Sådäääär! Där rundar jag av den jobbigaste veckan “jobbmässigt” som jag kan minnas på väldigt länge.
Det är mycket nu och av någon outgrundlig anledning tar det heller inte slut. Ibland tänker jag att jag varit med i alla tidningar men så hör någon av sig. Den här senaste tiden har inte varit annorlunda. Jag vill inte låta otacksam, jag känner mig hedrad över att så många vill lyfta mig och berätta min historia men en sak som jag inte tror att många tänker på är att dessa artiklar tar en himla massa tid. Det ska intervjuas, fotas, filmas och sedan ska jag läsa artikeln, godkänna den… and the list goes on.
En annan sak är att det är psykiskt väldigt ansträngande för mig att berätta hela historien från början och genomleva allt det hemska. Vissa dagar vill jag inte alls prata om det, jag vill inte kännas vid det och jag vill inte påminnas. För några veckor sedan kände jag hur jag började ta slut, hur jag inte orkade sitta där mer och berätta om den där torsdagen i mars 2012 då allt gick åt helvete inför en främmande människa. Jag behövde en paus.
Så jag gjorde något väldigt olikt mig och som jag har väldigt svårt för; jag började tacka nej till precis allt. Utan undantag. Med det sagt hade jag en fullspäckad vecka ändå med intervjuer, telefonsamtal, möten, massa springande till sjukhuset för att ordna med mina proteser och någonstans däremellan tränade jag. Inför ett lopp och en dröm som är så nära.
Nu blir det alltså inte mer av den varan ett tag framöver. Nu ska jag in i min träningsbubbla, jag kommer inte sluta tänka på den där torsdagen men jag ska i alla fall sluta prata om den på ett tag, låta såren läka ihop lite tills jag börjar pilla i dem igen.
Men misströsta ej, jag har 4 stora grejer på ingång ändå (: Närmaste blir förhoppningsvis under nästa vecka. Framöver ska du och jag istället prata mycket träning och lite business.
Var rädd om dig, DU är viktigast!!
Nu är artikeln ute om mig i tidningen ShapeUp. Bilden tog Jerry Hull på mig på Onyx, närmare bestämt i PT-rummet där allt började.
Chefredaktören Johanna intervjuade mig och när hon höll på att skriva ihop artikeln såg jag gulligaste statusen på Facebook:
Sitter och jobbar, skriver ut en intervju. Personen jag intervjuat är så genuint imponerande att jag på riktigt blir alldeles tårögd. Jag har intervjuat människor i sådär nio år, och jag har aldrig känt såhär. Vissa människor är så satans jävla coola att ord inte räcker till. De visar att allt, och då menar jag verkligen ALLT, är möjligt.
När tidningen kommer ut ska jag berätta för er och hela världen om denna tjej.
♡♡♡
Ovan ser ni enda bildbeviset på att denna dag faktiskt hände, tagen av fina Sofia som vi mötte på vägen. Alla fel från scratch: jag har på mig en löparjacka… Men jag tycker att vi börjar om från början.
Förra torsdagen vaknade jag okristligt tidigt och sprang en runda med Kajsa. Någon kilometer blev det, råkade tyvärr stänga av min Polarklocka mitt i. Oops. De bra nyheterna är att det för första gången inte gjorde ont, nästan inget alls. Jobbigt värre ändå, näääär ska jag tycka att det är roligt att springa?
Därifrån direkt på cykeln och iväg. Som ni ser hade jag inte på mig min shitleg men det blev shit ändå. Jag hade nämligen inte ätit frukost. Aj aj aj tänker ni då, så får man inte göra. Det är helt rätt, jag lärde mig bara the hard way. Varför åt jag inte då? Jag kan inte äta frukost tidigt på morgonen, för det blir som att det sätter sig högt upp i halsen och är mest irriterande. Tränar oftast på tom mage på morgonen och brukar inte alls ha ont av det, men ligger man på >80% av sin maxpuls så länge som jag gjorde töms depåerna. Kände mig helt okej i början, även om låren stramade från löpningen i början men när vi hade kommit ungefär halvvägs gick jag in i den berömda väggen. Med handen på hjärtat kan jag tala om för er att det var det värsta jag varit med om när det kommer till träning. Det fanns ingenting kvar. Ingenting. Jag trampade men kom ingenstans, varje backe gav mig tårar i ögonen och när Kajsa sa att det är 15 km hem var jag slut om artist. Hon fick stanna upp och vänta in mig flera gånger, inte ens på rulle och på den lättaste växeln kom jag någonstans. Kids, don’t do as I did.
Det är det värsta med just cyklingen – blir du trött när du gymmar, simmar eller springer så slutar du bara. Men du kan inte sluta cykla, för du måste trampa hem. För att göra det ännu värre, jag hade vattenflaska men tror ni att det fanns vatten i den? Nä.
Vi åkte till Onyx och jag kunde knappt se längre, allt var suddigt. Kajsa proklamerade: Du får skylla dig själv.
Sedan räddade hon mig med Cola, bröd och tjejerna på Viskan gav mig lunch. Tror att det var köttfärslimpa.
Som om inte det var nog skulle jag simma om en timme. Jag gick upp till barnrummet och somnade på en puff i mina svettiga träningskläder.
Därefter åkte jag till Borås Simarena och berättade om min jobbiga morgon för Jonas som sa: Du får skylla dig själv. Juryn var rörande överens.
Om jag får skryta lite (och ge mig själv en klapp på axeln) gjorde jag däremot ett riktigt bra simpass. 2000 m på kontot med köttfärslimpa högt upp i halsen.
Så vad har vi lärt oss? Kajsa och Jonas hade helt rätt, jag får skylla mig själv. Inte träna på tom mage. Men också: jag klarar alla tre grenar (och distanser, förutom löpningen då) på en och samma dag. Hurra!
Vill tipsa er om Crafts nya webshop där man kan botanisera bland alla fina plagg. Här hittar ni den: www.craftsportswear.com
Där hittar ni också mer eller mindre alla kläder som jag har på mig som så många av er frågar mig om, och i fortsättningen ska jag länka till plaggen så ni hittar de direkt. Hur bra?