Currently Browsing "triathlon"

Det har väl inte undgått någon att jag har haft ganska många dåliga träningspass den senaste tiden. Proteser som strular, dålig uppladdning med mat och allmänt oflyt. Det slutade kännas roligt och i all ärlighet var jag orolig. Tänk om jag tappat motivationen, tänk om jag inte kommer tycka att träna är det bästa som finns längre. Och hur blir då det med mitt triathlon? Kommer jag genomföra det utan glädje? Jag funderade aldrig på att kasta in handduken, men att genomföra något och lida (ja, det är precis så jag har känt den senaste tiden) – är det ens värt det?

Jag gjorde en lista, det blir mycket mer överskådligt då. Vad gör jag för fel? Vad har ändrats sedan det var roligt sist?
Mat. Pinsamt att skriva det, jag vet hur viktigt det är. Jag har ätit för lite och för dålig mat = dålig energi. Jag har ingen aptit när jag mår dåligt.
Miljö. Jag var trött på Borås, allt hade fallit i något slags tråkigt mönster som upprepades dag efter dag. Jag behövde bryta det.
Tid. För mycket tid slösades mellan passen på att slappa. Ingen stimulans whatsoever. Vilket tar oss till nästa punkt.
Ensamhet. Jag bodde i Stockholm när jag blev sjuk, sedan flyttade jag hem till Borås och har inga vänner som jag umgås med (det låter sorgligare än vad det är, jag har ju mina vänner i en annan stad). Jag har inget emot att vara ensam, men ibland (läs: när det är fint väder) är det riktigt jäkla jobbigt. Man kan smsa och ringa hur mycket som helst men det är inte samma sak.
Zen. Jag saknade balans och var i en ond cirkel. Dålig prestation på träning -> ingen lust att träna -> ångest -> dålig sömn -> dålig mat -> dålig prestation på träning -> ….

Så jag tog mitt pick och pack och åkte med två stora väskor till Hufvudstaden. Jag behövde förflytta hela min triathlonfabrik. Den senaste veckan har jag levt ganska obekvämt ur en resväska och en ryggsäck smockade med prylar men det är bland de bästa besluten jag har tagit. Dåliga vanor bröts en efter en.

Jag tror att det är precis det som är svaret, i en träningssvacka, i en livssvacka, kalla det vad du vill. Ibland behöver man avlägsna sig från the battlefield. Med det menar jag inte att fly, utan att byta miljö, låta det sjunka in. Det var mitt ess i ärmen, okej jag ska vara helt ärlig: jag såg ingen annan utväg.

Vad hände, undrar du? Jag tog två vilodagar, gick runt på stan, satte mig på uteserveringar och tittade på människor. Solen sken vackert över Stockholm och mina tankar vandrade till FRA-slingan. Hur vacker den bör vara en dag som denna. Hur vinden låter och pressar mot hjälmen när man trampar snabbt i en nedförsbacke. I mina öron låter det ”zoom zoom zoom” och jag säger det alltid när det rullar på snabbt. Jag saknade det, jag ville cykla. Det ryckte i låren, de ville trampa. Och vem är jag att neka dem? Dagen därpå träffade jag Amir, laddade upp med havregrynsgröt med lite vispgrädde i och vi var igång. Där bröt jag dålig vana #1. Bra bränsle.

Pulsen var med mig, om än lite för snabbt. Benen var med. Cykeln, min Loubie som hon heter var med. Jag var tillbaka, det låter poetiskt men det var det också. ”Zoom zoom zoom!!! God damn it, jag är tillbaka” ropade jag i spurten.
38 km, inte långt från min distans som för första gången på läääänge kändes överkomligt. Höll okej medelhastighet på 25 km/h, vilket är bättre än på länge.

It’s a good day to be alive!

/ / / /

Jag har fått frågan ett par gånger; om jag vill börja blogga på diverse olika tri- och träningssidor. Den här gången kändes det rätt. Jag kommer härdanefter även blogga på Runner’s triathlon. Yeay!

För er som följer mig här – no need to worry för alla inlägg kommer postas på båda sidor.

Vad jag däremot behövt göra är att sammanfatta allt som varit framtill nu för nya läsare på Runner’s och det var inte lätt.
Tänkte att det kan vara roligt för er att läsa mitt första inlägg.

Välkomna in!

/ / / /

Ovan ser ni enda bildbeviset på att denna dag faktiskt hände, tagen av fina Sofia som vi mötte på vägen. Alla fel från scratch: jag har på mig en löparjacka… Men jag tycker att vi börjar om från början.

Förra torsdagen vaknade jag okristligt tidigt och sprang en runda med Kajsa. Någon kilometer blev det, råkade tyvärr stänga av min Polarklocka mitt i. Oops. De bra nyheterna är att det för första gången inte gjorde ont, nästan inget alls. Jobbigt värre ändå, näääär ska jag tycka att det är roligt att springa?

Därifrån direkt på cykeln och iväg. Som ni ser hade jag inte på mig min shitleg men det blev shit ändå. Jag hade nämligen inte ätit frukost. Aj aj aj tänker ni då, så får man inte göra. Det är helt rätt, jag lärde mig bara the hard way. Varför åt jag inte då? Jag kan inte äta frukost tidigt på morgonen, för det blir som att det sätter sig högt upp i halsen och är mest irriterande. Tränar oftast på tom mage på morgonen och brukar inte alls ha ont av det, men ligger man på >80% av sin maxpuls så länge som jag gjorde töms depåerna. Kände mig helt okej i början, även om låren stramade från löpningen i början men när vi hade kommit ungefär halvvägs gick jag in i den berömda väggen. Med handen på hjärtat kan jag tala om för er att det var det värsta jag varit med om när det kommer till träning. Det fanns ingenting kvar. Ingenting. Jag trampade men kom ingenstans, varje backe gav mig tårar i ögonen och när Kajsa sa att det är 15 km hem var jag slut om artist. Hon fick stanna upp och vänta in mig flera gånger, inte ens på rulle och på den lättaste växeln kom jag någonstans. Kids, don’t do as I did.

Det är det värsta med just cyklingen – blir du trött när du gymmar, simmar eller springer så slutar du bara. Men du kan inte sluta cykla, för du måste trampa hem. För att göra det ännu värre, jag hade vattenflaska men tror ni att det fanns vatten i den? Nä.

Vi åkte till Onyx och jag kunde knappt se längre, allt var suddigt. Kajsa proklamerade: Du får skylla dig själv.
Sedan räddade hon mig med Cola, bröd och tjejerna på Viskan gav mig lunch. Tror att det var köttfärslimpa.

Som om inte det var nog skulle jag simma om en timme. Jag gick upp till barnrummet och somnade på en puff i mina svettiga träningskläder.

Därefter åkte jag till Borås Simarena och berättade om min jobbiga morgon för Jonas som sa: Du får skylla dig själv. Juryn var rörande överens.
Om jag får skryta lite (och ge mig själv en klapp på axeln) gjorde jag däremot ett riktigt bra simpass. 2000 m på kontot med köttfärslimpa högt upp i halsen.

Så vad har vi lärt oss? Kajsa och Jonas hade helt rätt, jag får skylla mig själv. Inte träna på tom mage. Men också: jag klarar alla tre grenar (och distanser, förutom löpningen då) på en och samma dag. Hurra!

/ / / /