Currently Browsing "löpning"

Idag har jag och Kajsa varit iväg på något riktig skoj, som vanligt får jag inte säga vad det är men resultatet är färdigt om några veckor och då ska jag visa er. Tror att det kan bli himla bra!

Vi passade även på att springa lite. Det var första gången jag fick ta mina löpproteser for a spin utomhus, inte helt lätt att springa på ojämnt underlag men det gick bra. Och med bra menar jag att jag inte ramlade, är fortfarande lite svårt med högerbenet som gör ganska ont när jag springer. Det är ett väldigt känsligt område längst ner på benet. Svårt att säga varför men vi tror att det är nerver som ligger lite i kläm. Det finns lite olika metoder för att desensibilisera området som jag ska testa framöver och min ortopedingenjör jobbar på lösningar så att just det området inte ska belastas när jag springer. Då kan vi förhoppningsvis sätta igång med löpträningen på allvar!

/ / / /

Det har efterfrågats att man ska kunna prenumerera på bloggen, och få ett mail varje gång jag lägger upp något. Nu har vi löst det! Till höger på sidan finns en registreringsruta (eller längre ner på sidan ifall du är inne med mobilen), fyll i din email-adress och tryck på registrera.

Du kommer sedan få ett bekräftelsesemail till den angivna mailadressen, klicka på länken där så är du i loppen!

Finns det något annat ni saknar i bloggen? Kom gärna med förslag och idéer så ska jag försöka lösa det.

/ / / /

När det blev 2013 låg jag i min säng och grät så kroppen skakade när det blev nytt år. Jag hade bestämt mig sedan långt innan att jag ville vara ensam. Då hade jag förlorat allt, hade inga kort kvar att spela med.

När klockan slog midnatt och det blev 2014 satt jag i Paris, vid ett magiskt Eiffeltorn som blinkade så vackert. Jag minns att jag kände ”nu vänder det”, det hade trots allt varit ett oerhört jobbigt år där jag befunnit mig i en konstant uppförsbacke utan att kunna se krönet. Jag var glad och lite löjligt bubblig inombords. Kanske var det all champagne eller så höll jag på att sakta vakna till liv. Vad som skulle hända hade jag ingen aning om, men som många gånger på senare tid tillät jag mig själv att våga hoppas. Med den höga insatsen att bli oerhört besviken.

paris2

Innan sommaren kom, efter ett PT-pass med Kajsa vågade jag yttra det som förändrade allt, jag hade övat på vad jag skulle säga, hade smakat på orden. Jag sa: Kajsa, jag har tänkt på det du har sagt. Kanske ska jag tävla i något ändå? Jag tänker att det måste komma något bra ur det här, jag måste våga prata om det som har hänt, måste våga berätta min historia för andra. Kajsa log och sa: Det är klart att du ska!

Om mitt liv hade varit en film hade den där scenen varit the point of no return, om Universum hörde mig var det där krafterna sattes i rullning. Jag vågade ge mig själv ett syfte.

Det blev sommar och hela landet försattes i vila.

I september satte vi igång. Vi träffade Anders Nygren som hjälpte oss med text och idéer till blogg och hemsida. Tobias på Plus33 började arbeta på sidan du är inne på nu och min fina vän Arian fotograferade mig. Vi kontaktade sponsorer och jag vågade be om hjälp och stöttning från de. Min ortopedingenjör Linus började fixa med mina springproteser och jag mötte Jonas Söderberg, min simtränare. Många gånger fick jag stanna upp och fråga mig själv om jag tagit mig vatten över huvudet. Varje ny människa jag och Kajsa träffade ville höra min historia från början och varje gång var det som att börja riva i gamla, halvläkta sår. Men jag vågade berätta den om och om igen.

Borås Tidning kontaktade oss och ville skriva om denna satsning. Var jag redo att öppna mig? Hur skulle min historia tas emot av andra? Minst hundra funderingar i mitt huvud, mest av allt ville jag bara vända hem. Gömma mig. Men jag fick bara våga. Jag och Kajsa åkte till Ica 06:00 och köpte elva exemplar. Tjejen i kassan undrade vad jag skulle med så många tidningar och jag pekade nervöst på artikeln: ”Det står om mig idag”.

Bloggen gick live samma dag som artikeln kom ut. SVT ringde kort därpå och ville göra ett inslag. Veckan därpå kontaktade Sveriges Radio mig. Samma vecka en veckotidning vars artikel inte kommit ut ännu. Varje gång var det motigt, varje gång ville jag vända hem, till där tryggheten fanns. Men varje gång tog jag mig ur min comfort zone, varje gång vågade jag lite mer. Jag har alltid varit väldigt privat av mig, sett det som en svaghet att gråta offentligt och att gråta i TV över något som ligger mig så nära hjärtat var utlämnade och skrämmande.

Träningen flöt på bra, mestadels var jag motiverad. Jag hade ett syfte nu och det där blinda, fanatiska drivet som jag saknat var tillbaka. Simningen var svårast och många gånger kändes det som att jag stagnerat. Fastnat på en platå. Jonas peppade, berättade att det visst gått framåt, filmade mig och visade på sin iPad. På årets sista pass simmade jag frisim, utan att sjunka, utan att vara rädd och med enorm stolhet i bröstet räknade vi det till 8 x 25 m. De som simmade i bassängen hejade och Jonas räknade ner var femte meter. 8 x 25 meter! Kanske inte mycket för världen, men för lilla vettskrämda tjejen som började i september med en skev badmössa och lungorna fulla med klor var det en triumf.

