Currently Browsing "Träning"

Och så är vi i mål! Har ännu inte smält det och behöver några dagar till för att få alla känslor på plats, sedan kommer en utförlig race report.

Framtill dess kommer här en medieuppdatering.

P4 Sjuhärad följde med oss på sista genrepet inför loppet. Jag visste inte att micken var på HELA tiden och det är så flummigt att jag skrattade så tårarna rann när jag lyssnade första gången. Jag har en total oförmåga att göra två saker samtidigt och det märks tydligt i denna intervju. Jag säger dessutom: ”jag har håll uuuuuuuuuhhhh”  haha! Lyssna här.

Samma dag som intervjun gästade jag Gomorron Sverige – och förvånades över hur proffsiga alla var. De överraskade mig med bilder på mig och min bror och jag blev verkligen tagen off guard och grät i TV igen! Titta här.

Vidare samma dag till P5 STHLM för en kort uppdatering från då jag gästade dem i november. Hittar den tyvärr inte just nu.

Ner i samma byggnad till P1 Studion. Kort och koncist. Lyssna här.

På söndagens lopp följdes vi hela vägen av Aftonbladet och TV4, så proffsiga och det märktes knappt av de var där.

Aftonbladets fina artikel med SÅ fina bilder hittar ni här. Mittuppslag i Sportbladet också!

DN gjorde en egen version som jag inte ens visste om, fina bilder här också. Läs här – vill påpeka att jag ännu inte fått någon sluttid då det varit strul med mitt tidtagningschip. Så tiden som står i artikeln är inte fastställd.

P4 Sjuhärad ringde upp mig för en uppdatering om hur loppet gått. Lyssna här.

TV4:s material skulle användas till programmet Vardagspuls som gästades av mig och coach Kajsa igår. Jag vill här ta tillfället i akt och tacka killarna som följde oss under dagen. Ni var så snälla mot oss, respekterade våra önskemål och lät oss vara i bubblan när vi behövde. Han som filmade följde med oss under löpningen och sprang baklänges stora delar av loppet, all cred till honom! Vilken dedikation. Jag hoppas att ni hade lika roligt som vi hade och jag är glad att vi fick dela den här dagen med just er.
Jag har tittat på klippet de klippt ihop minst 47 gånger, det är så vackert och känslosamt och de har lyckats fånga glädjen on the spot. Mäktig känsla att ha loppet på film att se om och om igen, för tröttna lär jag aldrig göra. Och precis som förväntat gråter jag så kroppen skakar vid målgång.
Det här vill ni inte missa! Se programmet här.

/ / / /

Jag har försökt att cykla argt men det går inte, jag städat noggrant utan att det går över så jag försöker med att skriva. Allt går så hårt åt helvete just nu, ingenting känns bra. Kroppen är svullen, trött, orkeslös, gör ont precis överallt. Har jag tränat så mycket och så dedikerat för att det knappt 2 veckor innan loppet ska kännas såhär? Sån. Jävla. Fail.

Mardrömmarna finns där varie gång jag stänger mina ögon, att jag får kliva av för att jag inte orkar mer, att alla skrattar åt mig. Shahrzad som fick så mycket uppmärksamhet, som fick synas och höras i medier, som människor följde och peppade, som alla var snälla mot – hon får kliva av, hon pallar inte trycket. Så står jag där, värdelös precis som jag var efter min sjukdom. Misslyckad. Oduglig. Tänk om det blir så, tänk om jag inte kan.

Finns inget bra sätt av avsluta det här inlägget för allt är bara elände och skit. Adjö.

/ / / /

Jag vet inte vad jag gör längre. På riktigt. Allt jag tänker på är triathlon. Allt jag drömmer om är triathlon. Jag bryr mig liksom inte om något längre, tänker inte på sommaren som regnat bort, tänker inte på att jag nog borde lägga inpackning i mitt hår eller måla mina naglar. Jag försöker bara påminna mig själv om att äta och sova tillräckligt. Det är bubblans fel. Allt annat swischar bara förbi och inget får fäste. Det studsar bort, får inte ta plats. Jag känner inga känslor längre förutom irritation. Irritation för det som stör fokuset, jag har inte tid att bry mig om detta, tänker jag. Jag har mitt triathlon.

Om jag ändå ska försöka summera vad jag har gjort den senaste tiden. Jag har simmat i öppet vatten, försökt springa så mycket går när det inte gjort ont, cyklat distans och intervaller. Fråga mig om distanser, puls och hastighet? Jag vet inte.

Nu när jag ser det svart på vitt inser jag att det låter lite sorgligt. Men ändå inte, inte för den som förstår. Detta blinda, fanatiska driv. Jag har bara haft det en annan gång i mitt liv, några månader innan jag blev sjuk och vi hade en stor lansering på jobbet. Jag minns inte mycket av slitet och 12-timmarsdagarna på jobbet innan men jag minns väldigt tydligt när lanseringsdagen kom. Hur något stort väcktes till liv från absolut ingenting, från att en gång blott varit en tanke. När vi gick live fick jag tårar i ögonen och tänkte: Jag var med och byggde det här.

Så är det med mitt triathlon. I början var det bara en tanke, och nu väntar mina sista 12-timmarsdagar på jobbet innan det är dags. Det där fröet vi sådde kommer snart att blomma ut. Jag vet det. Därför måste jag hålla ut, kan inte ge upp, får inte sluta.
Jag stannar i bubblan lite till.

/ / / /

Förra veckan var jag och coach Jonas på Almenäs i Borås för att jag skulle testa öppet vatten simning för allra första gången någonsin. Hade nog skrämt upp mig själv en hel del genom att läsa för mycket om andras dåliga erfarenheter. Tydligen skulle det vara som att stirra ner i en bottenlös avgrund, det skulle vara kallt, obehagligt och skrämmande. Om man sväljer vattnet kan man bli dålig i magen. Det är alltid dumt att googla sjukdomar och läskiga saker, för det står bara massa tråkigt ändå.

Hade puls på nästan 150 när jag skulle hoppa i från bryggan men eftersom Jonas var med visste jag att jag kan hänga på honom som jag alltid gjorde i början när vi simmande i bassängen. Det var sanslöst kallt, knappt 15 grader sa Jonas. Sedan sprattlade jag runt lite och var frusen och rädd för att få vatten i munnen men sedan sa jag högt: Sluta tönta dig Shahrzad.
Det är inte läskigt att öppna ögonen under vattnet, det är mestadels mörkt. Enda problemet var att jag simmade snett, inget svart streck att följa. Försökte följa Jonas fötter men det gick heller inte bra, plötsligt försvann dem! Man blir heller inte dålig i magen om man råkar svälja lite, själv fick jag en kallsup.

Jonas räknade det till ungefär 1600 m. Sedan satte vi oss på en bänk, lite frusna och drack kaffe, en perfekt start på dagen! Tänk bara på att ni inte ska simma själva, man kan få kramp och annat oförutsett kan hända och då är det bra att ha med sig någon.

Imorgon kör vi igen, det ser jag fram emot! Stor kram så länge.

/ / / /