PLAYITAS DAG 5

Nu blev det ett avbrott i återberättandet av mitt Playitasäventyr men här kommer en återblick på dag 5.

Dagen innan hade jag ju lyckats cykla 40 km som alltså är distansen i Stockholm triathlon. När jag vaknade var kroppen mör och jag var så hungrig. Bra tecken!

Om jag skulle klaga på något skulle det vara maten här, vi har köpt till helpension för vi tänkte att det skulle vara omöjligt att orka inhandla och laga mat med så mycket tid som kommer gå åt till träning. Det var helt rätt beslut, på Playitas finns en liten supermarket och för att kunna handla behöver man en bil. Det är som vilken annan charterrestaurang här och det förvånar mig. Mycket kolhydrater och ganska dåligt med protein och bra fetter. Mycket socker och efterrätter. Jag säger inte att det är fel att äta efterrätt men tränar man så mycket som det faktiskt verkar som att människor gör här behöver man bra bränsle för att orka, det är dåligt med det. Själv är jag mest hungrig hela tiden och sötsugen, vilket är det som händer ifall jag inte blir ordentligt mätt.

Anyways, skippade morgonträning. Körde 1600 m i poolen och åt lunch därefter.

Sen gjorde vi det igen, vi gav oss ut på cykeln. Motvind idag igen. Av den värre sorten. Först cyklade vi fel, det är otroligt dåligt skyltat här. Vi trodde att vi var rätt tills vägen plötsligt tog slut och där möttes vi av en arg hund som var fastkedjad. Det enda jag tänkte var: Ramla inte nu, ramla iiiiiinte. Cyklade tillbaka och möttes av två ännu argare hundar precis intill motorvägen. De hoppade och studsade och ena fick tag på mitt ben och började dra i min strumpa. I panik och rädsla väjde jag åt fel håll och började cykla mot mötande trafik och tänkte återigen att det här nog är slutet. Plus att jag tittade efter hundarna, ville ju inte att de skulle bli påkörda.

Happ, nu kan det inte bli värre i alla fall tänkte jag. Men det kunde det, vi cyklade fel igen! Så fel. Hamnade i vad som går till historien som ”Dödens dal” där det var så djupt ner att det blåste från alla håll, var som att stå mitt i en virvelvind. Min ena protes åkte nästan av och det fanns ingen tid att slösa där. Kajsa cyklade iväg men jag fick inte bra med fart och blåste omkull. Landade på armbågen och det gjorde så ont. Alla andra gånger jag har ramlat har jag bara skrattat men nu satt jag där, frusen, nästan bortblåst och med vad jag trodde var en bruten armbåge och svor högt.

Den cykelturen var INTE rolig. Jag hade mycket att kämpa emot men denna gång var jag min egen värsta motståndare. Jag var negativ, sur och omotiverad, även om jag visste att jag inte har någon annan möjlighet än att cykla hem. Tänkte tankar som: Är inte livet tillräckligt svårt som det är? Varför gör jag såhär mot mig själv? Måste man cykla? Jag hatar den som uppfann cykeln. Är det motvind åt alla håll? Varför trampar jag men kommer ingenstans? Jag är sämst. Hoppas jag får en blixt i huvudet och dör så att jag inte behöver cykla mer. Någonstans där emellan grät jag bakom mina cykelglasögon och förbannade allt.

Det är inte konstruktivt att motarbeta sig själv på det viset och därför kom jag aldrig in i flowet, ni vet då man trampar rytmiskt och fritt. I sanningens namn vet jag inte ens hur jag lyckades cykla hem. Det enda jag vet är att det var 46 sjuhelvetes jobbiga kilometer. Punkt.

/ / / /

1 Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

you may like this post