Currently Browsing "Träning"

Nu så är äntligen löparproteserna på gång.

Så började jag detta inlägg för 10 dagar sedan. Så blev det alltså inte. De är på gång, men de är försenade. Såklart. Här har min ortopedingenjör Linus gjutit genomskinliga testhylsor för att se så att ingen del av benen blir överbelastade eller ihoptryckta, tycker själv att ser det väldigt häftigt ut! Lite iRobot. Var så glad för den här bilden, för jag ville så gärna visa er hur hela processen går till och hur mina fötter ser ut egentligen.

Anyways, Linus gjorde några korrigeringar och har nu gjort riktiga hylsor. De är alltså färdiga. Men jag har inga proteser. De kommer om TVÅ OCH EN HALV vecka, de har fastnat hos tillverkaren. Alltsååååå.
Jag fick veta det förra torsdagen precis innan jag skulle simma. Så fort jag såg Jonas brast jag ut i gråt. Varföööööör måste det hela tiden uppstå problem? Jag amputerade benet förra året i september, nu när jag är redo att springa har jag inga ben. Det har funnits sex (6) månader av tid att få hit löparproteser. För ingen trodde väl för en sekund att jag tänkte sluta springa?! Det var ju därför jag re-amputerade benet i första taget. Hur är det ens möjligt??? Sådana här saker får bara inte hända, triathlonsäsongen närmar sig och jag har fortfarande inte sprungit. °!”#€%&/()=?`^

23 minuter in i mitt simpass lyckades jag lugna ner mig.
Nu blev jag för upprörd för att kunna skriva vidare.

/ / / /

Det var strax efter Stockholm triathlon som jag kom ur mina träningskläder för första gången på länge och tog på mig en vanlig tröja. När jag flätade håret framför spegeln insåg jag att jag blivit för bred över axlarna, förmodligen från simningen. Det stramade, nästan som Hulkens kläder strax innan de spricker. Jag har aldrig tyckt att breda axlar är särskilt snyggt eller önskvärt.
Jag var minst sagt missnöjd, hämtade måttband och skulle mäta och ha mig. Tänkte: Om jag spänner ryggen och axlarna syns det ännu tydligare, jag är ju ganska liten och kort i kroppen annars.

Det var precis när jag spände överkroppen för att se exakt hur bred jag var som jag insåg det: Jag bryr mig inte. Jag älskar mina breda simmaraxlar för de tar mig fram i vattnet, de är badass för med de simmar jag flera tusen meter i veckan. Ett riktig aha-moment.

Sedan tänkte jag vidare på Baz Luhrmanns låt Everybody’s Free (to Wear Sunscreen) där han säger:
Enjoy your body, use it every way you can
Don’t be afraid of it or what other people think of it
It’s the greatest instrument you’ll ever own

Jag kanske är extra känslig just för att jag saknar underben och tänker ofta på hur mycket jag skulle vickat på tårna och alltid gått i kjol och flip flops om jag kunde spola tillbaka tiden. Men gissa vad? Jag gick sällan i kjol för att jag tyckte att mina ben var för bleka. Har du hört något så DUMT? För mig är det alltså inte längre okej att vara missnöjd med min kropp, allra minst hur den ser ut. Att då gräma sig över breda axlar är ju ganska töntigt om man sätter det i perspektivet att läkarna från början trodde att jag faktiskt kunde behöva amputera armarna också.

I veckan körde jag axlar i kabelmaskinen när någon från det motsatta könet frågade mig om han kunde köra på andra sidan.
Jag tog bort ena hörluren och nickade. Då passade han på ett säga: Du ska inte köra så tungt. Du är för bredaxlad för att vara tjej.
Jag kontrade: Du säger bara så för att du är för klen för att vara man. Sedan satte jag tillbaka min ena hörlur och körde ännu tyngre. Ergo den här diskussionen är över.

Sedan blev jag faktiskt lite upprörd över hela grejen. Jag är i min frizon och har faktiskt inte bett om någons åsikt. Jag kanske satsar på att vinna axel-VM, vad vet du? Så jag skrev en status på Facebook, och till min stora förvåning märkte jag att det är många tjejer som varit med om samma sak – att någon ska tycka till om hur de ser ut, bra eller dåligt. Och många män (självklart) som motsatte sig vad denna man hade sagt till mig.

Några män mailade mig och skrev att jag kanske missuppfattade, han kanske ”sökte kontakt”. Nåväl, jag har också läst The Game och fattat konceptet ”negga”. Alltså att man fäller en negativ kommentar om en kvinnas utseende som en conversation opener. Förutom att ingen vuxen kvinna med lite backbone skulle få för sig att ens ursäkta sig när någon säger något negativt om hennes utseende, än mindre konversera med mannen ifråga, så är det bara … väldigt mycket 2005. Just sayin.

