Watch the smoke as I turn
Rising, a phoenix from the flames
Idag har det gått 4 år. Fyra år sedan jag ramlade ihop i köket och Döden knackade på min axel och ville ta med mig. Jag förhandlade och fick ge ifrån mig mina underben.
En deal jag ångrat många, många gånger. Det hade varit så mycket lättare att bara abdikera, kapitulera. Jag var ju ändå död på insidan.
Så jag gjorde det till ett heltidsjobb att skapa ett liv som jag faktiskt vill leva.
I am the master of my fate.
I am the captain of my soul.
I am my own superhero.
Det var en lång rubrik! Jag hade det stora nöjet att hålla ett föredrag på Kvalitetsdagarna. Det var något jag hade sett fram emot länge och längtat till lite grann. Mitt hjärta slår lite extra hårt för sjukvården och deras arbete. Verksamhetschefer och beslutsfattare i publiken och mycket viktigt att lämna avtryck. Att bidra, om än minsta lilla för att skapa en förändring. Tala från patientens perspektiv. Jag hade förberett mig noggrant.
Helt oväntat fick jag stående ovationer när jag var färdig, blev mycket generad i vanlig ordning. Jag och mamma blev kvar i över två timmar efteråt eftersom folk ville prata med mig och bolla tankar. Helt fantastiskt! Att hålla föredrag är så otroligt givande.
Alla som var med under dagarna fick lämna ett betyg och synpunkter i en utvärdering, jag var förstås nervös inför resultatet men fick mail: “Vi tyckte att du var outstanding, och deltagarna håller med oss till 99,7%, vilket ta mig tusan är ett rekord här!”
PEPPEN!
En väldigt fin referens fick jag också med mig:
Shahrzad Kiavash föreläste på Sahlgrenska Universitetssjukhusets Kvalitetdagar 2016 inför cirka 650 medarbetare och chefer.
Hon bjöd in till en personlig berättelse som på ett djupt plan grep tag om publiken. Hon lyfte fram både beröm och kritik på ett sätt som vårdpersonalen i publiken lätt kunde ta till sig och bli djupt berörda av. Vi har fått in många kommentarer från personer som blivit väldigt inspirerade och tagna av Shahrzads presentation.
Shahrzad är den första under Kvalitetsdagarnas 12-åriga historia att få stående ovationer. Vilket är ett oerhört gott omdöme i sig.
Vi rekommenderar Shahrzad varmt till alla som vill höra en unik inspiratör och någon som trotsat alla odds.
Hurra! Hurra! Hurra!
Nu så är äntligen löparproteserna på gång.
Så började jag detta inlägg för 10 dagar sedan. Så blev det alltså inte. De är på gång, men de är försenade. Såklart. Här har min ortopedingenjör Linus gjutit genomskinliga testhylsor för att se så att ingen del av benen blir överbelastade eller ihoptryckta, tycker själv att ser det väldigt häftigt ut! Lite iRobot. Var så glad för den här bilden, för jag ville så gärna visa er hur hela processen går till och hur mina fötter ser ut egentligen.
Anyways, Linus gjorde några korrigeringar och har nu gjort riktiga hylsor. De är alltså färdiga. Men jag har inga proteser. De kommer om TVÅ OCH EN HALV vecka, de har fastnat hos tillverkaren. Alltsååååå.
Jag fick veta det förra torsdagen precis innan jag skulle simma. Så fort jag såg Jonas brast jag ut i gråt. Varföööööör måste det hela tiden uppstå problem? Jag amputerade benet förra året i september, nu när jag är redo att springa har jag inga ben. Det har funnits sex (6) månader av tid att få hit löparproteser. För ingen trodde väl för en sekund att jag tänkte sluta springa?! Det var ju därför jag re-amputerade benet i första taget. Hur är det ens möjligt??? Sådana här saker får bara inte hända, triathlonsäsongen närmar sig och jag har fortfarande inte sprungit. °!”#€%&/()=?`^
23 minuter in i mitt simpass lyckades jag lugna ner mig.
