FLASHBACK: GLASETS TOMMA HALVA

Om du lovar att inte säga det här till någon får du läsa det. Det blir vår lilla hemlighet okej?

Ibland, inte alls så ofta som man tror har jag riktigt dåliga dagar. Jag vet redan när jag vaknar att det här är en dålig dag men jag kämpar emot ändå. Jag gör saker som gör mig glad. Jag tränar. Ringer mina vänner. Kramar mamma. Leker med hunden. Sätter mig på trappan utanför vårt hus och andas in den krispiga luften. Jag försöker fly men blir skjuten i ryggen. För innerst inne vet jag ändå: Idag är ingen bra dag.

Idag hatar jag mig själv. Hatar allt jag vet om livet och alla minnen som är fastetsade. Ärren på mina armar är bevis för de där äckliga såren som blev kvar trots att alla celler i min kropp kämpade emot. Och mina ben, konstanta påminnelser om det som gick förlorat, som gled ur mina händer fast jag kämpade. Oj, som jag kämpade. Och förlorade. Det är smärtsamt att vara så varse om livets skörhet, sin dödlighet. De dagarna hatar jag mina proteser mest av allt. Jag hämtar min rullstol och lägger mina proteser under sängen för att slippa se dem, som ett trotsigt barn envisas jag med att de kanske inte finns om jag låtsas att det är så, Vi leker osynliga leken ett tag men det slutar alltid med att jag kryper under sängen för att hämta dem. De är ju trots allt det enda transportmedel jag har. De är en del av min kropp nu. Då tittar jag på mina proteser med kärlek, med dem på mina ben är jag så nära att vara hel som det går.

Hjärtat slår hårdare och snabbare. Då vet jag, nu händer det. Som kanoner spränger känslorna igenom min bröstkorg, just idag är det mest hopplösheten. När tårarna strömmar ner för mina kinder i en löjlig fart och allt smakar salt kapitulerar jag. Just idag blev jag besegrad  Sedan övergår allt till hat igen. Hat för det som hände. Hat för livet jag tvingas leva och hat för de här otympliga proteserna som är som fotbojor.

Strax därefter kommer skammen. Jag borde skämmas, jag lever ju, jag bor i ett land där man får proteser alldeles gratis. Åh dumma, dumma Shahrzad.

Men sedan förlåter jag mig själv, jag får ha dåliga dagar, Jag får det. Det är okej. Man kan inte vara stark jämt. Det enda jag gör är att vänta, även om tålamod är en egenskap jag saknat så långt tillbaka jag kan minnas. Jag väntar, för att jag vet att det är lönlöst att kriga. Jag har inte turen på min sida idag.

Ikväll vill jag inte finnas där ute, vill inte synas. Jag gömmer mig istället i skenet av min röda lampa tills det här är över.

/ / / /

6 comments

  1. Jag önskar att jag kunde krama dig hårt och tagit bort de smärtsamma känslorna min söta Shizy <3.
    Saknar dig här uppe.
    Puss

  2. jag kunde känna de raderna i 5D och med all sinnen. I hate those days! But I’ve also learned that no feeling or state of mind lasts for ever, for better or worst.

  3. Du skriver helt fantastiskt och gör allt rätt. Att du inte har fler skitdagar beror nog just på att du fokuserar på det du vet gör att du blir glad om någon dag. Dagarna blir sannolikt färre och färre eftersom du gör allt du kan för att härda ut i ångestduschen. Att möta det som kommer gör oss starkare. Du vågar lita på att bra dagar kommer. Det gör mig glad. Kram

  4. Tack och lov kommer inte de här skutdagarna alls så ofta. Icke desto mindre är de hur frustrerande som möjligt.
    Du gör helt rätt Shahrzad, omfanna sorgen när den kommer, brinn själv och bränn ner sorgen och kom ännu starkare ut ur askan.

    Glöm inte ditt livsmotto ”I am my osn super hero”. Du är allas vår hero!!!

    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *