Dagens påminnelse: Om man jobbar riktigt hårt hittar till och med sagorna hem ibland. I mina väldigt subjektiva ögon den bästa videon som finns på Internet.
Eller hur? Vi har väl inte det?
Tre dagar kvar sedan åker det här förbannade gipset förhoppningsvis av. På torsdag har jag tid på Sahlgrenska och jag hoppas att det har läkt ihop fint under gipset och att läkaren kan dra stygnen så jag kan börja leva igen. Har mest legat i sängen och tynat bort de här 15 dagarna.
Hade förberett mig himla bra och läst på om vilka livsmedel som främjar sårläkning, mamma hade handlat allt från min långa lista men jag har inte lyckats få i mig mycket och det jag kunnat äta har jag inte lyckats behålla. Dumma, dumma morfin. De senaste dagarna har jag kunnat hålla mig till en tablett om dagen och illamåendet börjar sakta bli bättre. Atti och K var här i helgen och det gick alldeles för snabbt men det var skönt med sällskap, man hinner inte reflektera alltför mycket kring sina begränsningar då.
Denna vecka har jag mycket att stå i, min mailbox är full med flaggade mail och jag har två föreläsningar nästa vecka som jag inte kan komma ifrån. Väldigt tråkigt att behöva föreläsa med ett fungerande ben men nu är det såhär. Jag har också varit tvungen att tacka nej till mycket nu framöver, bland annat en spännande reklamfilm (!!!) men jag försöker förlika mig med tanken att den här operationen är till det bättre, även om det är jobbigt nu. Som alltid är Kent plåstret på mina sår, både på de som syns och de som inte gör det.
“Bara gör, biter ihop och håller käften”
Innan jag åkte till New York medverkade jag i Jonas Coltings podcast. Det blev ett långt samtal, men som triathlet ställde Jonas många vettiga frågor och lyfte mycket som jag inte pratat om tidigare. Själv har jag lyssnat på det två gånger (: Jag cyklade till Rekyl där vi spelade in vilket är en bit hemifrån och på vägen dit var jag nervös, här ska jag intervjuas av en världsmästare i triathlon. Tänk om jag säger något fel och gör bort mig. Jag kan glatt meddela att jag cyklade hem glad och nöjd.
Lyssna kan ni göra via acast eller så kan ni googla på Coltings nakna sanning i Podcast-appen på iPhone som jag nyligen upptäckt och tycker är helt briljant, leta efter avsnitt #23.
Så har det gått en vecka nu. En vecka sedan operationen.
Vi var på Sahlgrenska för över ett och ett halvt år sedan och träffade läkarna. Först var det ärren på min högerarm som är kvar efter såren från sjukdomen som jag ville ta bort. De är inte i vägen på något sätt men de påminner mig om hur det såg ut och jag vill inte ha det så. Sedan diskuterade vi mitt högerben och läkarna höll med om att det inte är optimalt på något sätt. Delvis är amputationen i en felaktig och ofördelaktig nivå och har gjort protesförsörjningen svår, nästan omöjlig. Längst ner på benet är det också bara transplanterad hud och skelett egentligen. Ni vet också sedan förr att jag har ont och nerver är i kläm. Cirkulationen är sisådär också och ibland vätskar det från benet. Det är inte ett bra ben helt enkelt.
Då det är både en ortoped och en plastikkirurg som ska vara med på operationen och tiden måste fungera för båda delar skulle det alltså dröja med en operationstid.
Under Stockholm triathlon förstod jag att mitt högerben är min akilleshäl, det är det enda som hindrar mig från att göra bra ifrån mig i löpningen. Efteråt hade jag så ont i mitt högerben att jag inte kunde gå alls på fem dagar och haltade i två veckor. Högerbenet vätskade, det kom var från det och jag fick ta värktabletter, något som jag aldrig gör.
Fick en tid för besök inför operation innan jag åkte till NYC och jag pratade med läkaren och berättade att vi kan möjligtvis vilja satsa mot Rio eller fortsätta seriöst med min triathlonsatsning på något sätt. Han tyckte inte att det var en bra idé med operation. Benet skulle behöva någon månad för att läka och ärren på armarna skulle läka relativt snabbt men om jag skulle anstränga armarna såsom man gör i simning och styrketräning skulle ärren mycket väl kunna bli tjocka och breda. Jag vände blad och åkte till New York.
När jag kom hem sedan hade jag fått en operationstid ändå, mamma hade ringt och velat avboka men sköterskan hade bett oss tänka till en extra gång, det är svårt att synka två så upptagna läkare, ville jag verkligen vänta i flera år till? Mamma och pappa var överens, de tyckte att jag skulle göra det medan jag fortfarande var emot, jag ville ju träna. Kajsa och Jonas var som alltid rörande överens, det kommer aldrig finnas en bra tid att operera benet och de lovade att jag inte ska behöva ligga still och vara miserabel, vi skulle träna ändå, överkroppen är ju fullt fungerande. För det var just min enda invändning mot operationen, jag var inte rädd eller orolig för slutresultatet (okej, lite då) men mest var jag orolig för att tappa förståndet och livslusten om jag skulle behöva vara inaktiv så länge. Jag associerar ju det med förra gången då det tog en evighet att läka och kunna belasta.
Vi tackade ja till operationen och i måndags utfördes det. Mycket var annorlunda än sist men det rev upp en hel del sår. Sjukhusklänningen med öppning i ryggen, lukten i korridorerna, alla frågor man får innan operation: Säg ditt personnummer. Är du allergisk mot något? Ja, morötter, kiwi och pollen. Är det några mediciner du inte tål? Nej, men jag blir väldigt illamående efter operationen, men ge mig inte Primperan, det gör mig agiterad, Ondansetron fungerar mycket bättre på mig. Jag fryser ofta efter operationen, ni får gärna ge mig ett värmetäcke och bli inte oroliga om jag huttrar. Oj Shahrzad, du har så mycket hår, hur ska vi få plats med det i mössan? Lova mig att jag är helt nedsövd, jag vill inte veta vad som pågår…
Jag fick åka upp själv till operation, något jag aldrig gjort förut, mamma eller pappa har alltid varit med. Jag hann fundera mycket på hur utlämnad och ensam man är. Vilken viktig uppgift operationspersonalen har att få patienten att somna lugn och trygg. När jag flyttades över från min säng till operationsbordet stack pulsen iväg och tårarna var så nära. Nu är jag här igen, för i helvete. Började tänka på hur mycket en människa tål innan reservkrafterna tar slut, innan man kastar in handduken och tänker att nu varken orkar eller vill jag mer. Men sköterskorna räddade mig, de satte på EKG-lapparna och var mysiga och trevliga. Vilka hjältar. Shahrzad, vi kommer söva dig med Propofol och smärtstilla med Ultiva. Yes, det känner jag igen, nu får jag sova gott. Värmetäcket kom på och jag tittade på mitt högerben en sista gång, som vi har kämpat ihop, vi har verkligen gjort allt vi kan för att det ska fungera. Maskinerna gick på och det sista jag tänkte på var K:s ansikte, att den här gången inte är som alla andra 4x antal operationer för den är gången kommer han vara där när jag vaknar. Sköterskan tog mina händer i sina och jag log tårögt mot henne. Hon nickade i tyst förståelse. Sedan var jag borta.
Jag ska inte trötta ut er med mer detaljer idag. I torsdags fick jag åka hem och sedan dess har jag inte gjort annat än legat i sängen och tittat på film, halvsovit och varit groggy och less. Morfinet har den effekten.
Stor kram från mig så länge
Shahrzad – one legged warrior