Currently Browsing "cykel"

Jag vet inte vad jag gör längre. På riktigt. Allt jag tänker på är triathlon. Allt jag drömmer om är triathlon. Jag bryr mig liksom inte om något längre, tänker inte på sommaren som regnat bort, tänker inte på att jag nog borde lägga inpackning i mitt hår eller måla mina naglar. Jag försöker bara påminna mig själv om att äta och sova tillräckligt. Det är bubblans fel. Allt annat swischar bara förbi och inget får fäste. Det studsar bort, får inte ta plats. Jag känner inga känslor längre förutom irritation. Irritation för det som stör fokuset, jag har inte tid att bry mig om detta, tänker jag. Jag har mitt triathlon.

Om jag ändå ska försöka summera vad jag har gjort den senaste tiden. Jag har simmat i öppet vatten, försökt springa så mycket går när det inte gjort ont, cyklat distans och intervaller. Fråga mig om distanser, puls och hastighet? Jag vet inte.

Nu när jag ser det svart på vitt inser jag att det låter lite sorgligt. Men ändå inte, inte för den som förstår. Detta blinda, fanatiska driv. Jag har bara haft det en annan gång i mitt liv, några månader innan jag blev sjuk och vi hade en stor lansering på jobbet. Jag minns inte mycket av slitet och 12-timmarsdagarna på jobbet innan men jag minns väldigt tydligt när lanseringsdagen kom. Hur något stort väcktes till liv från absolut ingenting, från att en gång blott varit en tanke. När vi gick live fick jag tårar i ögonen och tänkte: Jag var med och byggde det här.

Så är det med mitt triathlon. I början var det bara en tanke, och nu väntar mina sista 12-timmarsdagar på jobbet innan det är dags. Det där fröet vi sådde kommer snart att blomma ut. Jag vet det. Därför måste jag hålla ut, kan inte ge upp, får inte sluta.
Jag stannar i bubblan lite till.

/ / / /

Vad för jag för den? Förstasida på DN! Trodde inte mina ögon när Lotta Härdelin (som satt ihop hela artikeln) skickade en bild till mig när jag var hos Kajsa i Mollösund – tidningen gick nämligen inte att få tag på där.

Lotta har fotat, skrivit och redigerat så fint tycker jag. Det började hagla våldsamt när hon filmande simningen, gjorde sig bra på film och bild men gjorde lite ont i ansiktet (: Mina simglasögon är lite finurliga också, man kan tro att jag inte tittar på Jonas när han instruerar. I ögonvrån finns han alltid.

simningutomhus

Jag är också så glad för att hon skrev om mina tränare som gör ett sådant fantastiskt jobb, ofta när någon intervjuar vill de bara skriva om mig, det är trist tycker jag, vi är trötta på att höra om mig nu. Här har vi tre människor som lägger ner tid, engagemang och hjärta i det de gör för mig och med mig, klart de ska lyftas fram – #teamshahrzad for the win!

Och som alltid, TACK för era meddelanden och kommentarer på sociala medier, jag slutar aldrig förundras. Hurra för att ni finns!

Artikeln och filmen hittar ni här.

thriathon

/ / / /

Landade hemma igår efter två späckade veckor i Stockholm.
Daglig cykelträning med Amir, varvat med uteserveringshäng, bio, två bröllop, sol, bad och andra trevligheter. Mår bättre psykiskt nu och är redo för det sista rycket innan tävlingen. Känner mig stabilare och säkrare på cykeln och äntligen har det känts roligt och smärtfritt att cykla igen. Jag har haft SPD pedaler men de sista passen bytte vi till SL pedaler. Fortfarande nästintill omöjligt att klicka ur så jag får vrida ut hälen med handen för att få loss högra foten, vänstra foten måste någon hjälpa mig med. Inget att stressa upp sig över, det är så det är och det tar den tid det tar. ”Det omöjliga tar bara lite längre tid”, som en av patienterna sa till mig när jag rehabtränade.

Stort tack till Amir för all tid och engagemang! Det var vemodigt att åka hem, hade liksom vant mig vid att träffas varje dag och cykla ihop.

En mycket bra nyhet är att det är stor skillnad på matintaget och energinivåerna nu, har fått i mig en ordentlig frukost varje dag främst bestående av havregrynsgröt med lite vispgrädde i. Håller mig mätt och alert ett bra tag och den där jobbiga hungern jag hade efter långa träningspass är helt borta. Jag talar om den värsta sortens hunger jag vet, som ledde till att jag vräkte i mig allt jag hittade. Inget mer sådant. Hurra!

