Klockan ringer men jag har redan varit vaken i över en timme nu. Svetten klibbar fast badrocken som jag somnat i mot hela kroppen. Sätter mig upp på sängen och sjunger: ”Vi tog biiiiiilen till Roosevelt för att hämta kidsen, innan vinterloven
. De stod på leeed
, de sjöng i köööör. Det kändes som de sjöng för oss, en allra sista sång. Vi är på flykt igen, både jag och du. Vi kommer från nån annanstans än där vi är just nu. Åh dom sjöng för oss, en sista gång
, en sista sång” och två varma, runda tårar trillar ner för min kinder. Jag torkar de snabbt så att Kajsa inte ska se och tar på mig benen. In på toaletten för att borsta tänderna och Jockes röst fortsätter eka i mitt huvud.
”Vi lämnade blodstänk i spååååren men i minnet blåser vindarna. Dina wayfarers i ditt hår” Jag forsätter med tandborsten i munnen: ”Du grät solvarma tåååååååårar” och där brister det totalt. Tar tag i handdukshållaren på väggen för att inte falla ihop fullständigt. Det är inte för att jag är rädd eller nervös, men känslorna bara väller över, som en vattenflaska som är fylld till max, när varje extra droppe förstör hela balansen. Idag är det dags. Idag förverkligas den ultimata drömmen.

Beställer omelett till frukost men kräks nästan över hela tallriken av doften av ägg. De har vattenmelonjuice och jag dricker glatt tre fulla glas, hoppas inte Kajsa säger att jag måste äta mer nu. Hon säger inget som tur är och vi går tillbaka upp till rummet. Provar mina cykelproteser och försöker springa runt där det finns plats. Tar på mig tävlingsdräkten och näsbenet pirrar igen. Jag rynkar på näsan mot min egen spegelbild innan pirret sprider sig längre upp. KIAVASH – SWE och det hugger till i bröstet. Jag slår mot mina pectoralis major, sådär som Phelps gör innan han ställer sig på startpallen. Och jag funderar på om han någonsin är nervös, om han någonsin tvivlar.

Vi går bort mot tävlingsområdet och det är full rulle, surrigt som det alltid är. Checkar in mitt equipment en sista gång, sätter på race tatueringarna och fäster klisterlapparna på proteser och hjälm. Kort tid för warmup på cykel och löpning. Kajsa hämtar Apple och jag blir alldeles bubblig på insidan. Jag älskar min cykel, ÄLSKAR. Tar ett varv på banan, först lugnt sedan ställer jag mig upp i svängarna och till sist kör jag några spurter för att väcka benen. Känns fint. Jepp. Springer kort på run course. Hoppar på ett ben, hoppar på sidan, lyfter benen. Jepp.

In i transition för att ställa i ordning mina saker. Testar att ta på mig hjälmen några gånger, ställer löpproteserna på vardera sida av stolen, sätter kepsen jag ska springa i upp och ner och ställer vattenflaskan med resorb i i min låda. Växlar ner och lägger pedalerna rätt så jag kan komma på cykeln fort. Memorerar var jag har min plats och pussar min cykel hejdå. Vi ses snart Apple, jag kommer längta efter dig. Vi kommer få det tufft jag och du, men vi ska kriga ihop. Klappar henne på ramen och går iväg.

shahrzad-rio44

Tar på mig våtdräkten lite halvt och Kajsa oljar in mina armar och ärmarna på våtdräkten likaså. Värmen är på väg in över Rio och det klibbar på ryggen. Det kommer bli sjukt varmt under loppet, 29 grader enligt väderprognosen. Vi ställs upp inför läktaren i nummerordning och TO leder in oss på den blåa mattan. Inte ett enda ord utväxlas mellan oss tjejer. Alla stirrar rakt fram. TO säger: Smile girls, you are writing history today. Pirrar i min näsa igen och jag blir så innerligt glad. Det här ÄR stort. Vi är med och inviger vad som förhoppningsvis kommer bli en lång karriär för paratriathlon inom Paralympics. JAG är med och skriver historia tänker jag och när speakern säger: From Sweden, Shahrzad Kiavash sträcker jag på ryggen, knyter nävarna och lyfter armarna mot himlen, ler stort mot läktaren och hör applåderna. Sedan tar jag nöjda steg tillbaka mot golfbilarna som ska ta oss till pontonen.

