ONE LEGGED WARRIOR

Så har det gått en vecka nu. En vecka sedan operationen.

Vi var på Sahlgrenska för över ett och ett halvt år sedan och träffade läkarna. Först var det ärren på min högerarm som är kvar efter såren från sjukdomen som jag ville ta bort. De är inte i vägen på något sätt men de påminner mig om hur det såg ut och jag vill inte ha det så. Sedan diskuterade vi mitt högerben och läkarna höll med om att det inte är optimalt på något sätt. Delvis är amputationen i en felaktig och ofördelaktig nivå och har gjort protesförsörjningen svår, nästan omöjlig. Längst ner på benet är det också bara transplanterad hud och skelett egentligen. Ni vet också sedan förr att jag har ont och nerver är i kläm. Cirkulationen är sisådär också och ibland vätskar det från benet. Det är inte ett bra ben helt enkelt.

Då det är både en ortoped och en plastikkirurg som ska vara med på operationen och tiden måste fungera för båda delar skulle det alltså dröja med en operationstid.

Under Stockholm triathlon förstod jag att mitt högerben är min akilleshäl, det är det enda som hindrar mig från att göra bra ifrån mig i löpningen. Efteråt hade jag så ont i mitt högerben att jag inte kunde gå alls på fem dagar och haltade i två veckor. Högerbenet vätskade, det kom var från det och jag fick ta värktabletter, något som jag aldrig gör.

Fick en tid för besök inför operation innan jag åkte till NYC och jag pratade med läkaren och berättade att vi kan möjligtvis vilja satsa mot Rio eller fortsätta seriöst med min triathlonsatsning på något sätt. Han tyckte inte att det var en bra idé med operation. Benet skulle behöva någon månad för att läka och ärren på armarna skulle läka relativt snabbt men om jag skulle anstränga armarna såsom man gör i simning och styrketräning skulle ärren mycket väl kunna bli tjocka och breda. Jag vände blad och åkte till New York.

När jag kom hem sedan hade jag fått en operationstid ändå, mamma hade ringt och velat avboka men sköterskan hade bett oss tänka till en extra gång, det är svårt att synka två så upptagna läkare, ville jag verkligen vänta i flera år till? Mamma och pappa var överens, de tyckte att jag skulle göra det medan jag fortfarande var emot, jag ville ju träna. Kajsa och Jonas var som alltid rörande överens, det kommer aldrig finnas en bra tid att operera benet och de lovade att jag inte ska behöva ligga still och vara miserabel, vi skulle träna ändå, överkroppen är ju fullt fungerande. För det var just min enda invändning mot operationen, jag var inte rädd eller orolig för slutresultatet (okej, lite då) men mest var jag orolig för att tappa förståndet och livslusten om jag skulle behöva vara inaktiv så länge. Jag associerar ju det med förra gången då det tog en evighet att läka och kunna belasta.

Vi tackade ja till operationen och i måndags utfördes det. Mycket var annorlunda än sist men det rev upp en hel del sår. Sjukhusklänningen med öppning i ryggen, lukten i korridorerna, alla frågor man får innan operation: Säg ditt personnummer. Är du allergisk mot något? Ja, morötter, kiwi och pollen. Är det några mediciner du inte tål? Nej, men jag blir väldigt illamående efter operationen, men ge mig inte Primperan, det gör mig agiterad, Ondansetron fungerar mycket bättre på mig. Jag fryser ofta efter operationen, ni får gärna ge mig ett värmetäcke och bli inte oroliga om jag huttrar. Oj Shahrzad, du har så mycket hår, hur ska vi få plats med det i mössan? Lova mig att jag är helt nedsövd, jag vill inte veta vad som pågår…

Jag fick åka upp själv till operation, något jag aldrig gjort förut, mamma eller pappa har alltid varit med. Jag hann fundera mycket på hur utlämnad och ensam man är. Vilken viktig uppgift operationspersonalen har att få patienten att somna lugn och trygg. När jag flyttades över från min säng till operationsbordet stack pulsen iväg och tårarna var så nära. Nu är jag här igen, för i helvete. Började tänka på hur mycket en människa tål innan reservkrafterna tar slut, innan man kastar in handduken och tänker att nu varken orkar eller vill jag mer. Men sköterskorna räddade mig, de satte på EKG-lapparna och var mysiga och trevliga. Vilka hjältar. Shahrzad, vi kommer söva dig med Propofol och smärtstilla med Ultiva. Yes, det känner jag igen, nu får jag sova gott. Värmetäcket kom på och jag tittade på mitt högerben en sista gång, som vi har kämpat ihop, vi har verkligen gjort allt vi kan för att det ska fungera. Maskinerna gick på och det sista jag tänkte på var K:s ansikte, att den här gången inte är som alla andra 4x antal operationer för den är gången kommer han vara där när jag vaknar. Sköterskan tog mina händer i sina och jag log tårögt mot henne. Hon nickade i tyst förståelse. Sedan var jag borta.

Jag ska inte trötta ut er med mer detaljer idag. I torsdags fick jag åka hem och sedan dess har jag inte gjort annat än legat i sängen och tittat på film, halvsovit och varit groggy och less. Morfinet har den effekten.

Stor kram från mig så länge
Shahrzad – one legged warrior

/ / / /

3 comments

  1. Du är så stark och fantastisk! Detta fixar du också även om det gungar en del.
    I precis samma situation som dig är vi med krigaren och nu ska han opereras på fredag.
    De ska forma om stumpen, den vätskar och också och jäklas allmänt med honom. Jag talade
    om att du också precis opererat och att det är så det kan bli, då tyckte att att det kändes
    lite bättre. Du är verkligen en förebild för många!
    Var rädd om dig!
    Kramen
    Pia

  2. Krya på dig bästa Shahrzad!
    Du är mycket starkare än man kan tro <3
    Jag väntar på dina fina artiklar!
    Massa kramar
    Giti

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

you may like this post