Lite siffror för den som är intresserad. Cykelpassen har bestått främst av distansträning mellan 50-63 km och jag har legat någonstans runt 77-82% av min maxpuls. Fun fact: Amir hade vid ett pass 102 i medelpuls, japp på riktigt. Jag sitter här framför datorn och skrattar när jag skriver det. Vad är det? 60% av max? Han softar typ medan jag sliter, rätt åt mig (:

Ett intervallpass på 35 km, runt FRA-slingan (ca 6 km/varv) progressivt där jag verkligen kände att jag levde. Uppemot 90% av max och stabil nedgång i puls i vad som kan kallas ”vilan”. Ett trainerpass hanns också med, då hade jag på mig lurar och körde i takt med musiken.

Min hittills högsta hastighet i en mäktig nedförsbacke på 60,1 km/h. Jag älskar det, vill aldrig att det ska ta slut. Hoppas jag vågar mig på de slingriga vägarna på Playitas nästa gång jag åker dit och inte fegar och leder cykeln.

/ / / /

Det har väl inte undgått någon att jag har haft ganska många dåliga träningspass den senaste tiden. Proteser som strular, dålig uppladdning med mat och allmänt oflyt. Det slutade kännas roligt och i all ärlighet var jag orolig. Tänk om jag tappat motivationen, tänk om jag inte kommer tycka att träna är det bästa som finns längre. Och hur blir då det med mitt triathlon? Kommer jag genomföra det utan glädje? Jag funderade aldrig på att kasta in handduken, men att genomföra något och lida (ja, det är precis så jag har känt den senaste tiden) – är det ens värt det?

Jag gjorde en lista, det blir mycket mer överskådligt då. Vad gör jag för fel? Vad har ändrats sedan det var roligt sist?
Mat. Pinsamt att skriva det, jag vet hur viktigt det är. Jag har ätit för lite och för dålig mat = dålig energi. Jag har ingen aptit när jag mår dåligt.
Miljö. Jag var trött på Borås, allt hade fallit i något slags tråkigt mönster som upprepades dag efter dag. Jag behövde bryta det.
Tid. För mycket tid slösades mellan passen på att slappa. Ingen stimulans whatsoever. Vilket tar oss till nästa punkt.
Ensamhet. Jag bodde i Stockholm när jag blev sjuk, sedan flyttade jag hem till Borås och har inga vänner som jag umgås med (det låter sorgligare än vad det är, jag har ju mina vänner i en annan stad). Jag har inget emot att vara ensam, men ibland (läs: när det är fint väder) är det riktigt jäkla jobbigt. Man kan smsa och ringa hur mycket som helst men det är inte samma sak.
Zen. Jag saknade balans och var i en ond cirkel. Dålig prestation på träning -> ingen lust att träna -> ångest -> dålig sömn -> dålig mat -> dålig prestation på träning -> ….

Så jag tog mitt pick och pack och åkte med två stora väskor till Hufvudstaden. Jag behövde förflytta hela min triathlonfabrik. Den senaste veckan har jag levt ganska obekvämt ur en resväska och en ryggsäck smockade med prylar men det är bland de bästa besluten jag har tagit. Dåliga vanor bröts en efter en.

Jag tror att det är precis det som är svaret, i en träningssvacka, i en livssvacka, kalla det vad du vill. Ibland behöver man avlägsna sig från the battlefield. Med det menar jag inte att fly, utan att byta miljö, låta det sjunka in. Det var mitt ess i ärmen, okej jag ska vara helt ärlig: jag såg ingen annan utväg.

Vad hände, undrar du? Jag tog två vilodagar, gick runt på stan, satte mig på uteserveringar och tittade på människor. Solen sken vackert över Stockholm och mina tankar vandrade till FRA-slingan. Hur vacker den bör vara en dag som denna. Hur vinden låter och pressar mot hjälmen när man trampar snabbt i en nedförsbacke. I mina öron låter det ”zoom zoom zoom” och jag säger det alltid när det rullar på snabbt. Jag saknade det, jag ville cykla. Det ryckte i låren, de ville trampa. Och vem är jag att neka dem? Dagen därpå träffade jag Amir, laddade upp med havregrynsgröt med lite vispgrädde i och vi var igång. Där bröt jag dålig vana #1. Bra bränsle.

Pulsen var med mig, om än lite för snabbt. Benen var med. Cykeln, min Loubie som hon heter var med. Jag var tillbaka, det låter poetiskt men det var det också. ”Zoom zoom zoom!!! God damn it, jag är tillbaka” ropade jag i spurten.
38 km, inte långt från min distans som för första gången på läääänge kändes överkomligt. Höll okej medelhastighet på 25 km/h, vilket är bättre än på länge.

It’s a good day to be alive!

/ / / /