ALLERS

Denna vecka är jag med i tidningen Allers. Det blev en väldigt fin artikel med ganska lite fokus på träning och mest fokus på min historia och bakgrund. Mamma kom i slutet av intervjun för att hämta mig och några av hennes tankar och erfarenheter finns med.

Jag blir sällan ledsen när jag berättar om det som hänt, när jag berättar det från mitt eget perspektiv. När jag däremot tänker på hur mina närstående måste ha känt kommer alltid tårarna. Jag tror att det är något som ofta glöms bort (är ju mest fokus på den som är sjuk) men folk i ens närhet drabbas också när någon insjuknar. Kanske för att de står på sidolinjen, hopplösa och utan att kunna hjälpa till.
Vi ska belysa detta längre fram.

Sven Magnusson står för både text och bild och han var snäll nog att skicka över några bilder till mig så jag kan visa er. Gillar mest den där jag går, ser så glad ut! Och hur mycket gillar vi mitt lockiga hår? Tack till Fanny på Salong Crush (klicka här för att komma till deras hemsida) som alltid trollar med mitt tjocka, omöjliga hår så det blir så fint, så fint!

allersII

allers!

shahrzad

/ / / /

4 comments

  1. Köpte tidningen idag. Tårarna rann när jag läste och kom ihåg tiden :'(
    Vi är så glada att slutet blev bra 😀
    Mkt fina o snygga bilder som visar ”The Real You”.
    Pusssssss

  2. Jag fick tidningen av min mamma och tycker att det var en fantastisk artikel!! Kan förstå det där om när man är anhörig till någon som är drabbad av vad det än är, det är nog så tufft att stå där helt handfallen och inte kunna göra något. Den känslan fick jag när Linus miste sitt ben.
    Härligt att följa dig här och bli inspirerad!
    Ha en fin dag!
    /Pia

  3. Hej

    Jag råkade ut för samma som dig för nio månader sedan och jag har amputerat båda ben, vänster hand plus min halva högra hand. Blev jobbigt när jag skulle träna på att gå då jag inte har händer till kryckor. Var bara att ta tag i det så efter fem veckor gick jag 500 steg. Kändes som att hoppa från ett stup första gången jag skulle gå med mina styltor. Vill bara skriva då du skall veta att du inte är ensam. Jag kan känna ibland att jag är den enda i hela världen… Din artikel gjorde att jag fick en tankeställare. Jag är inte ensam, det finns andra som varit med om samma sak. Idag går jag för fullt men har inga händer ännu vilket gör det svårt i vardagen. Får ingen hjälp med personlig assistent. Ligger för överklagan. Min kommun hjälper mig inte utanför hemmet. Får hjälp var tredje timma i hemmet men det är allt. Min sambo gör ett otroligt jobb då vi även har en fyraårig liten tjej också. Hon kan mer än vad jag kan i dags läget 🙂
    Oj vad långt det blev…

    Lycka till med allt!

    Hälsningar

    Jeanette

    1. Hej Jeanette. Du fick också meningokocksepsis alltså? Det är verkligen en fruktansvärd sjukdom och det gör mig enormt ledsen att veta att någon genomgått samma sak. Usch. Är alla organ okej?

      Men vad duktig du är som kommit igång med att gå! Det tog mig nästan ett helt år att kunna belasta i proteserna, i alla fall en längre tid. Jag är heller inte förvånad att det varit så svårt att få hjälp, det är ett konstant krig det där. Och självklart kan jag heller inte ens börja att förstå hur det är att sakna händer, jag hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver. Det enda ”tipset” jag kan ge är att ha tålamod, man vill så himla mycket men ibland måste man låta kroppen få ta sin tid, det är viktigt att lyssna på den.

      Du får jättegärna hålla mig uppdaterad hur det går för dig och din familj. Jag hejar på dig!

      Stor, stor kram
      S

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

you may like this post