Alla väljer att simma ut till starten utom jag. I piren kan de mitt namn nu, welcome Shahrzad, och de tar min hand till båten. Funktionärerna tar mina proteser och vi åker mot pontonen. Jag frågar om jag får hoppa i vattnet, vill försäkra mig om att jag minns hur vattnet känns. Sedan sitter vi alla och svettas i våra våtdräkter.

shahrzad-rio

Klockan visar 09:44 och det är exakt 19 minuter kvar. Jag stirrar ut mot horisonten och känner mig för första gången inte paralyserande nervös i simstarten. Bojar på höger, höger, vänster, vänster, vänster och sedan hemåt. Jag tittar på huset med hålen på fasaden som är mitt riktmärke hemåt och andas lugnt. I got this. Jocke kommer tillbaka: ”Det kommer bli en kylig natt. Det kommer bli en ensam natt. Men jag skulle inte ändra nåt…”

Leslie, en till TO påminner oss: You should be very proud of yourselves, we are so proud of you. Go out there and give it your all.
Vi hoppar in i vattnet, en hand på räcket.

shahrzad-rio21

shahrzad-rio39

Så kommer det jag gillar allra minst. Rösten som säger: on your mark. Och så börjar klockan ticka.

Jag går ut lugnt, har bra koll på första bojen, även om jag vet att gapet växer mellan mig och de andra.

shahrzad-rio20

Tar den första bojen, den andra. På väg till den tredje bojen är simningen som allra värst för då kommer vågorna diagonalt och man slängs runt en del. Så jag tar riktning några extra gånger och ser fortfarande simmössorna framför mig. Bra Shahrzad, bra. Du är grym, du gör alldeles rätt.

shahrzad-rio19

Tittar på mina armtag under vattnet och tänker på vad Jonas skulle säga nu: Dra armen intill kroppen, dra med hela sidan av kroppen. Tar den sista bojen och vänder mig mot huset, mitt sista riktmärke. Nu är det snart över. Känner en våg i ryggen och gungar med. Anpassar mina armtag och känner att det går snabbt nu. Men inga simmössor kvar.

shahrzad-rio37

Ökar frekvensen, grymtar under vattnet och mjölksyran kommer i axlarna som ett brev på posten. Jag hör Jocke: ”Och du log genom fräknarna, med tårar i ögonen. Allt finns i ögonen.”
Gör en fin simning till stranden, vänder mig och sätter mig på brädan medan funktionärerna bär ut mig från vattnet.

shahrzad-rio38

En våg sköljer över oss men de står stadigt. Två av de försöker ta den mesta impacten från vågen. De är så himla fina funktionärerna, de har övat på varandra i flera dagar nu för att kunna hjälpa oss på bästa sätt.

shahrzad-rio7

Försöker andas ner min puls men det går sådär asså. Folk applåderar och skriker.

shahrzad-rio8

Jag hör Hans som säger: Bra Shahrzad, nu har du det allra roligaste kvar. Han har alldeles rätt.

shahrzad-rio17

När jag drar av mig våtdräkten tippar stolen nästan över.

Torkar benen och och hör Kajsa bakom mig. Du har knappt 2 minuter till sista. Till den som är först då? ropar jag. Inget svar. Svara mig, skriker jag.

shahrzad-rio4

shahrzad-rio28

shahrzad-rio42

Upp till T1 och proteserna gör så ont.

shahrzad-rio11

shahrzad-rio1

shahrzad-rio27

shahrzad-rio6

Försöker komma upp på tå för att kunna gå snabbare men det går inte. Slänger allt i min låda, tar hjälm och glasögon och går ut så snabbt jag kan.

shahrzad-rio5

shahrzad-rio10

shahrzad-rio22

Men det går inte fort, jag ramlar nästan baklänges och håller fast i cykeln.

shahrzad-rio26

shahrzad-rio23

Jag räknade ut dagen innan att om jag ska cykla banan som är på ungefär 23 km på 40 minuter måste jag hålla ett snitt på 33,5 km/h. Klickar på cykeldatorn men lyckas inte klicka i foten. Skiter i det och kör ändå, klickar i så börjar det.

