Sam: This is it.
Frodo: This is what?
Sam: If I take one more step, it’ll be the farthest away from home I’ve ever been.
Frodo: Come on, Sam. Remember what Bilbo used to say: “It’s a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don’t keep your feet, there’s no knowing where you might be swept off to.”

Vrider mig och tittar på klockan – 02:30, fyra timmars sömn kvar innan jag måste upp. Sov nu Shahrzad, snälla somna om men det är tumult inombords, en känslostorm utan dess like. Går upp innan klockan ringer och äter havregrynsgröt men får kämpa för att behålla den. Möter upp Kajsa och Jonas vid Slussen och vi promenerar mot Stadshuset. Har nära till tårar hela vägen och vill vända hem. It’s a dangerous business, Frodo, going out your door, mumlar jag.

Vi möter upp Amir vid starten och jag får blackout, det är så mycket ljud och människor och bakom mig är startfållan. Jag ser hur nervösa alla är när de står i sina våtdräkter och fipplar med badmössorna, snart är det min tur. Amir checkar in min cykel och TV4-killarna möter upp oss. Kajsa planerar vilka proteser och vad vi behöver vid de olika bytena. Glöm inte talk och plåster, påminner jag.

_MG_5758

Sofie som är speaker intervjuar mig, TV4 likaså men hjärtat slår så hårt och jag undrar om det kommer höras på filmen.

_MG_5773

Mamma, pappa och mina mostrar, kusiner och vänner möter upp mig. Var är Atti? Mamma gråter och då rinner dagens första tårar.

_MG_5785

Det här är revanschen, jag känner det så tydligt, det ligger liksom i luften. Alla som kommer heja på mig idag har gråtit tillsammans av uppgivenhet och sorg vid min sjuksäng – idag samlas de vid min sida för att vi ska hämnas. Jag ser det, över glädjen vilar ändå hela tiden en ilska, ett behov att avreagera sig.

_MG_5762

Trettio minuter innan start har Jonas bestämt att jag ska koppla bort allt, vi ska in i bubblan.

_MG_5779

_MG_5780

Jonas tar min hand och vi går mot pontonen, vi får gå i vattnet med startgruppen före för att jag ska hinna ta av proteserna. Jag hör publiken från långt håll: Shahrzad, Shahrzad, Shahrzad!

_MG_5793

_MG_5794

_MG_5795

Då kommer VD.n för tävlingen fram och säger att han är glad och stolt för att jag är med idag och önskar oss lycka till. Jag går på knäna ner för trapporna och ner i vattnet.

Varmt och skönt. Sjunger med i låten: So live your life, eh eh eh, ain’t got no time for no haters eh eh eeeeeeh. Just live your life, no tellin’ where it will take ya, just live your life, eh eh eeehhhhh.  Gör lite dancemoves. tar några simtag. Vattnet är mitt element, och andas ut sakta. Innan jag vet ordet av flyter vi vid startbojen och de spelar ett ljud som låter som hjärtslag. MEN FÖR I HELVETE, ropar jag och vill starta.

_MG_5798

GO!! och så är vi igång. Det är så hetsigt men jag måste hålla tillbaka. Tittar hela tiden till min höger för att kunna se Jonas och vi passerar 250-metersbojen. Jag ser mig inte om efter orangea simmössor för det spelar ingen roll.

_MG_5815

Sedan blir det oroligt vatten att simma i, jag har aldrig varit med om liknande. Jag vet att det är lönlöst att kriga emot vattnet, man måste vara följsam. Glider med i vågorna och försöker andas högt upp över vattnet. Stannar upp vid första rundningsbojen efter att ha simmat i vad som verkar vara en evighet och inser att snart är vi halvvägs. Jonas tar tag om min våtdräkt och lyfter mig över vattenytan. Hur mår du? säger han och jag nickar. Jag tittar på de andra simmarna och de ser panikslagna ut, det är ett argt Riddarfjärden vi simmar i. Längre bak har människor stannat upp helt. Vi rundar den andra bojen och Jonas säger: Nu simmar vi rakt hem, mot den gröna stången. Men jag ser ingen grön stång, jag ser ingenting. Jag vill bara simma. Tänker på Nemo och Dory och nynnar under vattnet: Just keep swimming, just keep swimming….

