat för i så många år raseras framför en … då tror man att man inte är värd något. När samhället och vården behandlar en som om man är mindre kapabel än andra, då går man sönder inombords. Och till slut börjar man faktiskt tyvärr tro på det själv. Dessa två pdf:er är för mig ett bevis på att det inte alls var så.

Tack för en galet fin och välskriven artikel. Tack för ett starkt och kaxigt omslag. Men framförallt, TACK för att ni på Runner’s World ”såg” mig och lät mig få synas. Det är, för mig, ovärderligt och för det är jag evigt tacksam

För you see, hur många gånger får vi se operfekta människor på omslag? Människor som inte passar in i idealen? Typ aldrig. Det valde RW:s redaktion att gå ifrån och det är stort, modigt och viktigt. Hatten av för er!

Tidningen kommer ut i butik idag. Go get yours!

/ / / /