Currently Browsing "olympisk distans"

Hallå från Hufvudstaden! Idag gästade jag TV4 Vardagspuls. Det sändes live och jag var förstås superdupernervös men jag tycker att det gick bra. Kristin Kaspersen intervjuade mig och vi fick fram det mesta, dock går tiden fort i TV ska ni veta, trodde att det hade gått max tre minuter när vi var klara.

Klippet kan ni titta på via denna länk.

Jag hann inte ens komma hem från studion innan jag såg hur klippet började delas på Facebook, tog screenshots för att komma ihåg vilka som delat så att jag kan tacka personligen när adrenalinet hade släppt lite. Sedan delades länken så mycket att jag inte ens hann med längre. På Instagram likaså. Ofta blir jag tillfrågad var jag hittar min inspiration och sanningen är att jag många gånger finner den hos er. Ni som läser bloggen, gillar bilder och kommenterar på Instagram, skriver till mig på Facebook och delar länkar. Jag slutar aldrig förundras, glädjas och beröras av er. Ibland glömmer jag att skriva tillbaka och ibland hinner jag inte men det undgår mig aldrig. Blame it on my head and not on my heart. Ni får mig att vilja mer och att orka mer. Tack för det.

shahrzad-kiavash-vardagspuls

/ / / /

Fredag och om det fortsätter såhär är det två dagar kvar på den sämsta träningsveckan på länge. Det betyder inte att jag inte har tränat, för det har jag. Jag har bara inte gjort något vettigt, vet inte vad som har hänt. Jag är hängig, trött och har mest av allt velat sova. Eller jo, jag vet vad som har hänt.

Först och främst är det proteserna, hylsorna är så stora nu. Man växer ur sina proteser och då fyller man ut hylsan med strumpor och det är fine. Ett tag. Men nu har det gått överstyr. Idag var det så många tjocka strumpor att jag får stora bullar runt knäna. Förutom att det inte ser så roligt ut när man har byxor på sig så är det även ganska oskönt. Gå är ganska okej, jag kommer framåt men springa är helt out of the question.

Problem två är att jag fortfarande inte har fått tag på någon som kan hjälpa mig med en cykel. Om det var något jag lärde mig på Playitas var det att det går inte att jämföra spinning med landsvägscykling. Jag behöver en riktig cykel, för annars blir det inget triathlon. Typ för två veckor sedan behövde jag den. Så jag ber er, mina fina läsare om hjälp. Vet du någon som kan hook me up, var en hjälte och dra iväg ett mail till mig på triathlonshahrzad@gmail.com eller kommentera. Jag är tacksam för alla tips!

Vi renoverar dessutom hemma och det betyder att jag inte har haft en enda vettig matdag sedan jag kom hem, kanske därför jag är så orkeslös och knappt kan hålla ögonen öppna. Imorgon ska jag stasha upp med bra grejer som är färdiga att äta. Har ni förslag på vad det kan vara så lyssnar jag gärna.

Nu byter vi fokus till något bra – simningen! Två riktigt bra pass den här veckan och sista var ett pace pass där jag gjorde 8 x 25 m med start varje 40:e sekund. Det innebär att jag simmar 25 m och vilar det som blir kvar av 40 sekunder innan jag startar igen. Ju snabbare jag simmar, desto mer vila får jag. Tre sådana varv varvat med teknikövningar. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men i simningen ligger jag bra till.

Ursäkta för allt gnäll, idag fick bloggen vara min klagomur. Tack för att ni lyssnade.

/ / / /

Nu blev det ett avbrott i återberättandet av mitt Playitasäventyr men här kommer en återblick på dag 5.

Dagen innan hade jag ju lyckats cykla 40 km som alltså är distansen i Stockholm triathlon. När jag vaknade var kroppen mör och jag var så hungrig. Bra tecken!

Om jag skulle klaga på något skulle det vara maten här, vi har köpt till helpension för vi tänkte att det skulle vara omöjligt att orka inhandla och laga mat med så mycket tid som kommer gå åt till träning. Det var helt rätt beslut, på Playitas finns en liten supermarket och för att kunna handla behöver man en bil. Det är som vilken annan charterrestaurang här och det förvånar mig. Mycket kolhydrater och ganska dåligt med protein och bra fetter. Mycket socker och efterrätter. Jag säger inte att det är fel att äta efterrätt men tränar man så mycket som det faktiskt verkar som att människor gör här behöver man bra bränsle för att orka, det är dåligt med det. Själv är jag mest hungrig hela tiden och sötsugen, vilket är det som händer ifall jag inte blir ordentligt mätt.

Anyways, skippade morgonträning. Körde 1600 m i poolen och åt lunch därefter.