Vågorna fortsätter komma från alla håll och det börjar bli som Titanic. Flera får hämtas av skotrar, de får bryta. Andra hänger på kanoterna och kippar efter andan. Det blir glesare och glesare men jag har inte tid att bry mig. Jag måste simma hem. 250 m kvar och då slutar jag se Jonas, han försvinner hela tiden. Undrar om det är jag som simmar snett, får ta i ordentligt för att svänga åt höger flera gånger. När det är knappt 100 m kvar simmar vi ikapp startvågen innan oss och det blir trångt. Någon bröstsimsparkar mig i huvudet och plötsligt känner jag två armar under kroppen som lyfter mig ur vattnet. Det är Jonas. Vi hade ju planerat att jag skulle ta mig upp själv för trapporna, har det hänt något? Tittar på Jonas som ler och ser mäkta stolt ut. Bra Shahrzad, du har simmat jättebra! säger han och lägger mig på bryggan. Drar av mig våtdräkten och torkar benen med handduken jag får av Kajsa.

_MG_5834

Känner mig sjösjuk och Jonas ropar: Ta det lugnt. Vi går över pontonen och jag hör: Shahrzad, Shahrzad! Blir överväldigad. Alla filmar, ropar, klappar och hejar. I havet av ansikten ser jag ansikten jag känner igen och inser att alla är mina peeps, de hejar på mig och tårarna börjar komma. Kajsa förstår det, håller min hand hårdare och börjar gå snabbare.

_MG_5852

Vi är inne på 00:36:01 vilket är mycket sämre än vanligt men de i här förhållandena är det helt okej. Jag får en 80:e plats (av 297) på simningen.

In på växlingsområdet. Cykelskorna är redan på proteserna och det är så svårt att gå. Börjar få kramp i min högra vad för protesen sitter snett men försöker att inte tänka på det. Drar i mig en gel och lite vatten, på med hjälm, glasögon och handskar och så leder vi cyklarna en bra bit. Här blir jag omsprungen av allt och alla men jag stressar inte, jag kan ändå inte springa i de här proteserna. T1 går på 00:09:03 vilket är plats 291. Jag är kissnödig, berättar jag för alla, glömde ju att kissa i vattnet.

Amir ropar: Klicka i dina fötter! Och så är vi igång. Högervaden strular i början men jag lyckas glömma det. Jag cyklar om, cyklar om och cyklar om. Inser att ingen håller regeln där man inte får ligga nämre än 10 m, det går helt enkelt inte men det är farligt för det är många som är på banan. Amir säger att jag ska kissa under cyklingen men jag kan inte. Kan inte kissa på min fina cykel, kniper ihop och håller mig så länge det bara går.

Redan vid första varvet hetsas jag framförallt av en tempocyklist som dundrar fram och kan peta en i ögat med sin tempohjälm. FLYTTA PÅ ER FÖR I HELVETE OM NI SKA CYKLA SÅ SAKTA, ropar han högt och cyklisten framför mig börjar vackla med cykeln och håller ännu mer till höger, nästan in i kanten. Tempokillen kommer på sig själv och säger: Förlåt, jag ber om ursäkt, hemskt ledsen, det är bara ett motionslopp, jag ska lugna ner mig. Jag skrattar högt åt honom och han passerar.