Men vi ponerar nu att han verkligen tyckte att jag var för bredaxlad. Jag blev varken ledsen eller tog åt mig, men tänk om han hade sagt något liknande till en tjej som inte älskar sina breda, magnifika axlar? Eller sina lår, eller sin mage, eller…. eller… eller. Varför öppna sin mun överhuvudtaget? Var tyst och lyft dina vikter. Annars kan du flytta på dig för jag är inte på gymmet för att bli bekräftad, kritiserad eller för att få tips och råd, jag är på gymmet för att bli ännu starkare så att jag kan simma ännu snabbare med mina mansaxlar. Adieu.

/ / / /

I fredags gjorde jag mitt andra cykeltest hos Aktivitus. Snabba ben fastnar ej på bild :o)

Sist var strax efter Stockholm triathlon och jag skulle få ett cykelupplägg att följa men sedan bestämde jag mig för att re-amputera benet och ni kan resten av den följetongen så det blev tyvärr inget mer med det. Men nu känns benet äntligen bra igen och jag är redo att go all in med min cykling.

Aktivitus sitter numera i en arena i Kviberg. Helt fantastiska, öppna, ljusa lokaler!  Vi gjorde ett laktattest, alltså att man mäter mängden mjölksyra i blodet vid olika belastningar med ett stick i fingret. Sedan gjorde vi ett VO2 max-test med masken på. VO2 max är ett värde som talar om hur mycket syre din kropp klarar att absorbera per minut. Det är en siffra som används ganska ofta för att mäta hur ”vältränad” man är, och ju högre VO2 max du har, ju fortare och längre kan du cykla. Om du därför höjer ditt VO2 max så höjer du också förmågan att använda syre för att omvandla energin i kroppen till rörelse så att du kan jobba på en högre intensitet under en längre tid.

IMG_6383

Den här gången tyckte jag att det gick mycket bättre än sist. Förra gången blev mina ben helt stumma vid första ökningen på mjölsyratestet och jag var bara inte in the zone när jag skulle maxa. Ni vet när tankarna fladdrar och man inte lyckas hålla fokus. Nu visste jag vad som skulle hända och gick in med ett bra mindset. Tog verkligen ut mig och hade som högst 194 i puls (min maxpuls är beräknad till 198) innan benen bara blev som spagetti och det inte längre gick att trampa. Pang!! sa det så fanns ingenting kvar och det kom bara grottmänniskeljud från mig.

Däremot, och kanske inte helt oväntat, har jag nu sämre värden än innan operationen. Tro mig, jag försöker hantera besvikelsen. Jag vet, kondition är en färskvara, jag har gjort en stor operation, låg helt still med gipsat ben i över två månader, jag började köra spinning igen först i december förra året och inte alls kunnat träna såsom jag gjorde vid förra testet. Det är inte konstigt att jag har tappat. Men satan va irriterande det är!

Aktivitus ska ta fram ett cykelupplägg till mig nu och herrejävlar vad jag ska köra, nästa gång vi kör test ska jag sopa post-Stockholm-triathlon-Shahrzad i backen. Så är det, jag tänker kanalisera besvikelsen till power och bara mosa pedalerna. Heja benen, heja kroppen!

/ / / /

Uäääääw, mina beeeeen. Idag har vi cyklat tillsammans med de som åkte Vasaloppet. Vi startade med de och gick i mål tillsammans även om jag är fullt införstådd med att de haft det mycket tuffare än jag.  Jag kan i princip ingenting om längdskidåkning men oj så imponerande! Jag följde hela loppet via storbild tillsammans med 197 (!!!) andra deltagare idag.

När jag fick frågan om jag ville vara med sa jag: Okej men jag går efter 2 timmar; 4 timmar och 24 minuter är på tok för länge för mig. Delvis för att jag tänkte att jag kommer bli trött men också för att jag trodde att det skulle bli långtråkigt. Orka cykla så länge på en cykel som står helt still. Men den tanken slog mig inte en enda gång, att kliva av vill säga.

Kenneth som styrt upp eventet berättade för oss att detta är Sveriges största Vasaloppsspinning och vi cyklade i förmån för Barncancerfonden. Ett mycket angeläget syfte! Cernera hade fixat startplatser åt oss, stort tack för det! Också tack till mina teammedlemmar för all pepp och bra energi. Det är roligt att göra saker i grupp, konstaterade ensamvargen. När det var 45 minuter kvar kom DJ Gino och spelade hetsmusik och hela salen bubblade av härlig feeling, magi!

Nu är jag hungrig, trött men också väldigt nöjd.
Happy Sunday!

Ursäkta tråkigt foto, var en fotograf på plats så jag uppdaterar er när/om jag hittar bättre bilder.

/ / / /