Så har det gått en vecka nu. En vecka sedan operationen.
Vi var på Sahlgrenska för över ett och ett halvt år sedan och träffade läkarna. Först var det ärren på min högerarm som är kvar efter såren från sjukdomen som jag ville ta bort. De är inte i vägen på något sätt men de påminner mig om hur det såg ut och jag vill inte ha det så. Sedan diskuterade vi mitt högerben och läkarna höll med om att det inte är optimalt på något sätt. Delvis är amputationen i en felaktig och ofördelaktig nivå och har gjort protesförsörjningen svår, nästan omöjlig. Längst ner på benet är det också bara transplanterad hud och skelett egentligen. Ni vet också sedan förr att jag har ont och nerver är i kläm. Cirkulationen är sisådär också och ibland vätskar det från benet. Det är inte ett bra ben helt enkelt.
Då det är både en ortoped och en plastikkirurg som ska vara med på operationen och tiden måste fungera för båda delar skulle det alltså dröja med en operationstid.
Under Stockholm triathlon förstod jag att mitt högerben är min akilleshäl, det är det enda som hindrar mig från att göra bra ifrån mig i löpningen. Efteråt hade jag så ont i mitt högerben att jag inte kunde gå alls på fem dagar och haltade i två veckor. Högerbenet vätskade, det kom var från det och jag fick ta värktabletter, något som jag aldrig gör.
Fick en tid för besök inför operation innan jag åkte till NYC och jag pratade med läkaren och berättade att vi kan möjligtvis vilja satsa mot Rio eller fortsätta seriöst med min triathlonsatsning på något sätt. Han tyckte inte att det var en bra idé med operation. Benet skulle behöva någon månad för att läka och ärren på armarna skulle läka relativt snabbt men om jag skulle anstränga armarna såsom man gör i simning och styrketräning skulle ärren mycket väl kunna bli tjocka och breda. Jag vände blad och åkte till New York.
När jag kom hem sedan hade jag fått en operationstid ändå, mamma hade ringt och velat avboka men sköterskan hade bett oss tänka till en extra gång, det är svårt att synka två så upptagna läkare, ville jag verkligen vänta i flera år till? Mamma och pappa var överens, de tyckte att jag skulle göra det medan jag fortfarande var emot, jag ville ju träna. Kajsa och Jonas var som alltid rörande överens, det kommer aldrig finnas en bra tid att operera benet och de lovade att jag inte ska behöva ligga still och vara miserabel, vi skulle träna ändå, överkroppen är ju fullt fungerande. För det var just min enda invändning mot operationen, jag var inte rädd eller orolig för slutresultatet (okej, lite då) men mest var jag orolig för att tappa förståndet och livslusten om jag skulle behöva vara inaktiv så länge. Jag associerar ju det med förra gången då det tog en evighet att läka och kunna belasta.
Vi tackade ja till operationen och i måndags utfördes det. Mycket var annorlunda än sist men det rev upp en hel del sår. Sjukhusklänningen med öppning i ryggen, lukten i korridorerna, alla frågor man får innan operation: Säg ditt personnummer. Är du allergisk mot något? Ja, morötter, kiwi och pollen. Är det några mediciner du inte tål? Nej, men jag blir väldigt illamående efter operationen, men ge mig inte Primperan, det gör mig agiterad, Ondansetron fungerar mycket bättre på mig. Jag fryser ofta efter operationen, ni får gärna ge mig ett värmetäcke och bli inte oroliga om jag huttrar. Oj Shahrzad, du har så mycket hår, hur ska vi få plats med det i mössan? Lova mig att jag är helt nedsövd, jag vill inte veta vad som pågår…
Jag fick åka upp själv till operation, något jag aldrig gjort förut, mamma eller pappa har alltid varit med. Jag hann fundera mycket på hur utlämnad och ensam man är. Vilken viktig uppgift operationspersonalen har att få patienten att somna lugn och trygg. När jag flyttades över från min säng till operationsbordet stack pulsen iväg och tårarna var så nära. Nu är jag här igen, för i helvete. Började tänka på hur mycket en människa tål innan reservkrafterna tar slut, innan man kastar in handduken och tänker att nu varken orkar eller vill jag mer. Men sköterskorna räddade mig, de satte på EKG-lapparna och var mysiga och trevliga. Vilka hjältar. Shahrzad, vi kommer söva dig med Propofol och smärtstilla med Ultiva. Yes, det känner jag igen, nu får jag sova gott. Värmetäcket kom på och jag tittade på mitt högerben en sista gång, som vi har kämpat ihop, vi har verkligen gjort allt vi kan för att det ska fungera. Maskinerna gick på och det sista jag tänkte på var K:s ansikte, att den här gången inte är som alla andra 4x antal operationer för den är gången kommer han vara där när jag vaknar. Sköterskan tog mina händer i sina och jag log tårögt mot henne. Hon nickade i tyst förståelse. Sedan var jag borta.