Hamnar i en duell med en manlig överkittad tempocyklist framför. Jag ropar: Håll till höger, omkörning. När jag börjar köra om hör jag honom säga: Varför har du knäskydd och sedan inser han nog att det är proteser och säger: Vad i helvete… Jag vet, är man supersnabb cykelsnobb vill man inte bli omcyklad av en tjej, speciellt inte en tjej utan underben, sjukt jobbigt för ens ego. Sedan kör han om mig, jag kör om, han kör om och till slut ligger han som en arg bilist bakom mig och jag hör honom andas i min nacke. Du får gå före säger jag, ler mitt bästa million dollar smile, slutar trampa och vinkar fram honom med handen. Det är inte lönt att skada sig to prove a point. Men inser snabbt: Kanske är det jag som är cykelsnobben after all.

Når stadshuset och den skarpa svängen. Där står mina peeps igen, de hejar, ropar och det är så magiskt att tårarna börjar rinna.

_MG_5864

Ställ dig upp, ropar Amir och jag rycker iväg.

_MG_5867

På andra varvet hör jag någon som passerar med skolfrökenröst: Man får faktiskt inte ligga på rulle. Hon refererar alltså till Amir som ligger och cyklar bakom mig. Då blir jag arg på riktigt, vem är du att leka moralkärring på banan? Är du funktionär? Är det din mammas cykelbana? Kan inte hejda mig, växlar upp och passerar henne och pekar finger så nära hennes ansikte jag kommer. Kanske inte så sportsligt och jag önskar att jag kunde säga att jag ångrar det idag – men det gör jag inte. Don’t be a douchebag när du tävlar.

När vi närmar oss Stadshuset på andra varvet förvarnar Amir mig: Nu är vi nära. Jag lyfter min högra näve i en segergest, publiken jublar. Jag ser Jonas sträcka upp händerna och vifta, Shahrzad, Shahrzad!!!

IMG_5902

Jag grinar lite till och sista varvet blir mitt favoritvarv. Hejas på att andra cyklister, lyckas ställa mig upp för en backe som gett mig mjölksyra de andra två gångerna och är i synk med min Canyon. Loubie, jag älskar dig säger jag och klappar henne på ramen.

Vi är ett. Tills jag tappar greppet och nästan åker in i trottoaren. SHAHRZAD!!!! skriker Amir. Är du okej, har du tunnelseende? Jag skakar på huvudet och han häller vatten på min rygg. Det är så svalt och skönt. Jag vill vända mig om och tacka, vill säga hur mycket jag tycker om honom, hur glad jag är att han är med mig idag men jag finner inte orden, känslorna kommer över mig och jag börjar gråta igen. Utan att det går att hejda den här gången och jag är så sorgsen för att detta är sista varvet, att det är över snart. Vi började ju precis. Amir säger: Du håller en bra tid och en otroligt bra fart, fortsätt så! Men han är smart nog att inte ge mig några tider och för en gångs skull i mitt liv är jag förståndig nog att låta bli att fråga.

Sista rakan till växlingsområdet är många av cyklisterna trötta, många slår av och cyklar riktigt sakta. Jag känner mig fräschare än någonsin och kör om ännu fler medans jag sjunger med i Jay-Z och Kanye: I’m riding dirty, trying to get filthy… Now who gon stop me? Who gon’ stop me huh? Folk som sett mig måste ju trott att jag tappat det fullständigt. Det är också här jag maxar på 52,9 km/h.
Cyklar in på 01:25:10 med en medelhastighet på 28,18 km/h vilket är det högsta hittills i min cykelkarriär. Välförtjänt 176:e plats för min del.

T2 på 00:06:01, vilket fortfarande är toklänge. Hinner nämna igen att jag ännu inte kissat, svarar på frågor till TV4 medans jag byter proteser. Högra låret börjar nästan krampa och vi är iväg. Men jag känner direkt, aj aj aj. Det här kommer vara ett helvete som är 10 km långt.

Redan vid svängen ut på vägen ser jag Atti, Elnaz och mamma. Där är hon min Splatti Squarepants, jag blir exalterad och pulsen sticker iväg.

_MG_5911

Publiken är lika peppade som de varit hela vägen men den här gången hinner jag verkligen se dem.

_MG_5916

_MG_5914

Blir omsprungen hela tiden men det är okej, det visste jag ju hela tiden. Jag ska ändå erkänna att det var jobbigt psykiskt. Mitt första bakslag kommer ifatt mig – varför kunde jag inte vara stark i löpningen också? Hinner inte vara i de tankarna alltför länge för sedan händer det som överraskade både mig och Kajsa mest. Löpare efter löpare stannar upp och hejar på oss. Heja Shahrzad, du är en kämpe. Du är min inspiration. Du är världens grymmaste och alla fina ord ni kan tänka er. Jag säger tack tack och vill visa min uppskattning men kroppen mår inte bra av det, pulsen blir alldeles för hög och flera gånger måste jag stanna upp och hämta andan. Hejaropen avlöser varandra och Kajsa säger att jag ska vara tyst, hon ska svara dem istället. Men 10 km av kärlek fick vi av er. På andra varvet blir det outhärdligt, jag har så ont att jag än idag inte kan sätta ord på det.

Är fortfarande kissnödig och Kajsa säger: Släpp det bara och jag försöker verkligen men jag har en oförmåga att göra flera saker samtidigt. Saknar ner och kissar samtidigt och det känns för jäkla skönt men det syns. Ambassadören kissar på sig, vilka rubriker, skrattar jag och börjar springa igen för att försöka skyla det.

Halvvägs in i löpningen säger jag. Kajsa, det går inte längre och jag ser paniken i hennes ögon. Hon tror att jag vill bryta och jag vet precis att hon letar efter de rätta orden för att få mig att fortsätta. Men det jag menar är att jag vill gå, jag kan inte springa mer men jag kan inte prata. Kajsa säger: Vi kan inte sluta nu Shahrzad, jag vet att det gör ont men det är inte mycket kvar. Vi stannar upp och plåstrar om mitt högra ben som fått skav från hylsan. På vägen hör jag hur mitt namn nämns bland de som tittar på: Har ni sett tjejen som springer med proteser? Ja, hon heter Shahrzad. Hon är heeeeelt fantastisk. Andra springer korta sträckor med oss, ropar: Smärta är tillfälligt, ge inte upp nu! Finast av allt är Kajsas dotter Sally, hon ropar: Heja Shahrzad, heja mamma!

IMG_5944

Tredje gången upp för Slottsbacken skär det in så i mina ben att jag håller på att svimma. Högerbenet värker dessutom längst ner och det sticks längs hela benet. Jag är besegrad, jag vet att det bara är ett varv kvar men jag vill inte mer. Då blir jag ledsen för första gången, varför skulle det här behöva hända just mig? Då tänker jag på alla Lord of The Rings citat jag och Kajsa skickat till varandra under den här tiden, hur vi har använt The Ring som metafor för det som hänt mig och hur vi skulle ta ringen till Mordor och förstöra den där. Lyckas flytta fokus till min favoritscen.

Frodo: I wish the ring had never come to me. I wish none of this had happened. 

Gandalf: So do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given to us. There are other forces at work in this world Frodo, besides the will of evil. Bilbo was meant to find the Ring. In which case, you were also meant to have it. And that is an encouraging thought.

All we have to decide is what to do with the time that is given to us, säger jag gång på gång och det känns som att smärtan lättar.

IMG_5940

Stannar upp en gång till och plåstrar om. Kajsa säger: 700 m kvar nu. Du kommer hata mig ifall jag inte pressar dig, nu stannar vi inte tills vi är framme vid målet och du springer hela vägen upp för Slottsbacken. Du stannar INTE!

IMG_5941

Jag springer så fort jag kan och min bror, Malin, Sepideh och Sara möter upp oss när det är några hundra meter kvar till målet. De springer bredvid, hejar och hojtar. Precis vad jag behövde. Upp för backen och där kommer tårarna – igen. Det är helt hysteriskt, det är sådana hejarop. Jag hör mitt namn ropas och Sallys röst som ropar mamma. Alla ögon är på oss, ramla inte nu, sluta inte springa nu. Där får jag min moment: Jag önskar ingen allt jag fått gå igenom men jag önskar alla det jag fått uppleva idag.

I takt med applåderna och Shahrzad-ropen passerar vi mållinjen. Kajsa vänder sig mot mig och säger: Shahrzad, du gjorde det. Du gjorde det! Fattar du, du är i mål! Jag kunde fortfarande inte prata, men om jag hade kunnat hade jag sagt: “I’m glad to be with you, Samwise Gamgee…here at the end of all things.”

IMG_5964

IMG_5972

Glädjen som finns i dessa bilder gör mitt hjärta till en mishmash av känslor.

IMG_5994

Det är vackert, ibland. Vi vände oss mot publiken och de var precis lika glada som vi.

IMG_6006

IMG_6001

_MG_6082

IMG_6091

IMG_6087

Petter – ni vet han som skrev den fina artikeln om mig i #TryTriathlon möter upp oss och kramas. Jag hämtar min finishertröja och vi flyttar oss ut från området så vi får krama mina peeps.

_MG_6106

_MG_6118

_MG_6160

_MG_6167

_MG_6200

Sedan blir det intervju med TV4, Aftonbladet och WTS-gänget.

_MG_6253

_MG_6249

_MG_6297

_MG_6293

Titta på de här bilderna, det är så mycket glädje i dem. Alla ler, alla är glada. Såhär borde det alltid vara.

Jag gick i mål på 03:36:16. Helt okej och nu har jag en tid att slå till nästa år.

Thanks for coming out. You could’ve been anywhere in the world, but you’re here with me. I appreciate that.
Jag vill tacka min familj, släkt och vänner för deras ovärdeliga stöd, min lillebror för att han är den finaste jag vet. Tack för att ni har gråtit, kämpat och krigat med mig. Det här var vår revansch. Tack till alla som följt oss under detta år, peppat och stöttat oss på alla sätt ni kan. Ni har varit fantastiska och har en speciell plats i våra hjärtan. Alla ni som kom och hejade, vi kunde verkligen höra er över hela Stockholm. Ni bar oss hela vägen in till mål, den bästa hejarklacken man kan be om! Alla våra medtävlande, det ni gjorde under loppet var så vackert, jag är speechless. Att man kan heja på någon man tävlar mot är stort, jag är djupt hedrad över att ha delat banan med er.

Tack till Vattenfall World Triathlon Stockholm för att jag fick det hedersfyllda uppdraget att vara ambassadör och TACK för att ni gjorde allt som krävdes och mer därtill för att jag skulle ha en bra upplevelse.

Tack till Stephanie FalkSalong Bangs för min snygga frilla. Kraften sitter i håret!

Tack till mina sponsorer:
Craft Sportswear för er gränslösa generositet och för att ni alltid ser till att alla mina outfits är on point.
Speedo för att ni helt enkelt är bäst!
Onyx för att ni är mitt andra hem.
Simklubben Elfsborg för att ni är mitt tredje hem.
Canyon för att ni bistått med den bästa, värdefullaste och vackraste ägodel jag har. Jag har aldrig älskat något materiellt så mycket som jag älskar min Loubie.
Beyond Communication för uppstart av hemsida – så jag kunde ha en plattform att uttrycka mig på och för all ovärderlig hjälp och uppbackning under denna tid. Tack för design av min tridräkt och Team Shahrzad logga.
Helens Beauty Center för alla timmar av skön massage och avkoppling.
Polar för min V800, jag tokälskar den!
JBL för att ni gör superawesome tekniska prylar som jag genast blir kär i. Tack för de fina presenter jag fick innan start.
Glasögonmäster för mina Oakleys. Fortfarande de mest badass glajjorna out there.

