Innan jag åkte till New York medverkade jag i Jonas Coltings podcast. Det blev ett långt samtal, men som triathlet ställde Jonas många vettiga frågor och lyfte mycket som jag inte pratat om tidigare. Själv har jag lyssnat på det två gånger (: Jag cyklade till Rekyl där vi spelade in vilket är en bit hemifrån och på vägen dit var jag nervös, här ska jag intervjuas av en världsmästare i triathlon. Tänk om jag säger något fel och gör bort mig. Jag kan glatt meddela att jag cyklade hem glad och nöjd.

Lyssna kan ni göra via acast eller så kan ni googla på Coltings nakna sanning i Podcast-appen på iPhone som jag nyligen upptäckt och tycker är helt briljant, leta efter avsnitt #23.

/ / / /

Så har det gått en vecka nu. En vecka sedan operationen.

Vi var på Sahlgrenska för över ett och ett halvt år sedan och träffade läkarna. Först var det ärren på min högerarm som är kvar efter såren från sjukdomen som jag ville ta bort. De är inte i vägen på något sätt men de påminner mig om hur det såg ut och jag vill inte ha det så. Sedan diskuterade vi mitt högerben och läkarna höll med om att det inte är optimalt på något sätt. Delvis är amputationen i en felaktig och ofördelaktig nivå och har gjort protesförsörjningen svår, nästan omöjlig. Längst ner på benet är det också bara transplanterad hud och skelett egentligen. Ni vet också sedan förr att jag har ont och nerver är i kläm. Cirkulationen är sisådär också och ibland vätskar det från benet. Det är inte ett bra ben helt enkelt.

Då det är både en ortoped och en plastikkirurg som ska vara med på operationen och tiden måste fungera för båda delar skulle det alltså dröja med en operationstid.

Under Stockholm triathlon förstod jag att mitt högerben är min akilleshäl, det är det enda som hindrar mig från att göra bra ifrån mig i löpningen. Efteråt hade jag så ont i mitt högerben att jag inte kunde gå alls på fem dagar och haltade i två veckor. Högerbenet vätskade, det kom var från det och jag fick ta värktabletter, något som jag aldrig gör.

Fick en tid för besök inför operation innan jag åkte till NYC och jag pratade med läkaren och berättade att vi kan möjligtvis vilja satsa mot Rio eller fortsätta seriöst med min triathlonsatsning på något sätt. Han tyckte inte att det var en bra idé med operation. Benet skulle behöva någon månad för att läka och ärren på armarna skulle läka relativt snabbt men om jag skulle anstränga armarna såsom man gör i simning och styrketräning skulle ärren mycket väl kunna bli tjocka och breda. Jag vände blad och åkte till New York.

När jag kom hem sedan hade jag fått en operationstid ändå, mamma hade ringt och velat avboka men sköterskan hade bett oss tänka till en extra gång, det är svårt att synka två så upptagna läkare, ville jag verkligen vänta i flera år till? Mamma och pappa var överens, de tyckte att jag skulle göra det medan jag fortfarande var emot, jag ville ju träna. Kajsa och Jonas var som alltid rörande överens, det kommer aldrig finnas en bra tid att operera benet och de lovade att jag inte ska behöva ligga still och vara miserabel, vi skulle träna ändå, överkroppen är ju fullt fungerande. För det var just min enda invändning mot operationen, jag var inte rädd eller orolig för slutresultatet (okej, lite då) men mest var jag orolig för att tappa förståndet och livslusten om jag skulle behöva vara inaktiv så länge. Jag associerar ju det med förra gången då det tog en evighet att läka och kunna belasta.

Vi tackade ja till operationen och i måndags utfördes det. Mycket var annorlunda än sist men det rev upp en hel del sår. Sjukhusklänningen med öppning i ryggen, lukten i korridorerna, alla frågor man får innan operation: Säg ditt personnummer. Är du allergisk mot något? Ja, morötter, kiwi och pollen. Är det några mediciner du inte tål? Nej, men jag blir väldigt illamående efter operationen, men ge mig inte Primperan, det gör mig agiterad, Ondansetron fungerar mycket bättre på mig. Jag fryser ofta efter operationen, ni får gärna ge mig ett värmetäcke och bli inte oroliga om jag huttrar. Oj Shahrzad, du har så mycket hår, hur ska vi få plats med det i mössan? Lova mig att jag är helt nedsövd, jag vill inte veta vad som pågår…

Jag fick åka upp själv till operation, något jag aldrig gjort förut, mamma eller pappa har alltid varit med. Jag hann fundera mycket på hur utlämnad och ensam man är. Vilken viktig uppgift operationspersonalen har att få patienten att somna lugn och trygg. När jag flyttades över från min säng till operationsbordet stack pulsen iväg och tårarna var så nära. Nu är jag här igen, för i helvete. Började tänka på hur mycket en människa tål innan reservkrafterna tar slut, innan man kastar in handduken och tänker att nu varken orkar eller vill jag mer. Men sköterskorna räddade mig, de satte på EKG-lapparna och var mysiga och trevliga. Vilka hjältar. Shahrzad, vi kommer söva dig med Propofol och smärtstilla med Ultiva. Yes, det känner jag igen, nu får jag sova gott. Värmetäcket kom på och jag tittade på mitt högerben en sista gång, som vi har kämpat ihop, vi har verkligen gjort allt vi kan för att det ska fungera. Maskinerna gick på och det sista jag tänkte på var K:s ansikte, att den här gången inte är som alla andra 4x antal operationer för den är gången kommer han vara där när jag vaknar. Sköterskan tog mina händer i sina och jag log tårögt mot henne. Hon nickade i tyst förståelse. Sedan var jag borta.

