Currently Browsing "Vardag"

För ett par dagar sedan fick jag många mail och vänförfrågningar på Facebook, då antog jag att something is up. Googlade mig själv (haha) och såg att SportExpressen delat Nyhetsmorgons klipp.

Varje gång jag skriver ett inlägg likt det jag ska skriva nu tänker jag: om det här händer igen ska jag inte skriva så…
Men jag är ledsen, jag kan inte låta bli, ni är för fina. Jag blir golvad av er vänlighet, era fina ord och peppning. TACK!!!

/ / / /

Nu såhär när största delen av min resa mot mitt första triathlon har gått ser jag att det är just en sak jag har fått och får jobba väldigt mycket på: att vara snäll mot mig själv.

Jag är helt enkelt för hård mot mig själv. Mobbar mig själv ibland och sårar mig själv, javisst låter det konstigt? När jag började simma – och en liten parantes, jag var rädd för vatten, hade och har fortfarande inga underben och kunde inte simma – jämförde jag mina tider med Michael Phelps. För er som inte vet vem det är han den atlet genom tiderna som vunnit mest medaljer, dessutom började han simma när han var sju år gammal. Han har även två väl fungerande underben och vad jag förstår är han heller inte rädd för vatten. Är det ens logiskt att jämföra sig själv med honom? Det slutade med att jag tänkte att jag är sämst i världen och förstod inte ens varför jag ska anstränga mig. Kommer ju ändå inte bli någon Phelps.

Senast i tisdags  när jag simmande körde jag 50 x 4 m progressivt, det betyder att jag ska höja farten efter varje 50 m, och alltså simma sträckan på kortare tid. Jag tog i allt vad jag hade och låg på samma tid de första tre och på fjärde minskade jag med tre ynka sekunder. Det är inte alls bra, och jag förstod inte ens hur det är möjligt då jag verkligen tog i och simmade så snabbt jag kunde sista längden. Jag kräktes nästan. Minst sagt var jag besviken när Jonas ropade från kanten att nu får jag skärpa mig. Ändå misslyckades jag.

Det är en balansgång det där, när ska man bli missnöjd och när ska man nöja sig, acceptera och klappa sig själv på axeln? När ska man säga: det var inte jättebra men det var good enough? Och när ska man bli förbannad, slänga iväg simmössan och svära högt?

i tisdags var jag arg, besviken och missnöjd. Och det fortsatte jag att vara i ungefär 45 minuter men sedan hände något, kanske för första gången. Jag hade en inre monolog:
– Jag kan med handen på hjärtat säga att jag gjorde så gott jag kunde.
– Det fanns ingenting jag kunde gjort annorlunda.

Då slutade jag vara ovän med mig själv. Monologen fortsatte: På fredag går du tillbaka till den där satans bassängen och försöker igen. Du ska simma starkare, mer bestämt och med mer driv.

Det kroniska missnöjet och gnagandet om att inte ha gjort tillräckligt bra ifrån sig är genomgående i det mesta jag gör i livet, från träningspass till intervjuer i TV. Eller dagar jag kommer hem från träningen utslagen och inte har tänkt igenom vad jag ska äta, och steker kyckling samtidigt som jag hestäter gamla ostbågar jag hittade i skåpet. Men jag försöker också lära mig att släppa det, att andas ut och tänka: idag är jag good enough och det blir bra så.

Nu såhär när det nästan är tre månader kvar av detta fantastiska äventyr tror jag bestämt att det är så det fungerar, oavsett vad för slags utmaning man åtar sig – man ska bli arg, man ska kämpa, det ska smaka blod, man ska gråta för att det är överjävligt, man ska piska, pressa och pusha gränserna och man ska mestadels vara missnöjd, sträva efter mer, fortfarande vara hungrig. Men man måste också vara snäll mot sig själv ibland. annars står man inte ut.
”Courage doesn’t always roar. Sometimes courage is the quiet voice at the end of the day, saying, I will try again tomorrow.”

/ / / /

Imorse gästade jag Nyhetsmorgon!

Tanken var att jag skulle åka hem igår men precis innan jag kom fram till Stockholm i onsdags ringde de och ville att jag skulle vara med på söndagen. Först sa jag nej för att jag hade biljett hem och hade planerat att träna men jag lät mig övertalas när jag hörde vad veckans tema var: psykisk ohälsa och självmord. Redan från början av den här resan bestämde jag mig att vara ärlig med det jag gått igenom, alla steg sedan jag blev sjuk, man kan liksom inte vara halvt ärlig och alltför kalkylerad i sådana frågor tycker jag. Jag skulle prata om mitt liv, ett öde, en resa och skulle jag censurera delar skulle det kännas oäkta. Jag har sagt det många gånger: jag delar med mig med förhoppningen att kunna hjälpa någon annan, jag tänker alltid: Vad skulle jag behövt höra och se när det var som värst? Skulle jag lämna ut den mest signifikanta händelsen skulle hela grejen förlora sin mening.

Men med det sagt brister det nästan alltid för mig när jag pratar om det, det är som att någon tar ett stadigt tag om mitt hjärta och försöker dra ut det genom min bröstkorg när jag tänker på den händelsen, på min lillebrors ögon när han såg mig och det blir än värre när jag försöker sätta ord på det. Även denna gång brister det för mig och klumpar sig i halsen, även om jag kämpar emot.

Jag vill också tala om för er att det här är ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Tiden räckte inte till för att jag skulle säga det så jag säger det nu. Livet är orättvist, ibland slår det långt under bältet och hur stark, hur tuff och hur motståndskraftig man än är kan man hamna i en värld av total mörker och hopplöshet. Det kan hända alla. En stor eloge till TV4 som belyser detta och hjälper till att ta bort den tabustämpel som ofta finns när det kommer till självmord. Det är viktigt att vi vågar prata om det, även om det är obehagligt och svårt.

Jag har varit nervös varenda gång jag ska vara med på TV men denna gång kändes det extra angeläget att göra bra från mig.
Klippet kan ni se här eller nedan.

/ / / /

Imorse publicerade Polar ett inlägg om mig på sin Facebooksida.

Shahrzad – Vägen till triathlon. Utan fötter.

Shahrzad är sedan maj 2012 dubbelamputerad efter en meningokockinfektion. Hon svävade mellan liv och död i 13 dygn. Alla organ var utslagna av infektionen förutom hjärnan. Utdömd av en hel läkarkår och dömd till ett liv i rullstol med dagliga mediciner och dialys resten av livet.

Fyra månader efter sin amputation startade Shahrzad sin resa tillbaka till ett aktivt liv. Utan mediciner, utan dialys men fortfarande i rullstol bokstavligen kröp hon från rullstolen in till träningslokalen.
Idag tränar Shahrzad 10-12 pass i veckan med proteser, sällan begränsad av sin funktionsnedsättning. I augusti 2015 ska Shahrzad göra sin första triathlon i Olympisk distans: 1 500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning. Med proteser.

Vi är så djupt imponerade av denna enastående kämpe, som tagit revansch på döden mot alla odds! Det är verkligen en stor ära för oss att få vara med och stötta Shahrzad.

Foto: Patrik Johäll, Superstudio

Tack för de fina orden!

/ / / /