Men främst tack till Kajsa, Jonas och Amir för att ni är världens bästa coacher. För att ni tog en ensam, rädd och osäker tjej vars hela samtid och framtid hade raserats och byggde upp henne igen. Ni fick mig att våga tro och hoppas. Tack för att ni räddade mig och lärde mig saker om livet och mig själv som jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta. Tack för att ni gjorde mig till en bättre människa. Tack för att ni har pushat mig till min absoluta gräns och på vägen lärt mig att det inte finns några gränser eftersom vi passerat dem tillsammans. Tack för att ni lagt era hjärtan i den här drömmen. Med er vid min sida fruktar jag inget och inget verkar längre vara omöjligt. Ni är mina hjältar.

_MG_6234

/ / / /

Godmorgon!

De här dagarna har jag haft fullt upp med att svara på meddelanden, telefonsamtal och inlägg på Facebook, det är helt mindblowing hur mycket fint jag fått höra och läsa sedan målgången i söndags.

Väldigt roligt när man hittar artiklar på andra språk, exempelvis dessa två på finska:
Ilta-Sanomat
Iltalehti

Och denna skriven på tyska som jag hittade på otroligt creddiga VICE Sports. “Aber jetzt brauche ich erstmal ein kaltes Bier.” 

Men nu till något inte lika roligt. Dessa artiklar som skrivits om mig (inte alla men vissa), vadan denna hets om Rio? Idag står det i en artikel: “Med siktet inställt på Rio” – NÄR sa jag det? Jag blir så a r g. Låt mig förklara.

Paralympics och Rio har jag skrivit om i bloggen tidigare, då jag var i Madrid och fick en klassifikation. Det är ingen hemlighet, men jag har ALDRIG sagt att det är vad jag ska göra. Att delta i ett olympiskt mästerskap är inte något man gör bara sådär, det är de främsta atleterna i hela världen som slåss om att få vara med. Okej? Man kvalar in genom att samla poäng och det är tävlingar, tusen regler och direktiv. Jag har sagt: Vi måste sätta oss ner, fundera och planera men just nu ska jag njuta av att jag faktiskt gått i mål. 

Varför ska det då vara så himla svårt att leva i nuet? Vem bryr sig om vad jag ska göra sen, varför kan vi inte prata om det jag har gjort? Jag är Sveriges första dubbelamputerade kvinna som utfört ett triathlon på olympisk distans. Fråga mig om hur det kändes med det massiva stöd vi hade längs vägen. Fråga mig om den makalösa ingenjörskonst som ligger bakom mina löparproteser. Fråga mig om hur mycket tid som lagts ner för att få dessa proteser att sitta bra. Fråga mig om alla fantastiska människor som har engagerat sig och varit delaktiga i mina framgångar. Fråga mig om min fantastiska kropp, denna perfekta maskin som vi alla har som kan reparera sig och prestera. Fråga mig hur det kändes att sätta upp ett stort mål och uppnå det. Fråga mig hur många gånger jag grät under loppet när jag hörde mitt namn ropas längs banan. Fråga mig hur många pizzor jag har ätit sedan i söndags. Fråga mig något som är värt något. SKRIV om något som är värt något. Något som någon annan kan ta med sig i livet och påminnas om när de har det jobbigt.

Seriöst, glöm Rio, släpp Rio.

Och för allt i världen… VI är ett team – Team Shahrzad. Från och med idag är det obligatoriskt att nämna mina tränare, de har lika stor – om inte större del i denna prestation än vad jag har.

Slut på meddelandet.

/ / / /

Ett inlägg som jag hade glömt att publicera, från våra genrep veckan innan tävlingen.

—-

Vi har haft två genrep inför Stockholm triathlon, ett förra torsdagen och ett idag, för att testa utrustning, distanser, växlingar och hur kroppen reagerar när den får arbeta under lång tid – både mentalt och fysiskt. Jag ska erkänna att jag var himla nervös, det skulle vara ett kvitto på hur redo jag är. Skulle jag faila och ha trötta ben inför löpningen eller skulle jag orka? Who knew?

Först ska vi prata löpning. Ni vet ju att löpningen inte alls har gått som vi hade hoppats. Jag fick mina proteser i oktober förra året och skulle allt fungerat som det ska hade jag ju varit en runner vid det här laget. Men så blev det inte riktigt, jag är inte typen som varken vill eller gillar att klaga men satan vad ont jag har haft. Varje löppass har varit smärtsamt. Kombinera detta då med att jag heller inte gillar att springa; det är disaster. Kajsa har tålmodigt låtit mig springa på bana, låtit mig bryta när jag har ont och sagt att det är okej att det inte går snabbt. Benen har svarat med att vara onda, svullna och omöjliga att ha att göra med.
Förutom sår som tillkommer till följd av att protestanterna skaver har mitt högerben och det känsliga området nertill varit som tusen knivar som skär in. Framtill slutet av maj har jag inte sprungit längre än 2 km, med stora problem.

Någonstans i juni fick vi till några bättre löppass, då talar jag om distanser på 2,5-3 km men aldrig två dagar efter varandra. Då förstår ni, en mil är en låååång distans för någon som klarar 3 km med nöd och näppe. Lägg till simning och 40 km cykling innan det också. Jag har funderat och tänkt att jag i värsta fall får ta på mig mina vanliga proteser och promenera in i mål.

I mitten av juni började det strula igen. Vid några tillfällen tog jag på mig proteserna, tog två steg och fick åka hem. Det gick helt enkelt inte. Sedan fick jag några bra pass – och med bra menar jag fortfarande 2-3 km men ändå utan smärta. Så har det varit med löpningen hela tiden. Ett steg fram. minst tre steg bak.

Men det finns goda nyheter också – nu har det slutat göra ont. Höfterna är det enda som smärtar nu och det är inte för att jag springer fel, utan det är helt enkelt för att jag lyfter med höften och den är inte van, den är inte tillräckligt tränad. De sista två vekorna har vi lagt all fokus på löpning. Jag har haft bra pass och jag har haft riktigt dåliga pass men jag har i alla fall kunnat springa, relativt smärtfritt.

Därför och för mitt egos överlevnad har jag bestämt mig att inför denna tävling ta bort ALL prestige och förhoppning om tid på löpningen. Jag har ingen taktik, jag har ingen plan. Jag tänker bara springa. Som Forrest Gump. Det är inte vad jag hade önskat men som Kajsa sa häromdagen: Vi ska vara glada för att det fungerar överhuvudtaget för det kunde lika gärna inte gjort det.
Så nu vet ni det. Åter till våra genrep.

Distanserna i torsdags: 1000 m simning – 22 km cykling – 5 km löpning

Jag kände mig stark som en björn genom både simningen och cyklingen. Växlingarna gick bra och vi fick lite koll på vad vi behöver ha redo. Benen kändes fräscha och jag tog på mig mina blades. Fin och stabil löpning på 3,5 km, jag tror att benen mår bra av att ha cyklat innan, de är liksom vakna när jag börjar springa. Därefter var det tufft. Jag ville bara att det skulle ta slut men jag tog mig runt. Pulsklockan visar en medelpuls på 86% av mitt max. Nytt rörelsemönster, tunga proteser men jag var ändå väldigt nöjd med dagen och var väldigt energisk när jag kom hem. Inga svullna ben heller och proteserna satt helt okej. Somnade klockan 21:30 med ett leende. Det här blir bra, som coach Jonas säger.

Idag hade vi lite andra förhållanden och distanser: 1500 m simning – 30 km cykling – 7 km löpning.

Blåsigt som bara den idag och vågigt i vattnet. Ännu mer vågor än i lördags och då blir simningen annorlunda. Två ordentliga kallsupar fick jag eftersom jag inte andades tillräckligt högt upp och fick vågor i munnen. Det är verkligen stor skillnad mellan att simma i bassäng och öppet vatten, mycket större än jag kunde ana i början. Försökte hänga med vågorna och ta mina simtag och andning synkat med vattnet och det blev bra till slut.

Samma vindar följde med på cykelturen, och varför har jag motvind h e l a tiden? Kämpigt, backigt och jag fick påminna mig själv om att ligga på låga växlar och hög kadens för att spara benen till löpningen. Strax innan vi var framme vid bilen tog jag en värktablett, jag vill helst inte göra det men nu är det som det är och det finns ingen anledning för mig att springa med smärta och spela hjälte.

Byte till bladesen och away! Samma känsla som förra gången, upptill 4 km kändes helt okej och vissa stunder kom jag verkligen in i ett flow. Sista 3 var tufft men inte omöjligt alls. Misstaget jag gör är att jag springer för snabbt för min andning att hänga med och det slutar med att jag kommer alldeles för högt i puls och måste stanna och andas ner pulsen. Kajsa vill att jag istället håller mig på gränsen hela tiden, jag kanske springer saktare men jag slipper stanna – det är nog en mycket smart och tidsbesparande teknik.

/ / / /

Och så är vi i mål! Har ännu inte smält det och behöver några dagar till för att få alla känslor på plats, sedan kommer en utförlig race report.

Framtill dess kommer här en medieuppdatering.

P4 Sjuhärad följde med oss på sista genrepet inför loppet. Jag visste inte att micken var på HELA tiden och det är så flummigt att jag skrattade så tårarna rann när jag lyssnade första gången. Jag har en total oförmåga att göra två saker samtidigt och det märks tydligt i denna intervju. Jag säger dessutom: “jag har håll uuuuuuuuuhhhh”  haha! Lyssna här.

Samma dag som intervjun gästade jag Gomorron Sverige – och förvånades över hur proffsiga alla var. De överraskade mig med bilder på mig och min bror och jag blev verkligen tagen off guard och grät i TV igen! Titta här.

Vidare samma dag till P5 STHLM för en kort uppdatering från då jag gästade dem i november. Hittar den tyvärr inte just nu.

Ner i samma byggnad till P1 Studion. Kort och koncist. Lyssna här.

På söndagens lopp följdes vi hela vägen av Aftonbladet och TV4, så proffsiga och det märktes knappt av de var där.

Aftonbladets fina artikel med SÅ fina bilder hittar ni här. Mittuppslag i Sportbladet också!

DN gjorde en egen version som jag inte ens visste om, fina bilder här också. Läs här – vill påpeka att jag ännu inte fått någon sluttid då det varit strul med mitt tidtagningschip. Så tiden som står i artikeln är inte fastställd.

P4 Sjuhärad ringde upp mig för en uppdatering om hur loppet gått. Lyssna här.

TV4:s material skulle användas till programmet Vardagspuls som gästades av mig och coach Kajsa igår. Jag vill här ta tillfället i akt och tacka killarna som följde oss under dagen. Ni var så snälla mot oss, respekterade våra önskemål och lät oss vara i bubblan när vi behövde. Han som filmade följde med oss under löpningen och sprang baklänges stora delar av loppet, all cred till honom! Vilken dedikation. Jag hoppas att ni hade lika roligt som vi hade och jag är glad att vi fick dela den här dagen med just er.
Jag har tittat på klippet de klippt ihop minst 47 gånger, det är så vackert och känslosamt och de har lyckats fånga glädjen on the spot. Mäktig känsla att ha loppet på film att se om och om igen, för tröttna lär jag aldrig göra. Och precis som förväntat gråter jag så kroppen skakar vid målgång.
Det här vill ni inte missa! Se programmet här.

/ / / /