Jag ska inte trötta ut er med mer detaljer idag. I torsdags fick jag åka hem och sedan dess har jag inte gjort annat än legat i sängen och tittat på film, halvsovit och varit groggy och less. Morfinet har den effekten.

Stor kram från mig så länge
Shahrzad – one legged warrior

/ / / /

Jag har fått mig en känga av mina vänner som tycker att jag är dålig på att blogga. Vanligtvis tänker jag att jag ska skriva när något signifikant händer (vilket är ganska sällan) men nu har jag lovat att bli bättre på att skriva, även om det mer vardagliga. I aim to please (:

Först kan vi ju diskutera min jetlag, den var inte rolig. I lördags hade Kajsa och Onyx anmält mig till ett lopp här hemma i Borås som heter Kretsloppet. Vi sprang 5 km och jag hade inte ätit eller sovit på 40 timmar, såg knappt någonting och var illamående av trötthet men jag är inte den som är den. Var väldigt orolig för hur löparproteserna skulle sitta då jag inte sprungit sedan Stockholm triathlon och var svullen från flygresan. Det var med darrande händer som jag tog på mig proteserna, men de satt bra. De första två kilometrarna kändes helt okej men sen fick jag håll (???) Can’t catch a break, men jag sprang in i mål lite sådär snett som man gör när man har håll. Trodde att jag skulle somna gott på natten men icke.

Dagen därpå hade jag sådan träningsvärk att det var pinsamt men jag har hållit i träningen ganska bra den här veckan, gått på pass och tränat själv. Även om det är mycket annat som tagit min energi och min tid, jag berättar om det när jag lyckas pussla ihop mina egna tankar.

Sedan har jag varit lite bölig hela veckan, kanske är det för att jag inte sover ordentligt. Kanske är det för att livet är så rörigt just nu. Har liksom haft känslorna utanpå och fällt tårar för minsta lilla. Blev stannad på gatan igår av någon som hade följt mig och hon sa så mycket fint. Vanligtvis blir jag rörd och oerhört tacksam men kan ändå hålla ihop det, igår rann tårarna utan hejd. Idag ringde klockan 05:45 och jag gjorde kullerbyttor i sängen för att väcka kroppen till liv. Kajsa hämtade mig och vi körde ett styrkepass, sedan körde hon mig till simhallen och det var dags för ett pass med coach Jonas. Jag trodde det skulle gå käpprätt när jag varit borta från poolen så länge men jag kände mig verkligen som fisken i vattnet. Det var tyst, följsamt och kroppen gick igång av sig själv även om andningen inte riktigt var i synk. I slutet av passet simmade jag 25 x 20 med start var 40:e sekund och jag såg Jonas gå längs kanten och göra tummen upp i ögonvrån. Kanske första gången sedan jag kom hem från NYC som jag verkligen kände mig lycklig.

Det är något säreget med simhallen, kanske är det doften av klor, kanske är det den kvava luften, kanske är det lugnet i de tomma banorna som ger mig frid, som gör att jag släpper garden. Idag när jag gick in spelades den här låten och jag tänkte på vad som komma skall på måndag.

Laleh, hon är fin. Så tro på mig för jag vet att du är modigast, du kan…

/ / / /

New York resan var min belöning för hårt arbete inför Stockholm triathlon. Flera gånger under loppet när det kändes som allra värst tänkte jag att jag ska få resa tillbaka till min favoritstad, jag måste bara korsa mållinjen.

Jag har pratat om NY innan i bloggen, hur vi bokade en resa i slutet av november 2012, ni vet när det var som allra värst för mig mentalt. Det var pappa som tyckte att jag skulle ge träningen ett syfte – mitt syfte blev att träna upp kroppen och benen så mycket att jag skulle klara mig utan rullstolen när vi var där. Resan var planerad till maj 2013, jag hade 167 dagar på mig att bli mitt bästa jag. Jag hade dessutom gått upp cirka 20 kg och tappat nästan allt mitt hår till följd av den starka medicineringen och kortisonet. Håret som fanns kvar ramlade av i stora tussar. Det var för jävligt.

Men jag kämpade, det ska ni veta. Jag kämpade emot varenda impuls att tröstäta varje gång jag kände mig nere. Jag kämpade på gymmet, jag kämpade med att vilja gå ut överhuvudtaget, vissa gånger hade jag på mig peruken med det långa, plastiga bruna håret. Jag kämpade med proteserna, att gå ut och gå. Bara gå tills jag tog slut. Tittade bort när jag tog av mig proteserna och benen var såriga och blodiga.

Jag lyckades aldrig gå i New York, utan jag satt i rullstolen hela tiden med blodiga, onda ben. Men jag fick med mig något större än så. När vi kom ut på Penn Station och Atti rullade min rullstol på gatorna, när jag såg höghusen och hur staden verkligen levde; det var första gången sedan jag blev sjuk som jag från den allra djupaste delen av mitt hjärta var glad för att jag överlevde, för att jag höll hårt i livet och vägrade släppa. När vi 13 dagar senare åkte taxi till Newark för att ta flyget hem rullade tårarna ner för mina kinder och jag tänkte: Nästa gång jag kommer hit ska jag gå på de där gatorna.

IMG_0774

Att då två år senare göra det, det är ingen annan känsla än tacksamhet, vördnad och ödmjukhet inför kroppen och hur den reparerar sig, hur den kan anpassa sig till nya förhållanden och hur mycket den tål. Heja kroppen och heja New York, min happy place where dreams come true.

DSCF4557

DSCF4569

DSCF4582

DSCF4643

DSCF4532

/ / / /