Sen gjorde vi det igen, vi gav oss ut på cykeln. Motvind idag igen. Av den värre sorten. Först cyklade vi fel, det är otroligt dåligt skyltat här. Vi trodde att vi var rätt tills vägen plötsligt tog slut och där möttes vi av en arg hund som var fastkedjad. Det enda jag tänkte var: Ramla inte nu, ramla iiiiiinte. Cyklade tillbaka och möttes av två ännu argare hundar precis intill motorvägen. De hoppade och studsade och ena fick tag på mitt ben och började dra i min strumpa. I panik och rädsla väjde jag åt fel håll och började cykla mot mötande trafik och tänkte återigen att det här nog är slutet. Plus att jag tittade efter hundarna, ville ju inte att de skulle bli påkörda.

Happ, nu kan det inte bli värre i alla fall tänkte jag. Men det kunde det, vi cyklade fel igen! Så fel. Hamnade i vad som går till historien som ”Dödens dal” där det var så djupt ner att det blåste från alla håll, var som att stå mitt i en virvelvind. Min ena protes åkte nästan av och det fanns ingen tid att slösa där. Kajsa cyklade iväg men jag fick inte bra med fart och blåste omkull. Landade på armbågen och det gjorde så ont. Alla andra gånger jag har ramlat har jag bara skrattat men nu satt jag där, frusen, nästan bortblåst och med vad jag trodde var en bruten armbåge och svor högt.

Den cykelturen var INTE rolig. Jag hade mycket att kämpa emot men denna gång var jag min egen värsta motståndare. Jag var negativ, sur och omotiverad, även om jag visste att jag inte har någon annan möjlighet än att cykla hem. Tänkte tankar som: Är inte livet tillräckligt svårt som det är? Varför gör jag såhär mot mig själv? Måste man cykla? Jag hatar den som uppfann cykeln. Är det motvind åt alla håll? Varför trampar jag men kommer ingenstans? Jag är sämst. Hoppas jag får en blixt i huvudet och dör så att jag inte behöver cykla mer. Någonstans där emellan grät jag bakom mina cykelglasögon och förbannade allt.

Det är inte konstruktivt att motarbeta sig själv på det viset och därför kom jag aldrig in i flowet, ni vet då man trampar rytmiskt och fritt. I sanningens namn vet jag inte ens hur jag lyckades cykla hem. Det enda jag vet är att det var 46 sjuhelvetes jobbiga kilometer. Punkt.

/ / / /

Idag skippade vi löpningen helt, kanske lika bra. Mitt vänsterben gör fortfarande mycket ont och det smärtar bara av att gå. Istället körde jag ett styrkepass istället. Rygg, axlar och mage. Gymmet är helt okej här, ingenting jämfört med vad man är van vid hemma.

Dagarna följer samma mönster, någon träning på morgonen, frukost, kort vila följt av simning. Idag 1400 m som kändes bra. Har kommit in i ett skönt flow i simningen. Sedan åt vi lunch och vilade lite vid poolen innan vi gav oss ut för att cykla. En cykeltur som går till historien.

Ni förstår, det blåser väldigt mycket här. Jag vet inte hur det är möjligt men det är motvind hela tiden, rent logiskt borde man ju få vinden i ryggen på vägen hem? Nåja. Jag kände redan från början att benen inte alls var med mig idag, det skulle bli ren och skär pannbensträning. Vi kom ut på den stora vägen och jag höll på att blåsa omkull flera gånger. När vinden kommer från sidan och du har en bil som sveper förbi i 80 km/h gäller det att stabilisera med bålmusklerna och hålla i styret for dear life. När vi åkte in på ”the quiet road” var jag helt slut. Helt slut. Att då få åka i nedförsbacke och låta hjulen rulla är det bästa som kan hända. Tills jag åkte över ett gupp i full fart och hamnade i en uppförsbacke med en minivan i ryggen.

Tittade på mitt framdäck som började vackla och jag förstod ganska snabbt: jag har fått punktering. Fick inte ut högerbenet ur pedalen och blev stillastående. Att ramla då var oundvikligt men åt vilket håll? Om jag faller åt höger hamnar jag i diket, faller jag åt vänster ramlar jag ut på vägen. Valde förstås helt fel inser jag nu i efterhand och ramlade med fötterna kvar i pedalerna åt vänster med cykeln över mig och bilen bakom mig. Det är underligt vilka tankar man hinner tänka i en sån situation. Vinkade åt bilen och kände att jag måste hinna rädda cykeln i alla fall om detta nu blir min sista stund i livet. Slängde den i diket och började krypa iväg från vägen. Att ställa mig upp kom jag inte ens att tänka på.

Visslade på Kajsa och jag tror att vi satt på vägkanten i en timme och försökte fixa punkteringen. Hur ska man byta slangen i däcket nu då? Jag såg en video på youtube sen när vi var hemma och insåg att vi gjorde helt fel. Men cykeln och däcket tog mig hem i alla fall, precis innan solen gått ner och mina trötta ben, ja de trampade för livet.

playitas-bike4

/ / / /