Currently Browsing "benprotes"

Jag började min dag på gymmet, men först kramade jag om någon som berörde mig.

Därefter hade jag tid på sjukhuset. Än idag är det så att jag måste ta ett par djupa andetag och samla mig innan jag går in. Sjukhusets korridorer berättar historier om sorg för mig, om hopplöshet. Om trasiga drömmar. Från huvudingången måste jag gå igenom en lång korridor där jag brukade hetsåka med rullstolen. En gång hade jag för hög fart och tog ut svängen för lite och välte. Låg där besegrad och förbannade ödet innan jag krälade upp på rullstolen igen.

Väl hemma tittade jag i mappen kallad ”Shahrzad” på datorn, en mapp innehållande alla bilder från tiden då jag var sjuk. 17 ärr på min vänstra handled, från alla nålar de stack mig med. Det fanns inga bra kärl kvar till slut.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Ni får ursäkta mig, ibland blir det bara så rörigt med alla känslor.

Kom i alla fall att tänka på andra gången jag tog på mina proteser. Ena kan väl inte ens kallas för protes, liknade mer en kopp. I videon larvar jag mig som vanligt, men det är bara en fasad. Ville ju verka glad och hoppfull inför mamma som filmar. Vad jag egentligen ville var att skrika i förtvivlan. Det blödde, blev blåsor och gjorde så fruktansvärt ont efter den här korta rundan. Var det här mitt liv nu? Jag kan se det ibland på foton och videon från den tiden – tomheten i mina ögon. Eller så kanske de bara sjunkit in i mitt kortison-ansikte. Vad vet jag?

De säger att tiden läker alla sår, det är skitsnack. Vissa sår är för djupa och för onda för att någonsin läka. Det enda som händer är att man lär sig leva med det. Men när jag tittar på den här videon kan jag ändå känna att jag har kommit en bit på vägen. Jag hoppas att du som läser det här kan tänka likadant under dina dåliga dagar. Du är inte där du vill vara ännu, men du är på väg. Du är duktig. Du duger. Du är stark. Du kan. Och framförallt, när livet slåss — då slåss du tillbaka.
Tills knogarna blöder.

/ / / /

I fredags började vi dagen med fix av hår och smink på Familjen Sandwall. Mycket bra start! Tack till Sofia och Emelie för all hjälp. Som jag berättade i förra inlägget gjorde vi en grej som jag lovat att hålla hemligt i ett par dagar till.

Det har varit en minst sagt hektisk vecka, framförallt har det varit mycket på det känslomässiga planet så i lördags tog jag en day off från gymmet, det kändes som det enda rätta att göra. Ibland måste man lyssna när kroppen försöker prata med en.

Idag tränade jag och Kajsa rygg och triceps följt av ett spinningpass som jag inte ens vill prata om. Hade det riktigt kämpigt med pulsen, ingen mjölksyra alls men hur mycket jag än drev på lyckades jag inte hamna över 165 i puls, och då bara korta stunder.

Kajsa smsade precis och skrev att jag ska ta en återhämtningsvecka, lägre belastning och fler repetitioner. Hon har rätt, men jag ska ha en revansch på den där cykeln snarast.

 

 

/ / / /

Nu står jag här, utanför min comfort zone.

Vaknade innan väckarklockan skulle ringa idag och åkte till Borås Simarena och simmade en stund själv. Det var första gången jag vågade göra det. Hej då comfort zone! Alternerade mellan bröstsim och ryggsim, tappade räkningen efter 16 längder. Blev nog för exalterad! Klockan 9 kom Jonas och vi simmade i en timme till.

Snabbt ombyte och sen hämtade Kajsa mig och vi åkte till Onyx för att planera och fixa inför morgondagen. Jag fick nämligen ett samtal igår och imorgon är det dags för en stor grej. Det är tur att Kajsa finns vid min sida och påminner mig att jag måste våga när det blir för mycket för mig att ta in. Hej då comfort zone!

Sedan körde vi ett intervallpass på spinningcykeln. Med tanke på att jag igår fick för mig att avsluta ett redan tungt pass med sex extra set knäböj får det vara tillräckligt med träning för idag. Hoppas att ni haft en riktigt bra dag, vi hörs imorgon igen!

/ / / /

Sedan i lördags har jag bränt av sex träningspass: ett simpass, två spinningppass och tre styrkepass. Det känns bra i kroppen och jag har fått bra med sömn och återhämtning.

Igår simmande jag med Jonas. På förra veckans pass var jag stressad, andades fel, svalde alldeles för mycket vatten igen och ingenting gick som jag ville. Det var så katastrofalt att jag var på vippen att smsa honom och säga rakt upp och ner att jag inte tänker komma idag.

Som person är jag otålig och resultatinriktad. Det är ingen bra kombo. Sista passet vägde tungt på mina axlar. Tur är väl det att jag är envis också. Stop whining, tänkte jag om mig själv och packade väskan surt. I omklädningsrummet bytte jag om och var sur. Satte mig vid poolkanten och surade lite också.

När jag hoppade in i vattnet bestämde jag att lämna allt gnäll och negativitet på land. Nu var det liksom färdigsurat. Sedan gjorde jag mitt bästa simpass någonsin. Jag har lärt mig att det ofta är så, när man är beredd att kasta in handduken och checka ut- men inte gör det – det är då the magic happens.

Nyss hemkommen från ett spinningpass med bästa Lina på Onyx. Bilden här ovan är på en cykel som står i spinningsalen, så retro och så snygg!

/ / / /