Jag har väntat med att publicera detta inlägg, ville vänta tills mitt talk låg uppe för er att titta på först.
TEDxGöteborg ägde rum 7 december förra året med över 650 personer i publiken. Många har frågat mig hur det kom sig att jag var med, sökte jag själv, finns det någon hemsida man skriver en application osv? För min del så blev jag tillfrågad redan innan sommaren förra året och tackade självklart ja. Stort TED-fan som jag är! Tycker att det är ett enastående sätt att sprida kunskap och nya idéer.

Jag hade en helveteshöst, det vet ni redan med amputationen och allt som följde därtill. Jag har inte velat skriva om det men i och med hela processen, att hamna i rullstol igen och vara beroende av andra att ta hand om mig tog mig två år tillbaka i tiden, till då det var som allra värst. Tankarna var där igen: Tänk om jag aldrig kommer kunna gå igen? Tänk om benet inte läker ihop? Tänk om det kommer göra ännu ondare nu? Dessa tankar blandat med att gå från full fokus på träning innan Stockholm triathlon till att ligga helt still, ja det kan få vem som helst att lose their mind. Jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Mardrömmarna kom tillbaka och ångesten var konstant närvarande på dagarna. Ångesten och sorgen. Kajsa hälsade på mycket. Jag grät och grät så fort jag såg hennes ansikte. Vi gjorde några tappra försök att åka till gymmet men det slutade alltid med att mitt opererade högerben blev värre. Svullnade, blödde, smärtade. Jonas hälsade på och lovade att han ska köra ännu hårdare med mig i bassängen så fort såret hade läkt. Men jag bara kämpade med att hålla tillbaka tårarna.

På det personliga planet var min moster väldigt sjuk, hon hade krigat mot cancer i många år. I mitten av november somnade hon in och allt var bara upp och ner. Ni vet hur det är, när allting, precis allting fullkomligt skiter sig simultant. Som dominobrickor som faller ihop, kollapsar utan att kunna stå emot.
Mitt i allt det här närmade 7 december sig. Jag hade inte ens börjat på mitt tal. Turligt nog för min del levererar jag bäst under press, jag minns ingenting från dagarna innan det var dags, bara autopilot. Hade fått världens sämsta protes och jag kunde stå upp med kryckor i några minuter innan det gjorde för ont.

Här ska jag prata om triathlon, om att vara en atlet och jag kan inte ens stå upp. DAFUQ är det här??

Det var med hjärtat uppe i halsen som jag tittade på klippet häromdagen men jag tycker att jag är riktigt, riktigt bra! Framförandet känns innerligt och jag är i bubblan. Rösten spricker några gånger men det är okej.

En rolig detalj är att till min höger (er vänster på skärmen) sitter min mamma som är sjuksköterska. Jag ser att något händer och att min mamma plötsligt reser sig upp ur sin stol och går några rader längre fram. Sedan prasslas det. Jag blir märkbart irriterad och undrar varför mamma ska lämna min väska och lämna salen mitt under mitt framförande. Syns tydligt i mitt ansikte, kolla 5:03 i videon – och sedan vägrar jag titta åt det hållet på ett bra tag (: Det visade sig efteråt att det var en tjej som hade svimmat och det var därför mamma hade sprungit fram. Tjejen berättade sedan att hon hade blivit så berörd av det jag sa. Hon tyckte att jag ska ta det som en komplimang, så jag gör det!

Ni får gärna hjälpa mig att sprida denna video, tell a friend och ge videon gärna en thumbs up på youtube så blir jag glad.

”Shahrzad shares her story about how a blood poisoning claimed both of her legs and almost ended her life. And how she managed to redefine herself, and went on to finish a triathlon. But this moving speech about how a regular Thursday in March could end up changing a life forever, is so much more. It’s a metaphor for all the struggles we go through as human beings on this earth. It’s a tale of overcoming adversity, of holding on for just a “few more minutes” and of the grand awakening of finding your heart beating again.

Shahrzad Kiavash is a KTH-graduate, young professional and double amputee.”

/ / / /

Watch the smoke as I turn
Rising, a phoenix from the flames

Idag har det gått 4 år. Fyra år sedan jag ramlade ihop i köket och Döden knackade på min axel och ville ta med mig. Jag förhandlade och fick ge ifrån mig mina underben.
En deal jag ångrat många, många gånger. Det hade varit så mycket lättare att bara abdikera, kapitulera. Jag var ju ändå död på insidan.

Så jag gjorde det till ett heltidsjobb att skapa ett liv som jag faktiskt vill leva.
I am the master of my fate.
I am the captain of my soul.
I am my own superhero.

/ / / /

Det var en lång rubrik! Jag hade det stora nöjet att hålla ett föredrag på Kvalitetsdagarna. Det var något jag hade sett fram emot länge och längtat till lite grann. Mitt hjärta slår lite extra hårt för sjukvården och deras arbete. Verksamhetschefer och beslutsfattare i publiken och mycket viktigt att lämna avtryck. Att bidra, om än minsta lilla för att skapa en förändring. Tala från patientens perspektiv.  Jag hade förberett mig noggrant.

Helt oväntat fick jag stående ovationer när jag var färdig, blev mycket generad i vanlig ordning. Jag och mamma blev kvar i över två timmar efteråt eftersom folk ville prata med mig och bolla tankar. Helt fantastiskt! Att hålla föredrag är så otroligt givande.

su

Alla som var med under dagarna fick lämna ett betyg och synpunkter i en utvärdering, jag var förstås nervös inför resultatet men fick mail:  ”Vi tyckte att du var outstanding, och deltagarna håller med oss till 99,7%, vilket ta mig tusan är ett rekord här!”
PEPPEN!

En väldigt fin referens fick jag också med mig:

Shahrzad Kiavash föreläste på Sahlgrenska Universitetssjukhusets Kvalitetdagar 2016 inför cirka 650 medarbetare och chefer.

Hon bjöd in till en personlig berättelse som på ett djupt plan grep tag om publiken. Hon lyfte fram både beröm och kritik på ett sätt som vårdpersonalen i publiken lätt kunde ta till sig och bli djupt berörda av. Vi har fått in många kommentarer från personer som blivit väldigt inspirerade och tagna av Shahrzads presentation.

Shahrzad är den första under Kvalitetsdagarnas 12-åriga historia att få stående ovationer. Vilket är ett oerhört gott omdöme i sig.

Vi rekommenderar Shahrzad varmt till alla som vill höra en unik inspiratör och någon som trotsat alla odds.

Hurra! Hurra! Hurra!

/ / / /

Nu så är äntligen löparproteserna på gång.

Så började jag detta inlägg för 10 dagar sedan. Så blev det alltså inte. De är på gång, men de är försenade. Såklart. Här har min ortopedingenjör Linus gjutit genomskinliga testhylsor för att se så att ingen del av benen blir överbelastade eller ihoptryckta, tycker själv att ser det väldigt häftigt ut! Lite iRobot. Var så glad för den här bilden, för jag ville så gärna visa er hur hela processen går till och hur mina fötter ser ut egentligen.

Anyways, Linus gjorde några korrigeringar och har nu gjort riktiga hylsor. De är alltså färdiga. Men jag har inga proteser. De kommer om TVÅ OCH EN HALV vecka, de har fastnat hos tillverkaren. Alltsååååå.
Jag fick veta det förra torsdagen precis innan jag skulle simma. Så fort jag såg Jonas brast jag ut i gråt. Varföööööör måste det hela tiden uppstå problem? Jag amputerade benet förra året i september, nu när jag är redo att springa har jag inga ben. Det har funnits sex (6) månader av tid att få hit löparproteser. För ingen trodde väl för en sekund att jag tänkte sluta springa?! Det var ju därför jag re-amputerade benet i första taget. Hur är det ens möjligt??? Sådana här saker får bara inte hända, triathlonsäsongen närmar sig och jag har fortfarande inte sprungit. °!”#€%&/()=?`^

23 minuter in i mitt simpass lyckades jag lugna ner mig.
Nu blev jag för upprörd för att kunna skriva vidare.

/ / / /