Currently Browsing "shahrzad"

Godmorgon!

De här dagarna har jag haft fullt upp med att svara på meddelanden, telefonsamtal och inlägg på Facebook, det är helt mindblowing hur mycket fint jag fått höra och läsa sedan målgången i söndags.

Väldigt roligt när man hittar artiklar på andra språk, exempelvis dessa två på finska:
Ilta-Sanomat
Iltalehti

Och denna skriven på tyska som jag hittade på otroligt creddiga VICE Sports. ”Aber jetzt brauche ich erstmal ein kaltes Bier.” 

Men nu till något inte lika roligt. Dessa artiklar som skrivits om mig (inte alla men vissa), vadan denna hets om Rio? Idag står det i en artikel: ”Med siktet inställt på Rio” – NÄR sa jag det? Jag blir så a r g. Låt mig förklara.

Paralympics och Rio har jag skrivit om i bloggen tidigare, då jag var i Madrid och fick en klassifikation. Det är ingen hemlighet, men jag har ALDRIG sagt att det är vad jag ska göra. Att delta i ett olympiskt mästerskap är inte något man gör bara sådär, det är de främsta atleterna i hela världen som slåss om att få vara med. Okej? Man kvalar in genom att samla poäng och det är tävlingar, tusen regler och direktiv. Jag har sagt: Vi måste sätta oss ner, fundera och planera men just nu ska jag njuta av att jag faktiskt gått i mål. 

Varför ska det då vara så himla svårt att leva i nuet? Vem bryr sig om vad jag ska göra sen, varför kan vi inte prata om det jag har gjort? Jag är Sveriges första dubbelamputerade kvinna som utfört ett triathlon på olympisk distans. Fråga mig om hur det kändes med det massiva stöd vi hade längs vägen. Fråga mig om den makalösa ingenjörskonst som ligger bakom mina löparproteser. Fråga mig om hur mycket tid som lagts ner för att få dessa proteser att sitta bra. Fråga mig om alla fantastiska människor som har engagerat sig och varit delaktiga i mina framgångar. Fråga mig om min fantastiska kropp, denna perfekta maskin som vi alla har som kan reparera sig och prestera. Fråga mig hur det kändes att sätta upp ett stort mål och uppnå det. Fråga mig hur många gånger jag grät under loppet när jag hörde mitt namn ropas längs banan. Fråga mig hur många pizzor jag har ätit sedan i söndags. Fråga mig något som är värt något. SKRIV om något som är värt något. Något som någon annan kan ta med sig i livet och påminnas om när de har det jobbigt.

Seriöst, glöm Rio, släpp Rio.

Och för allt i världen… VI är ett team – Team Shahrzad. Från och med idag är det obligatoriskt att nämna mina tränare, de har lika stor – om inte större del i denna prestation än vad jag har.

Slut på meddelandet.

/ / / /

Jonas och jag pratar ofta om livet och vardagen innan och efter passen, under passen instruerar han bara. Ofta säger han saker som jag inte förstår förrän långt senare. Som idag när jag gick igenom kommentarerna och mailen jag fick från er från förra inlägget. Då trillade poletten ner.

Innan ett simpass inomhus för länge sedan pratade vi om Jonas och hans jobb (han är sportchef på Simklubben Elfsborg), men han har varit elitsimmare. Jag frågade honom om han inte vill börja simma på hög nivå igen och han gav mig ett underligt svar. Något i stil med: Jag gillar simningen men jag gillar jobbet jag har än mer. Mötet med människor som korsar ens väg och man tror att det är helt random men de sätter sina spår, man får vänner för livet. Man ser de utvecklas och man utvecklas tillsammans med dem. Det är det jag gillar mest med mitt jobb, möten med människor. Du kommer också se det senare när denna satsning är över, du kommer ha vänner för livet och människorna du träffar kommer lämna spår som inte går att sudda ut. Idrotten är en grej, människorna en annan. 

Jag förstod ingenting. Förstås. Ensamvarg som jag är, målinriktad som jag är. Men idag stod det så klart inför mina ögon.
Dessa människor – Ni. Ni är mina vänner, ni är min livboj. Ni lyfter mig när jag är nere, de flesta av er har jag inte ens träffat. Kanske det mest oväntade som hänt mig under denna resa, dessa möten. Ni berör mig och ni lämnar spår i mitt hjärta som inte går att sudda ut. Tack för det, tack för att ni ser till att ensamvargen inte är så ensam, trots allt.

/ / / /

Sådäääär! Där rundar jag av den jobbigaste veckan ”jobbmässigt” som jag kan minnas på väldigt länge.
Det är mycket nu och av någon outgrundlig anledning tar det heller inte slut. Ibland tänker jag att jag varit med i alla tidningar men så hör någon av sig. Den här senaste tiden har inte varit annorlunda. Jag vill inte låta otacksam, jag känner mig hedrad över att så många vill lyfta mig och berätta min historia men en sak som jag inte tror att många tänker på är att dessa artiklar tar en himla massa tid. Det ska intervjuas, fotas, filmas och sedan ska jag läsa artikeln, godkänna den… and the list goes on.

En annan sak är att det är psykiskt väldigt ansträngande för mig att berätta hela historien från början och genomleva allt det hemska. Vissa dagar vill jag inte alls prata om det, jag vill inte kännas vid det och jag vill inte påminnas. För några veckor sedan kände jag hur jag började ta slut, hur jag inte orkade sitta där mer och berätta om den där torsdagen i mars 2012 då allt gick åt helvete inför en främmande människa. Jag behövde en paus.

Så jag gjorde något väldigt olikt mig och som jag har väldigt svårt för;  jag började tacka nej till precis allt. Utan undantag. Med det sagt hade jag en fullspäckad vecka ändå med intervjuer, telefonsamtal, möten, massa springande till sjukhuset för att ordna med mina proteser och någonstans däremellan tränade jag. Inför ett lopp och en dröm som är så nära.

Nu blir det alltså inte mer av den varan ett tag framöver. Nu ska jag in i min träningsbubbla, jag kommer inte sluta tänka på den där torsdagen men jag ska i alla fall sluta prata om den på ett tag, låta såren läka ihop lite tills jag börjar pilla i dem igen.

Men misströsta ej, jag har 4 stora grejer på ingång ändå (: Närmaste blir förhoppningsvis under nästa vecka. Framöver ska du och jag istället prata mycket träning och lite business.

Var rädd om dig, DU är viktigast!!

/ / / /

För ett par dagar sedan fick jag många mail och vänförfrågningar på Facebook, då antog jag att something is up. Googlade mig själv (haha) och såg att SportExpressen delat Nyhetsmorgons klipp.

Varje gång jag skriver ett inlägg likt det jag ska skriva nu tänker jag: om det här händer igen ska jag inte skriva så…
Men jag är ledsen, jag kan inte låta bli, ni är för fina. Jag blir golvad av er vänlighet, era fina ord och peppning. TACK!!!

/ / / /