Jag ska inte trötta ut er med mer detaljer idag. I torsdags fick jag åka hem och sedan dess har jag inte gjort annat än legat i sängen och tittat på film, halvsovit och varit groggy och less. Morfinet har den effekten.
Stor kram från mig så länge
Shahrzad – one legged warrior
New York resan var min belöning för hårt arbete inför Stockholm triathlon. Flera gånger under loppet när det kändes som allra värst tänkte jag att jag ska få resa tillbaka till min favoritstad, jag måste bara korsa mållinjen.
Jag har pratat om NY innan i bloggen, hur vi bokade en resa i slutet av november 2012, ni vet när det var som allra värst för mig mentalt. Det var pappa som tyckte att jag skulle ge träningen ett syfte – mitt syfte blev att träna upp kroppen och benen så mycket att jag skulle klara mig utan rullstolen när vi var där. Resan var planerad till maj 2013, jag hade 167 dagar på mig att bli mitt bästa jag. Jag hade dessutom gått upp cirka 20 kg och tappat nästan allt mitt hår till följd av den starka medicineringen och kortisonet. Håret som fanns kvar ramlade av i stora tussar. Det var för jävligt.
Men jag kämpade, det ska ni veta. Jag kämpade emot varenda impuls att tröstäta varje gång jag kände mig nere. Jag kämpade på gymmet, jag kämpade med att vilja gå ut överhuvudtaget, vissa gånger hade jag på mig peruken med det långa, plastiga bruna håret. Jag kämpade med proteserna, att gå ut och gå. Bara gå tills jag tog slut. Tittade bort när jag tog av mig proteserna och benen var såriga och blodiga.
Jag lyckades aldrig gå i New York, utan jag satt i rullstolen hela tiden med blodiga, onda ben. Men jag fick med mig något större än så. När vi kom ut på Penn Station och Atti rullade min rullstol på gatorna, när jag såg höghusen och hur staden verkligen levde; det var första gången sedan jag blev sjuk som jag från den allra djupaste delen av mitt hjärta var glad för att jag överlevde, för att jag höll hårt i livet och vägrade släppa. När vi 13 dagar senare åkte taxi till Newark för att ta flyget hem rullade tårarna ner för mina kinder och jag tänkte: Nästa gång jag kommer hit ska jag gå på de där gatorna.
Att då två år senare göra det, det är ingen annan känsla än tacksamhet, vördnad och ödmjukhet inför kroppen och hur den reparerar sig, hur den kan anpassa sig till nya förhållanden och hur mycket den tål. Heja kroppen och heja New York, min happy place where dreams come true.
Godmorgon!
De här dagarna har jag haft fullt upp med att svara på meddelanden, telefonsamtal och inlägg på Facebook, det är helt mindblowing hur mycket fint jag fått höra och läsa sedan målgången i söndags.
Väldigt roligt när man hittar artiklar på andra språk, exempelvis dessa två på finska:
Ilta-Sanomat
Iltalehti
Och denna skriven på tyska som jag hittade på otroligt creddiga VICE Sports. “Aber jetzt brauche ich erstmal ein kaltes Bier.”
Men nu till något inte lika roligt. Dessa artiklar som skrivits om mig (inte alla men vissa), vadan denna hets om Rio? Idag står det i en artikel: “Med siktet inställt på Rio” – NÄR sa jag det? Jag blir så a r g. Låt mig förklara.
