Jag har använt många olika märken på träningskläder men aldrig några som är i så bra kvalité och så genomtänkta som Crafts kläder. Jag märkte det extra mycket när jag var på Playitas. Cykelkläderna är helt otroliga, så sköna och passformen är verkligen enastående. Jag svettas ganska mycket och ogillar när kläderna klibbar fast sig på kroppen och därför har jag alltid dragit mig för att träna utomhus. I dessa tider har jag inte längre något val och då är det tur att jag bara blir klibbig i ansiktet och i proteserna nuförtiden.
På bilden har jag på mig Glow singlet och Glow BIB shorts, båda är från sommarens cykelkollektion.
Idag var jag på Craft HQ eftersom jag behöver lite varmare kläder att cykla och springa i, är ju inte riktigt Playitasväder här hemma. Varje gång blir jag lika tagen av bemötandet och generositeten när jag är där och otroligt hedrad att jag får vara med i teamet när jag går därifrån. Ska bli spännande att öppna paketet, och visa er förstås!
Det har varit en bra vecka, man kan nästan säga att den går till historien. I torsdags gav simcoach Jonas mig “ett påskägg” som han kallade det. Han sammanfattade simpasset som: det bästa, snabbaste och längsta. Jag satte PB på 50 m frisim och minskade min tid med 6 sekunder sedan förra mätningen. Sammanlagt 1800 m också som är kanske inte långt för världen men för mig som bara för några månader sedan somnade som ett barn efter 600 m var det en otrolig boost att gå från simarenan och fortfarande känna mig någorlunda pigg.
I lördags åkte jag till Stockholm för att spendera några dagar här. Vi firade min morfar som fyller 80 år i söndags och idag åkte jag till Amir som ska cykla med mig på Stockholm Triathlon. Han ska alltså inte tävla utan kommer stötta mig under mina 4 mil. Först tänkte jag att jag kommer klara cyklingen själv men vid närmare eftertanke insåg jag att mina proteser förmodligen kommer att strula då det kommer bli svettigt och varmt och det kan vara bra att ha med någon som kan hjälpa till.
Vi har bara haft kontakt via Facebook och idag var alltså första gången vi sågs på riktigt, ett möte jag verkligen sett fram emot. Vi åkte ut till Ekerö där det fanns en bra cykelväg att köra på, ganska glest med trafik. Tiam, Amir son var också med och vi cyklade sammanlagt 35 km. Min första riktiga cykeltur i Sverige! Betydligt mindre motvind än i Playitas men tufft ändå.
Amir är en GRYM cyklist, tummen upp för det. Nu får jag jaga honom under Stockholm Triathlon, det ser jag fram emot!
Fredag och om det fortsätter såhär är det två dagar kvar på den sämsta träningsveckan på länge. Det betyder inte att jag inte har tränat, för det har jag. Jag har bara inte gjort något vettigt, vet inte vad som har hänt. Jag är hängig, trött och har mest av allt velat sova. Eller jo, jag vet vad som har hänt.
Först och främst är det proteserna, hylsorna är så stora nu. Man växer ur sina proteser och då fyller man ut hylsan med strumpor och det är fine. Ett tag. Men nu har det gått överstyr. Idag var det så många tjocka strumpor att jag får stora bullar runt knäna. Förutom att det inte ser så roligt ut när man har byxor på sig så är det även ganska oskönt. Gå är ganska okej, jag kommer framåt men springa är helt out of the question.
Problem två är att jag fortfarande inte har fått tag på någon som kan hjälpa mig med en cykel. Om det var något jag lärde mig på Playitas var det att det går inte att jämföra spinning med landsvägscykling. Jag behöver en riktig cykel, för annars blir det inget triathlon. Typ för två veckor sedan behövde jag den. Så jag ber er, mina fina läsare om hjälp. Vet du någon som kan hook me up, var en hjälte och dra iväg ett mail till mig på triathlonshahrzad@gmail.com eller kommentera. Jag är tacksam för alla tips!
Vi renoverar dessutom hemma och det betyder att jag inte har haft en enda vettig matdag sedan jag kom hem, kanske därför jag är så orkeslös och knappt kan hålla ögonen öppna. Imorgon ska jag stasha upp med bra grejer som är färdiga att äta. Har ni förslag på vad det kan vara så lyssnar jag gärna.