Nu blev jag för upprörd för att kunna skriva vidare.
Det var strax efter Stockholm triathlon som jag kom ur mina träningskläder för första gången på länge och tog på mig en vanlig tröja. När jag flätade håret framför spegeln insåg jag att jag blivit för bred över axlarna, förmodligen från simningen. Det stramade, nästan som Hulkens kläder strax innan de spricker. Jag har aldrig tyckt att breda axlar är särskilt snyggt eller önskvärt.
Jag var minst sagt missnöjd, hämtade måttband och skulle mäta och ha mig. Tänkte: Om jag spänner ryggen och axlarna syns det ännu tydligare, jag är ju ganska liten och kort i kroppen annars.
Det var precis när jag spände överkroppen för att se exakt hur bred jag var som jag insåg det: Jag bryr mig inte. Jag älskar mina breda simmaraxlar för de tar mig fram i vattnet, de är badass för med de simmar jag flera tusen meter i veckan. Ett riktig aha-moment.
Sedan tänkte jag vidare på Baz Luhrmanns låt Everybody’s Free (to Wear Sunscreen) där han säger:
Enjoy your body, use it every way you can
Don’t be afraid of it or what other people think of it
It’s the greatest instrument you’ll ever own
Jag kanske är extra känslig just för att jag saknar underben och tänker ofta på hur mycket jag skulle vickat på tårna och alltid gått i kjol och flip flops om jag kunde spola tillbaka tiden. Men gissa vad? Jag gick sällan i kjol för att jag tyckte att mina ben var för bleka. Har du hört något så DUMT? För mig är det alltså inte längre okej att vara missnöjd med min kropp, allra minst hur den ser ut. Att då gräma sig över breda axlar är ju ganska töntigt om man sätter det i perspektivet att läkarna från början trodde att jag faktiskt kunde behöva amputera armarna också.
I veckan körde jag axlar i kabelmaskinen när någon från det motsatta könet frågade mig om han kunde köra på andra sidan.
Jag tog bort ena hörluren och nickade. Då passade han på ett säga: Du ska inte köra så tungt. Du är för bredaxlad för att vara tjej.
Jag kontrade: Du säger bara så för att du är för klen för att vara man. Sedan satte jag tillbaka min ena hörlur och körde ännu tyngre. Ergo den här diskussionen är över.
Sedan blev jag faktiskt lite upprörd över hela grejen. Jag är i min frizon och har faktiskt inte bett om någons åsikt. Jag kanske satsar på att vinna axel-VM, vad vet du? Så jag skrev en status på Facebook, och till min stora förvåning märkte jag att det är många tjejer som varit med om samma sak – att någon ska tycka till om hur de ser ut, bra eller dåligt. Och många män (självklart) som motsatte sig vad denna man hade sagt till mig.
Några män mailade mig och skrev att jag kanske missuppfattade, han kanske “sökte kontakt”. Nåväl, jag har också läst The Game och fattat konceptet “negga”. Alltså att man fäller en negativ kommentar om en kvinnas utseende som en conversation opener. Förutom att ingen vuxen kvinna med lite backbone skulle få för sig att ens ursäkta sig när någon säger något negativt om hennes utseende, än mindre konversera med mannen ifråga, så är det bara … väldigt mycket 2005. Just sayin.
Men vi ponerar nu att han verkligen tyckte att jag var för bredaxlad. Jag blev varken ledsen eller tog åt mig, men tänk om han hade sagt något liknande till en tjej som inte älskar sina breda, magnifika axlar? Eller sina lår, eller sin mage, eller…. eller… eller. Varför öppna sin mun överhuvudtaget? Var tyst och lyft dina vikter. Annars kan du flytta på dig för jag är inte på gymmet för att bli bekräftad, kritiserad eller för att få tips och råd, jag är på gymmet för att bli ännu starkare så att jag kan simma ännu snabbare med mina mansaxlar. Adieu.