Paralympics och Rio har jag skrivit om i bloggen tidigare, då jag var i Madrid och fick en klassifikation. Det är ingen hemlighet, men jag har ALDRIG sagt att det är vad jag ska göra. Att delta i ett olympiskt mästerskap är inte något man gör bara sådär, det är de främsta atleterna i hela världen som slåss om att få vara med. Okej? Man kvalar in genom att samla poäng och det är tävlingar, tusen regler och direktiv. Jag har sagt: Vi måste sätta oss ner, fundera och planera men just nu ska jag njuta av att jag faktiskt gått i mål.
Varför ska det då vara så himla svårt att leva i nuet? Vem bryr sig om vad jag ska göra sen, varför kan vi inte prata om det jag har gjort? Jag är Sveriges första dubbelamputerade kvinna som utfört ett triathlon på olympisk distans. Fråga mig om hur det kändes med det massiva stöd vi hade längs vägen. Fråga mig om den makalösa ingenjörskonst som ligger bakom mina löparproteser. Fråga mig om hur mycket tid som lagts ner för att få dessa proteser att sitta bra. Fråga mig om alla fantastiska människor som har engagerat sig och varit delaktiga i mina framgångar. Fråga mig om min fantastiska kropp, denna perfekta maskin som vi alla har som kan reparera sig och prestera. Fråga mig hur det kändes att sätta upp ett stort mål och uppnå det. Fråga mig hur många gånger jag grät under loppet när jag hörde mitt namn ropas längs banan. Fråga mig hur många pizzor jag har ätit sedan i söndags. Fråga mig något som är värt något. SKRIV om något som är värt något. Något som någon annan kan ta med sig i livet och påminnas om när de har det jobbigt.
Seriöst, glöm Rio, släpp Rio.
Och för allt i världen… VI är ett team – Team Shahrzad. Från och med idag är det obligatoriskt att nämna mina tränare, de har lika stor – om inte större del i denna prestation än vad jag har.
Slut på meddelandet.
Och så är vi i mål! Har ännu inte smält det och behöver några dagar till för att få alla känslor på plats, sedan kommer en utförlig race report.
Framtill dess kommer här en medieuppdatering.
P4 Sjuhärad följde med oss på sista genrepet inför loppet. Jag visste inte att micken var på HELA tiden och det är så flummigt att jag skrattade så tårarna rann när jag lyssnade första gången. Jag har en total oförmåga att göra två saker samtidigt och det märks tydligt i denna intervju. Jag säger dessutom: “jag har håll uuuuuuuuuhhhh” haha! Lyssna här.
Samma dag som intervjun gästade jag Gomorron Sverige – och förvånades över hur proffsiga alla var. De överraskade mig med bilder på mig och min bror och jag blev verkligen tagen off guard och grät i TV igen! Titta här.
Vidare samma dag till P5 STHLM för en kort uppdatering från då jag gästade dem i november. Hittar den tyvärr inte just nu.
Ner i samma byggnad till P1 Studion. Kort och koncist. Lyssna här.
På söndagens lopp följdes vi hela vägen av Aftonbladet och TV4, så proffsiga och det märktes knappt av de var där.
Aftonbladets fina artikel med SÅ fina bilder hittar ni här. Mittuppslag i Sportbladet också!
DN gjorde en egen version som jag inte ens visste om, fina bilder här också. Läs här – vill påpeka att jag ännu inte fått någon sluttid då det varit strul med mitt tidtagningschip. Så tiden som står i artikeln är inte fastställd.
P4 Sjuhärad ringde upp mig för en uppdatering om hur loppet gått. Lyssna här.
TV4:s material skulle användas till programmet Vardagspuls som gästades av mig och coach Kajsa igår. Jag vill här ta tillfället i akt och tacka killarna som följde oss under dagen. Ni var så snälla mot oss, respekterade våra önskemål och lät oss vara i bubblan när vi behövde. Han som filmade följde med oss under löpningen och sprang baklänges stora delar av loppet, all cred till honom! Vilken dedikation. Jag hoppas att ni hade lika roligt som vi hade och jag är glad att vi fick dela den här dagen med just er.
Jag har tittat på klippet de klippt ihop minst 47 gånger, det är så vackert och känslosamt och de har lyckats fånga glädjen on the spot. Mäktig känsla att ha loppet på film att se om och om igen, för tröttna lär jag aldrig göra. Och precis som förväntat gråter jag så kroppen skakar vid målgång.
Det här vill ni inte missa! Se programmet här.