Nuförtiden vet jag sällan vad det är för dag på veckan, jag har ju inget “vanligt” jobb. De enda dagar som skiljer sig från andra är tisdagar och torsdagar för då simmar jag med Jonas, resten av veckodagarna är en dag som alla andra. Jag känner sällan FRI-YAY… nu är det helg och nästan aldrig åh nej, det är måndag. Men idag, idag har måndagskänslan följt mig som ett grått moln hela dagen. Ni vet, när man inte riktigt orkar med sig själv och ifrågasätter hela sitt liv och alla val man gjort hittills.

Jag har reflekterat över det ganska mycket de senaste dagarna, mitt liv alltså. Det började med att någon frågade mig: Känner du att du får offra mycket för att kunna träna som du gör? Jag svarade spontant med att säga: Jag ser det inte som att jag offrar något, jag har bara fått omprioritera.
Sanningen är att jag får välja bort saker eftersom det skulle sinka min träning och flytta mitt fokus. Jag kan inte vara uppe sent på kvällarna för jag måste sova tillräckligt mycket för att återhämta mig. Jag kan inte äta alltför onyttig mat, även om hamburgare och pommes frites är det bästa jag vet, för då orkar jag mindre och presterar sämre på träningen dagen (och om jag har otur; dagarna) därpå. Så fort jag känner att något tar min energi måste jag avlägsna mig så långt bort det går för att finna ro igen, även om det ibland är mig själv som jag måste ta avstånd ifrån.

Ju närmare Stockholm triathlon och målet jag kommer, desto mer känner jag behovet av att omprioritera min vardag. Jag klagar inte, jag är okej med det. Jag valde själv att ha det såhär. Men när jag gör alla de här sakerna och inte har huvudet och kroppen med mig vissa dagar, det är då jag får måndagsångest. Som idag. Jag cyklade på morgonen, kroppen svarade med bra puls och bra uthållighet. Någon timme senare skulle jag springa och ingenting fungerade. Tankarna mal i huvudet och kroppen hängde inte alls med. Jag avbröt. Besviken på mig själv.

Nu har jag gnällt färdigt, både verbalt och mentalt. Jag kan inte alltid vara på topp, kroppen kan inte alltid vara hundra procent, ibland får man bara släppa det och säga: Imorgon börjar jag om!