Lyckas hålla högt tempo i första varvet och går in på varv två strax efter 10 minuter.

shahrzad-rio24

Okej, måste cykla snabbare, måste cykla smartare. Det är ganska kraftigt med motvind halva banan, där växlar jag ner och kryper ihop och när jag har vinden i ryggen ligger jag och trampar tyngre i bocken. Många svenskar längs banan som ropar men för första gången någonsin stänger jag av, jag ser ingenting, hör ingenting. Ser mina motståndare ibland och men vill inte ens kalkylera, vill bara cykla. Vill bara framåt.

shahrzad-rio34

shahrzad-rio2

Fyra skarpa turns per varv, i varje sväng tappar jag hastighet, efter varje sväng ställer jag mig upp och trampar igång snabbt. Andra varvet tar mer än 11 minuter men jag känner mjölksyra. Inte mycket men det finns där. Fan, fan, fan.

shahrzad-rio9

I transition står Kajsa och ropar: Du har knappat in nu, det är inte långt kvar. På tredje varvet ser jag Spanien och jag vet att jag har henne. Ställer mig upp och rycker iväg, går om och trampar allt vad jag har för att komma så långt bort jag kan. När jag går in på varv fyra säger Kajsa att det handlar om en minut tills jag har passerat nästa.

shahrzad-rio43

Jag vet att det finns, jag vet att benen kan, jag vet att kroppen vill. Men jag slarvar här, jag vet inte vad som hände med mig och jag vet inte vad som störde. Jag tror att det var för att jag insåg att jag inte kommer kunna hålla mig på 40 minuter som jag hade planerat. Jag slarvar, på det viktigaste loppet någonsin. Tappar mitt tunnelseende och tänker för mycket på det som händer runtom. Kanske det största misstaget under hela tävlingen.

In på T2 och Kajsa hetsar bakom mig.

shahrzad-rio13

Jag är systematisk, ställer in cykeln, av med glasögon och hjälm. Sätter mig ner, tar av cykelben. Torkar benen. Byter ben. Dricker vatten. Jag tycker att jag gör det bra. Kajsa är helt berzerk bakom mig, hon säger att jag ska skynda mig. Och hon ligger med halva kroppen vikt över skyltarna som skiljer oss åt, om hon var lite närmare skulle hon ta tag i mig och lyfta iväg mig. Jag blir nästan arg och vill säga att jag gör det skitbra och hon ska faktiskt bara vara tyst. Men sedan ser jag Spanien på väg in. Då blir det en sjuhelvetes fart på mig, fipplar med kepsen och drar upp sleevesen på mina proteser på vägen.

Kajsa hade helt rätt. Jag gör en katastrofal transition. Över en minut tappar jag här. EN MINUT. Visst att de nästan alla de andra tjejerna har en protes att byta medan jag har två, men det är inte good enough. Visst att de kan springa med cykeln medan jag stapplar som en giraff med dålig balans och alldeles för låg IQ, men det är inte good enough. Det är inte okej att T2 går på 02:21. Det är riktigt jävla dåligt.

När jag sprang ut sa speakern mitt namn och jag släppte allt i några sekunder. Jag höjde än en gång armarna när jag passerade läktaren, mitt triathlonhjärta skipped a beat när jag sprang över den blåa mattan till publikens jubel. It was Brucies time to shine. Sedan in i min tunnel igen.

Går ut i löpningen med riktigt bra feeling ändå (jag har ju inte fattat ännu att min T2 var så pass sakta som den var).

shahrzad-rio30

När vi sprang sista passet hemma sprang vi i ett lugnt tempo där jag och Kajsa pratade mer eller mindre hela tiden på strax över 24 minuter. Så på tävling tänkte jag att jag kan köra sub 24. Det finns där. Det var i alla fall vad jag trodde. Vi hade lagt upp löpningen så att jag går ut lugnt den första biten för att få bukt med pulsen och för att benen inte ska stumma helt och på andra varvet går jag ut hårdare och sista kilometern växlar jag upp och sista 400 metrarna, ja då kör jag in i kaklet. Jag kände mig väldigt nöjd med detta upplägg. I mitt huvud var det precis så jag gjorde.

