Currently Browsing "Vardag"

Alldeles för sent kommer här en update. Jag gjorde en deal med mig själv att jag ska vänta med att blogga tills det att jag svarat på alla meddelanden på Facebook och mail, inser väl först nu att jag gjorde fel. Oops. Trodde verkligen att jag skulle kunna beta av allt på någon vecka men så var det alltså inte.

Prisutdelarna skulle hållas hemliga och jag ville inget annat än att tala om för precis alla vad jag hade på gång! Någon vecka innan började jag skriva ihop mitt tal och jag hade fått riktlinjer att jag ska hålla det kort och koncist men personligt. Sedan mailade vi några gånger fram och tillbaka innan jag kände att nu är det precis så jag vill att det ska vara! För mig som nästan alltid blir intervjuad var det ett stort privilegium att få bestämma själv vilken del av min story som jag vill lyfta fram.

Jag var i Stockholm dagen innan för att repa och prova kläder och jag måste erkänna att det var mer pirrigt att stå och dra igenom talet i ett helt tomt Globen än att faktiskt ta det på live-TV. Med darriga knän tittade jag ut över de dukade borden där alla skulle sitta dagen därpå och kände mig pytteliten. Och stor på samma gång.

idrottsgalan-shahrzad3

Bästa tjejerna Anna och Charlotta hade tagit fram ett gäng snygga klänningar till mig. Vi provade, tog av och provade igen och det blev nästan självklart vilken klänning jag skulle bära. Det är Ida Sjöstedt som har designat denna vackra kreation!

idrottsgalan-shahrzad2

Så blev det äntligen dags! Jag var på plats tidigt och hade min egen loge hihi.

idrottsgalan-shahrzad4

På med kläder, smycken och sedan rakt in till sminket. Ett mirakel att vi fick upp allt mitt burr!

idrottsgalan-shahrzad5

Sedan var det dags för genrep och André Pops skulle gå med mig framtill stjärnan som fanns på golvet på scenen, där skulle jag stå. När jag väntade på honom i kulisserna såg jag filmen de hade klippt ihop och de började med en bild på mig och min lillebror i sjukhuset. Vad ni inte vet är att den bilden skär i mitt hjärta – vi hade nämligen inte talat om för honom om amputationen, han hade tentaperiod och vi ville skona honom från det. Jag ville att han skulle höra nyheterna från mig så att jag kunde försäkra honom om att jag var okej. Jag har gömt benen under täcket och berättar i vilken nivå de hade tagit bort benen men han ville inte se.
Bara blotta tanken av det scenariot framkallar tårar och hjärtesorg. Att då se det på skärmen när jag står och väntar på André, ja ni förstår ju. Gjorde allt för att sansa mig, men vilken tur att jag såg det och var förberedd! Annars hade det varit en snorig Shahrzad med förstört smink som hade kommit ut.

Jag håller armkrok och André leder mig ner för trapporna och jag snubblar nästan på min klänning och alla lager av tyg och tyll. Men jag levererar mitt tal lugnt och lyckas hålla tiden. Alla är nöjda men vi bestämmer att jag behöver båda mina armar för att hålla upp klänningen så när det väl gäller får André hålla i mig.

Kajsa som är min date för kvällen kommer och hon är så enastående vacker att jag nästan smäller av, tänk att vi ska på IDROTTSGALAN säger hon, men jag vet att jag måste blockeraa hur stort det faktiskt är för att kunna ta mig igenom det. Vi sitter i logen ett tag och sedan är det dags för röda mattan.

idrottsgalan-shahrzad8

idrottsgalan-shahrzad7

Jag minns inte mycket längre tyvärr, vet att värdinnan ska komma och hämta mig vid bordet när det dags för mig att gå backstage och bli mickad och redo för att gå ut. Jag tänker på alla som tittar hemma, jag tänker på Kajsa som är lika nervös som jag är och jag tänker på min lillebror. Värdinnan hämtar mig och jag önskar att jag hade filmat vilken ordning det var backstage. Proffsiga SVT! De hade koll på allt på sekunden, och när jag säger sekunden menar jag s e k u n d e n.

Så blir det dags, då står jag där i kulisserna igen. Men den här gången tittar jag inte på skärmen, SVT-killarna pratar med mig och skojar, de vet att jag inte vill titta på bilderna. André kommer för att hämta mig och säger: Gå i din takt, stressa inte.
Så jag gör det. Jag tar ett trappsteg i taget och tittar ner på min klänning. Fastna inte med klänningen under fötterna nu Shahrzad, ramla inte nu. Så jag tittar bara ner på mina fotsteg, räknar dem. Tittar ner. Tittar ner. Ser stjärnan på golvet, jag är framme. Jag ramlade inte!

Ler lättad mot André som går iväg och så tittar jag upp. Mot ett Globen som står upp och applåderar.
Minst femtio tankar åker runt i mitt huvud och jag kommer på femtio repliker jag kan säga för att avdramatisera det. Men istället väljer jag att vara tyst och ta in det. Jag önskar så att sjukhus-Shahrzad hade kunnat se mig nu, hon som var så sorgsen och uppgiven. Jag önskar att sjukhus-Lillebror hade kunnat se mig nu, han med de ledsna ögonen. Och för er som frågat, det är då jag tar mitt djupa andetag – jag fylls med glädje, tacksamhet och framförallt ödmjukhet för det äventyr Livet visat sig vara. För alla gånger det blev inget annat än fel och för varje gång jag gjort allt i min makt för att göra det rätt igen. Jag tittar på Kajsa och my heart skips a beat. Min Kajsa, där står hon så som hon gjort ända från början, alltid närvarande med sin elegans och värdighet och låter mig få rampljuset.

idrottsgalan-shahrzad6

Så tar jag ton. Globen är knäpptyst. Och jag försvinner in i bubblan och låter hjärtat få tala.

U21-landslaget tar hem priset, mycket välförtjänt! Håkan är en gentleman och säger att de vill dela priset med mig och håret reser sig på armarna.

idrottsgalan-shahrzad10

idrottsgalan-shahrzad9

Jag går av scenen och ber att få stanna kvar backstage en stund. Stolt. Nöjd. Och lättad.
Varför gör du det om du är så nervös, frågade någon mig dagarna innan.
För känslan som infinner sig när det är gjort, svarade jag.

Det blev den del artiklar i media efteråt, tack till alla som skickade länkar till mig så att jag inte missar något.

idrottsgalan-shahrzad11

LÄNK till artikeln! Gammal artikel som skrevs efter triathlon.

idrottsgalan-shahrzad13

LÄNK till artikeln!

idrottsgalan-shahrzad12

LÄNK till artikeln!

Och sedan en artikel i Expressen.

Tack alla som kommenterat, gillat och överröst oss med vänliga ord. Jag vet inte hur många gånger till jag kan säga det: NI ÄR FANTASTISKA! Tack till SVT för detta hedersuppdrag och förtroende och tack till alla i teamet som tog så väl hand om mig.

Här kan ni se talet.

/ / / /

Det är nästan så att det tar emot att skriva här, känns som att ringa upp en vän som ringt i flera månader utan att man svarat och nu ska man förklara sig. Jag kan börja med att säga att jag har saknat er, jag har saknat att ha ett samtal med er, även om det nästan uteslutande är en monolog. Det är lite surrealistiskt varje gång jag trycker på publicera-knappen för då vet jag att nu finns mina ord där att läsa, för  vem som helst.

Jag tänker att vi river av den sista tidens ups and downs så är vi tillbaka i nutid, sedan börjar vi på ny kula du och jag. Vad sägs?

Anledningen till att jag inte skrivit är inte att jag inte har haft något att säga, men jag har mest velat klaga. Klaga på mitt ben som inte läkte för att det fanns en glipa i huden som inte täpptes till, som det blev infektion i och som fick behandlas men inte bara en utan två antibiotikabehandlingar. Glipan är kvar ännu, men det anses som läkt. Sedan skulle jag ha på mig silikonhylsa för att forma benet så att det skulle passa i en protes. Tror ni att det gick bra för mig? Nä, tänkte väl det.
I ett par veckor gick jag runt med hylsan på så mycket det gick, den satt åt ganska hårt men svullnaden i benet vägrade lägga sig och benet såg ut som ett päron. Tanken är att den ska vara konformad. När jag äntligen skulle få en protes (svullnaden till trots) var det ännu en shitleg.

Mitt ben och min kropp kändes som en torkad gren, speciellt underkroppen och jag var så glad när jag fick protesen att jag trodde att jag skulle få vingar och kunna flyga. Tror ni att protesen satt bra? Nä, tänkte väl det. Tung, tyngre än nödvändigt och otymplig. Den satt åt dessutom, men jag kämpade på, skulle ha den på mig. När jag kom hem från sjukhuset pulserade hela mitt underben och mitt lår. Den satt för tight helt enkelt, stackars min blodtillförsel. Jag var ensam hemma då, och tur var väl det för jag skrek alla fula ord i mitt vokabulär och vevade med armarna (ja, vevade). VARFÖR ska alla motgångar komma samtidigt?!

Dagen därpå hoppade jag på ett (protes)ben till sjukhuset igen. Nästan 4 timmar senare hade de sågat, tejpat, sågat, tejpat och gipsat(!!!!) min protes. Nu fungerade blodcirkulationen men tror ni att jag kunde stå upp och belasta? Nä precis.

Linus, min ortopedingenjör som var på semester när första protesen tillverkades har gjort massor för att få protesen att sitta bra men han höll med om att det behövs en ny för den jag har är inte optimal eller ens okej för att var helt ärlig.

För ni förstår, jag är inte arg och frustrerad över att jag inte kan gå ordentligt eller att protesen är FUL som stryk och tung, jag är så ledsen för  att benet gör ont, precis som det gjorde innan operationen. Då har det ju varit oerhört dumt att operera bort ännu en bit, genomgå sådan lång konvalescens och skiten är densamma.

Sådär, färdigklagat! Fortsättning följer på denna, numera följetong om ett idiotiskt högerben. BEN. Man blir så trött va.

Men nu över till the fun stuff. För så är det i livet, roliga saker händer också. Man kan bara inte njuta av de på det sätt man skall och bör för man orkar inte. Skiten suger osv.

Jag höll två föreläsningar på Forskning- och Kvalitetsdagarna på SÄS/Borås, det är alltså sjukhuset som jag låg inne på här hemma. Jag hade ett infekterat ben men det kändes väldigt viktigt att närvara ändå. Jag lade upp en bild på min instagram några dagar innan föreläsningen och berättade att benet blödde mycket, att det visat sig vara en infektion och att läkaren ordinerat strikt vila. Då var det någon som jobbade på sjukhuset som skrev: Men du håller väl din föreläsning ändå? Vi är många som vill lyssna!

Jag roades och inspirerades av den kommentaren. I aim to please (: Första dagen var det knökfullt och de berättade att folk hade köat i en halvtimme för att få lyssna på mig. Föreläsningen skulle filmas och sändas i två andra åhörarsalar som låg i anslutning till där jag satt och jag såg hur de nekades att gå in, det var fullt hus där också. Mina händer darrade lite, såsom de alltid gör när jag blir nervös men jag är nöjd med föreläsningarna! Publiken var aktiva, de nickade, skrattade, gjorde lyssningsljud, fällde tårar och applåderade. Som talare är det en väldigt speciell känsla. Värd all nervositet i världen.

Dag 2 skulle feedbacken vara omedelbar, den skulle vara mätbar i och med hur många som ville lyssna idag. Om det var färre skulle det inte vara bra, tänk om ingen skulle komma. Mina händer darrade ännu mer när jag såg att det var ännu längre kö idag.  Hurra! Sjukhusdirektören såg till att det blev en twist i plotten och utmanade mig till att göra en Boråsklassiker: cykla, springa, simma och åka längdskidor. Jag tänker att jag tar det nästa år. Med två ben.
Tack till alla som kom fram, mailade och skrev på Facebook att ni uppskattade min föreläsning!!

SAS-boras-shahrzad

Sedan skickade Fitnessguru ett krya-på-dig-paket med deras nya superfoods. Hur omtänksamt? Gojibären!! GOJIBÄREN! Täckta med mörk choklad. De är slut för länge sedan, resten ska jag ge mig på snarast!

fitnessguru-s

JBL skickade över en trådlös högtalare Charge 2+, för att göra mig glad. Den kopplas via Bluetooth till mobilen exempelvis så slipper man fippla med hörlurar. De antog att jag hade massa dötid och visste nog att jag har en grej för podcasts. Jag mosade igenom en hel del avsnitt. Upptäckte bland annat P3:s dokumentärer. Har ni hört dem? Högtalaren är dessutom stänksäker, det får jag återkomma om när jag tar med den till poolen eller beachen (:

JBL-charge2

Jag höll ett par föredrag till. En av de mer otippade var på Borås Fältrittklubb. Mysigt! Här har ni lite bilder därifrån.

boras-ridhus1

boras-ridhus2

boras-ridhus4

boras-ridhus3

Sista bilden är min favvo, alla ser så glada och engagerade ut.

I söndags var det julfest på Simklubben och det var luciatåg, cozy även om det inte verkar bli någon snö att skryta om i år. Det var även en prisutdelning för de som utmärkt sig lite extra under året. Jag gömde mig i ett hörn med min dåliga protes, hade lite ont och försökte vara osynlig när jag under prisutdelningen hörde mitt namn. Okej, jag hade precis mosat i mig en korv med bröd också. ”För en fantastisk resa och prestation med nya tuffa förutsättningar i livet. Under ett års tid har hon lärt sig simma, cykla och springa för att slutligen genomföra en olympisk distans på World Triathlon Series Stockholm. En bedrift som inspirerar många i sin träning, allt går om man vill!!” sa speakern och jag insåg att han pratade om mig.

Generad och med korv i munnen tog jag emot priset. Vilken ära! Tack bästa Simklubben Elfsborg för att ni ser mig och lyfter mig.

SKE-prisutdelning

Nu återstår bara en händelse, men den är så stor och så signifikant att vi ska prata om den i nästa inlägg – när jag stod på scenen i TEDxGöteborg. Med all säkerhet det mest grandiosa och ärofyllda uppdrag jag någonsin fått.

Kram så länge!
/S

/ / / /

Dagens påminnelse: Om man jobbar riktigt hårt hittar till och med sagorna hem ibland. I mina väldigt subjektiva ögon den bästa videon som finns på Internet.

/ / / /

Eller hur? Vi har väl inte det?
Tre dagar kvar sedan åker det här förbannade gipset förhoppningsvis av. På torsdag har jag tid på Sahlgrenska och jag hoppas att det har läkt ihop fint under gipset och att läkaren kan dra stygnen så jag kan börja leva igen. Har mest legat i sängen och tynat bort de här 15 dagarna.

Hade förberett mig himla bra och läst på om vilka livsmedel som främjar sårläkning, mamma hade handlat allt från min långa lista men jag har inte lyckats få i mig mycket och det jag kunnat äta har jag inte lyckats behålla. Dumma, dumma morfin. De senaste dagarna har jag kunnat hålla mig till en tablett om dagen och illamåendet börjar sakta bli bättre. Atti och K var här i helgen och det gick alldeles för snabbt men det var skönt med sällskap, man hinner inte reflektera alltför mycket kring sina begränsningar då.

Denna vecka har jag mycket att stå i, min mailbox är full med flaggade mail och jag har två föreläsningar nästa vecka som jag inte kan komma ifrån. Väldigt tråkigt att behöva föreläsa med ett fungerande ben men nu är det såhär. Jag har också varit tvungen att tacka nej till mycket nu framöver, bland annat en spännande reklamfilm (!!!) men jag försöker förlika mig med tanken att den här operationen är till det bättre, även om det är jobbigt nu. Som alltid är Kent plåstret på mina sår, både på de som syns och de som inte gör det.

”Bara gör, biter ihop och håller käften”

/ / / /