Nu byter vi fokus till något bra – simningen! Två riktigt bra pass den här veckan och sista var ett pace pass där jag gjorde 8 x 25 m med start varje 40:e sekund. Det innebär att jag simmar 25 m och vilar det som blir kvar av 40 sekunder innan jag startar igen. Ju snabbare jag simmar, desto mer vila får jag. Tre sådana varv varvat med teknikövningar. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men i simningen ligger jag bra till.
Ursäkta för allt gnäll, idag fick bloggen vara min klagomur. Tack för att ni lyssnade.
Nu blev det ett avbrott i återberättandet av mitt Playitasäventyr men här kommer en återblick på dag 5.
Dagen innan hade jag ju lyckats cykla 40 km som alltså är distansen i Stockholm triathlon. När jag vaknade var kroppen mör och jag var så hungrig. Bra tecken!
Om jag skulle klaga på något skulle det vara maten här, vi har köpt till helpension för vi tänkte att det skulle vara omöjligt att orka inhandla och laga mat med så mycket tid som kommer gå åt till träning. Det var helt rätt beslut, på Playitas finns en liten supermarket och för att kunna handla behöver man en bil. Det är som vilken annan charterrestaurang här och det förvånar mig. Mycket kolhydrater och ganska dåligt med protein och bra fetter. Mycket socker och efterrätter. Jag säger inte att det är fel att äta efterrätt men tränar man så mycket som det faktiskt verkar som att människor gör här behöver man bra bränsle för att orka, det är dåligt med det. Själv är jag mest hungrig hela tiden och sötsugen, vilket är det som händer ifall jag inte blir ordentligt mätt.
Anyways, skippade morgonträning. Körde 1600 m i poolen och åt lunch därefter.
Sen gjorde vi det igen, vi gav oss ut på cykeln. Motvind idag igen. Av den värre sorten. Först cyklade vi fel, det är otroligt dåligt skyltat här. Vi trodde att vi var rätt tills vägen plötsligt tog slut och där möttes vi av en arg hund som var fastkedjad. Det enda jag tänkte var: Ramla inte nu, ramla iiiiiinte. Cyklade tillbaka och möttes av två ännu argare hundar precis intill motorvägen. De hoppade och studsade och ena fick tag på mitt ben och började dra i min strumpa. I panik och rädsla väjde jag åt fel håll och började cykla mot mötande trafik och tänkte återigen att det här nog är slutet. Plus att jag tittade efter hundarna, ville ju inte att de skulle bli påkörda.
Happ, nu kan det inte bli värre i alla fall tänkte jag. Men det kunde det, vi cyklade fel igen! Så fel. Hamnade i vad som går till historien som “Dödens dal” där det var så djupt ner att det blåste från alla håll, var som att stå mitt i en virvelvind. Min ena protes åkte nästan av och det fanns ingen tid att slösa där. Kajsa cyklade iväg men jag fick inte bra med fart och blåste omkull. Landade på armbågen och det gjorde så ont. Alla andra gånger jag har ramlat har jag bara skrattat men nu satt jag där, frusen, nästan bortblåst och med vad jag trodde var en bruten armbåge och svor högt.
Den cykelturen var INTE rolig. Jag hade mycket att kämpa emot men denna gång var jag min egen värsta motståndare. Jag var negativ, sur och omotiverad, även om jag visste att jag inte har någon annan möjlighet än att cykla hem. Tänkte tankar som: Är inte livet tillräckligt svårt som det är? Varför gör jag såhär mot mig själv? Måste man cykla? Jag hatar den som uppfann cykeln. Är det motvind åt alla håll? Varför trampar jag men kommer ingenstans? Jag är sämst. Hoppas jag får en blixt i huvudet och dör så att jag inte behöver cykla mer. Någonstans där emellan grät jag bakom mina cykelglasögon och förbannade allt.
Det är inte konstruktivt att motarbeta sig själv på det viset och därför kom jag aldrig in i flowet, ni vet då man trampar rytmiskt och fritt. I sanningens namn vet jag inte ens hur jag lyckades cykla hem. Det enda jag vet är att det var 46 sjuhelvetes jobbiga kilometer. Punkt.