shahrzad-rio41

Andningen låg högt upp i starten, men jag andades som vi övat och det kändes bra halva första varvet. Sedan kom då denna magiska hejarklack som hörs och känns så tydligt när man springer. Känslorna kom igen och jag drog ner min keps så den täckte halva ögonen. Slog på mina dimljus som Kajsa lärt mig, då halvblundar man för att zooma ut från allt som händer runtom. Sista halvan på första varvet kom tröttheten och hettan över mig, tänk om jag inte fixar det. Min mun är torr, saltig och smakar hav.
In på blåa mattan igen och Kajsa ropar att det går för sakta, att jag måste öka på det här varvet om jag ska kunna springa ikapp Japan. Jag förstår inte, jag springer ju snabbt redan.

shahrzad-rio16

På andra och sista varvet är det sådant jubel och jag hör SVÄÄÄÄÄRJEEE så högt att jag inte kan låta bli att le under min skärm på kepsen. Publiken ser det, de applåderar och visslar och jag ser den svenska flaggan vifta i mitt ansikte när jag springer förbi. Jag vet inte om det går riktigt att sätta ord på det så att det gör känslan rättvisa men jag ska försöka:
Det är inte alls det att jag inte känner mig svensk, eller inte iransk för den delen. Jag tror att vi andra generationens invandrare är fast i en gråzon. Det är ett mellanförskap, jag är inte hundra procent svensk och om du frågar någon som bor i Iran är jag en turist i mitt hemland, jag är benägen att hålla med. Jag har aldrig vetat vad jag är och i ärlighetens namn har jag aldrig brytt mig heller. Jag är Shahrzad liksom, nothing more, nothing less.
Men jag är b a r a svensk och mer svensk än någonsin när jag tävlar i Sveriges landslagsdräkt. Det är en dundervåg av stolhet och lycka när någon ropar Sweden efter mig, eller som i Rio när det var svenskar på plats som ropade heja Sverige. Det är en känsla av tillhörighet till någonting större än mig själv. Det är enormt att någon viftar med de blågula färgerna i mitt ansikte, för just där och då ÄR jag de blågula färgerna. Det är svårt att inte bli berörd, det är svårt att inte ta till sig det, och för lipsillen inom mig är det svårt att inte gråta. Så jag drar skärmen ännu längre ner, så långt ner att jag inte ser någonting framför mig längre.

shahrzad-rio40

Nu längtar jag bara till svängen, för då är det 1,25 km kvar. I svängen kommer trötthetsgråten över mig, jag är så håll-käften-trött, kinderna brinner och allt smakar salt.

shahrzad-rio33

shahrzad-rio12

Jag lyfter kepsen, om än några millimeter. Aldrig mer ska jag köra triathlon. Aldrig. Vem gör såhär mot sig själv? Vem utsätter sig själv för detta hets? För denna utmattning? Mina ben kommer vika sig under mig vilken sekund som helst. Tänk om jag dör. På riktigt. Men får inte känna något nu. Var är Japan nu då, var är du så jag kan ta rygg. Vad kan det vara kvar nu? 6 minuter? Måste fokusera, är alldeles för tankspridd. Jag börjar räkna mina steg. 1 2 3 4 …. framtill 30. Sedan börjar jag om, allt för att slippa tänka på smärtan.

Jag börjar se målet. Håll ut nu Shahrzad, du har lite kvar. Så ser jag Japan. Men hon är för nära mållinjen för att jag ska hinna passera. Eller? Eller? ELLER?!?!?! Jag tar fram de sista krafterna inombords och springer mot mål.

shahrzad-rio31

Kanskeeee, kanske.

shahrzad-rio15

Njaaaa, spring snabbare, kom igen benen, näee, helvete.

shahrzad-rio32

Det kommer inte att gå, neeeeej.
24 sekunder bakom.

shahrzad-rio18

Funktionären tar tag i mig. Water är allt jag får fram.

shahrzad-rio29

Någon lägger en kall handduk på min nacke. Ahhhh.

shahrzad-rio36

I tältet sänker jag två flaskor vatten och får iskalla handdukar på benen. Blundar i någon minut. Så är det som att någon hämtar ett suddgummi och börjar sudda bort. Allt försvinner. Tröttheten. Utmattningen. Värmen. Mjölksyran. Smärtan. Stumheten.
Reboot. Systemet startas om.

Fighterhjärtat börjar slå i rätt takt igen, det bankar stadigare och mer bestämt än någonsin i bröstkorgen.
Det är som att det talar till mig: Shahrzad, det finns så mycket mer, jag vet det – du vet det. All we have to decide is what to do with the time that is given us.
Och precis där och då börjar jag planera inför nästa lopp.

/ / / /