Sista anhalten blev fotograferingen med Superstudio. Jag har skämts över mina proteser, över mitt öde och mitt utseende. Det ska jag berätta mer om när bilderna är färdiga men framför Patriks kamera vågade jag ta det största klivet under året. Jag vann över mig själv, över mina egna ideal och föreställningar.

När det blev 2015 stod jag på en bro vid Gullmarsplan i Stockholm, blickade ut mot fyrverkerierna som prydde himlen och tackade mig själv. För att jag har vågat blotta min själ i hopp om att kunna hjälpa någon annan och i förlängningen lyckats hjälpa mig själv, för att jag vågat tro och hoppas på andra människors godhet, för att jag vågat ta mig an saker jag inte ens själv trodde att jag skulle fixa och för att jag vågat omfamna den jag blivit och vågat ta de första stegen för att kunna göra upp med det som hänt mig  även om det varit det svåraste jag gjort under året.

Sedan tänkte jag på att jag vill tacka dig som läser, som varit med mig under denna tid.  Jag vann så mycket för att jag vågade och jag hoppas innerligt att du gör detsamma- vad du än åtar dig i livet och vilka dina utmaningar må vara. Gott Nytt 2015!

/ / / /

Jag har aldrig löptränat, och innan min sjukdom sprang jag på sin höjd till bussen. Jag har liksom aldrig varit intresserad.

När jag skulle få mina springben vågade jag inte ha alltför höga förväntningar, det verkar ju vara då man blir besviken. Jag visste inte om hylsorna skulle sitta bra, om det skulle göra ont och om jag ens skulle kunna balansera på dem. Springa? Nah, kanske något skutt. Om jag har tur.

Jag och Kajsa mötte upp min ortopedingenjör Linus på sjukhuset. Linus har varit med från början, han gjorde mina allra första proteser. Han var nervös, han inte bara såg ut att vara det utan han sa det också. ”Jag har ingen aning hur det här kommer att gå.”

När jag väl fick på mig benen fick jag inte stå upp utan vi skulle vänta tills ingenjören från Ottobock (företaget som gör proteserna) skulle komma. Men ingen av oss tre i det där undersökningsrummet kunde vänta. Linus höll mig i händerna och jag ställde mig upp. Javisst, det var himla vingligt. Balanspunkten låg på en helt annan punkt än där den ligger på mina vanliga proteser. Bästa sättet jag kan förklara det på är att det var som att vara i en hoppborg. Lite studsigt sådär.

Jag hoppade lite i barren men det gick inte att få upp någon fart. Vi flyttade oss istället till löpbandet där jag hängdes upp i en sele från taket. Där kunde jag öka farten men selens band slog mig i huvudet och allt möjligt. Kan vi inte gå ut så jag kan springa på asfalten, sa jag. ”Det värsta som kan hända är ju att jag ramlar och då får jag resa mig igen.” Jag övertalades till att ta på mig ett par handledsskydd och jag fick springa. Fri. Lätt. Ensam.

Det som hände där på parkeringsplatsen är något jag inte kan beskriva. Att springa i sig var inte hela grejen för mig, jag har ju inga direkta associationer till löpträning eller löpkänsla. Men att kunna springa, eftersom jag ville det, det är magi. Det är ett privilegium. Så många gånger har det här som hänt varit ett hinder för mig, för i vissa situationer är jag begränsad. Men där, på en parkeringsplats i Borås sjukhus togs mina fotbojor bort. Jag flög fram.

Jag minns inte ens hur många gånger jag sprang fram och tillbaka men jag minns vad jag tänkte. Jag tänkte på natten jag blev sjuk och i min förvirring lade mig på det kalla golvet i toaletten för att det kändes som att det brann på insidan, jag minns hur min bror panikartat drog och slet i handtaget och bad mig öppna toalettdörren. Hur han och Daniel bar in mig i sovrummet. Jag tänkte på dagen vi väntade i Södersjukhuset på att en läkare skulle komma och titta till mina såriga, infekterade ben men ingen dök upp. Hur min pappa bad de hämta förband och rengöring så han kunde göra det själv. Hur han varsamt tvättade rent och klippte bort den överflödiga huden som blivit kvar efter blåsorna som spruckit och hur hans ögon gång på gång fylldes med tårar. Hur mycket mod det krävs att operera benen på sin egen dotter. Jag tänkte på mamma och Helen när de duschade mig på IVA i Borås. Hur försiktiga de var så de inte skulle komma åt alla slangar och nålar som stack ut från min kropp. Båda försökte bete sig som om allt var okej men sättet de tittade på varandra skvallrade om att absolut ingenting var okej. Jag tänkte på min bästa vän Atti som alltid insisterade på att köra runt mig i min rullstol även om hon var tvungen att gå med kutad rygg i flera timmar. Hur rullstolens tippskydd slog i hennes underben och fötter och alla blåmärken hon hade efteråt. Hon klagade inte en enda gång. Jag tänkte på K första gången jag satt på pallen i hans hall och tog av mig skorna när han sa: ”Hur mycket av dina ben har de tagit?” Hur han utbrast: ”Men det är ju ingenting!” innan jag ens hunnit visa på det andra benet, som om han övat på sitt svar. Hur han nästan frenetiskt gick fram och tillbaka i lägenheten. Senare lärde jag mig att det är så han gör när han är illa till mods. Jag tänkte på Kajsa och allt vi har att se fram emot och på andra sidan parkeringsplatsen torkade hon sina tårar.

Jag minns inte ens hur många gånger jag sprang fram och tillbaka men jag minns att jag tänkte att när jag berättar den här historien ska jag avsluta med en dikt som är sann:

There is freedom waiting for you,
On the breezes of the sky,
And you ask ”What if I fall?”
Oh but my darling,
What if you fly?

Här är en video från den dagen.

/ / / /