Första gången jag såg henne var året 2008, då instruerade hon ett Functional moves pass. Vältränad rygg, fantastiska ben och halvlockigt röd-brunt hår som hängde över axlarna. Jag tänkte: Jag undrar ifall hon själv vet hur snygg hon är.

Snabbspola till 2012. Då saknade jag underben, satt i rullstol och kämpade mig igenom ett pass när hon stack in huvudet i PT-rummet och frågade något. Jag kom ihåg henne, men tittade bort för att jag vill inte mötas av blicken jag räknade med att jag skulle få, den jag fick av alla. Det-är-synd-om-Shahrzad-blicken. Jag undvek strikt all ögonkontakt på den tiden, var för smärtsamt.

Någon månad senare var jag på hennes cirkelpass. Min lillebror körde in mig och rullstolen i salen och där var alla blickar igen, jag vet inte varför jag inte gick därifrån men jag tackar alla mina lucky stars att jag inte gjorde det. Höga knän och knäböj som uppvärmning på passet. Jag? Jag satt på knäna på en matta och värmde upp överkroppen samtidigt som jag kämpade emot tårarna och blickarna. Hon hade ändrat vissa benstationer till överkroppsövningar så att jag kunde vara med. Jag vet inte varför jag gick tillbaka dit veckorna därpå men jag tackar alla mina lucky stars att jag gjorde det.

Inlägget ni ska få läsa har jag inte bett henne skriva, hon la upp det på sin hemsida och jag tar mig friheten att visa er. När ni läser kommer ni förstå. Ni kommer se vad jag ser.

Många gånger när människor läser eller hör om mig säger de: “Hon ska vara glad för att hon lever”. Det är sant, det ska jag  Men livet jag fick efter sjukdomen och  amputationen har varit ett oerhört smärtsamt liv. Både fysiskt och psykiskt. Att lära sig leva med en sådan stor och drastisk förändring, att deala med känslorna som kommer när du ska sörja två kroppsdelar. Att försöka anpassa sig till sin nya vardag, sina nya förutsättningar och inte låta sig knäckas när det tar emot är svårt. Jättesvårt.
Kajsa däremot, hon ser det. Hon ser mig. Hon besitter något sällsynt, en kvalité man inte kan lära sig, läsa sig till. Hon har en förmåga att se människor. Hon såg mig, när jag inte ens kunde se mig själv och det gör hon än idag. Hon ser med sån finkänslighet och precision, med ömhet och empati.

Jag har skrivit det förr, alla har ett kors att bära, även om allas kors ser olika ut. Vänner och familj hjälper dig att axla ditt kors. Men sedan finns det människor som Kajsa. de som inte ser ditt kors som något som behöver tynga dig. de som ser korset som en möjlighet, en styrka, en tillgång. Hon bygger dagligen upp mig inifrån, hon stärker min kropp men framförallt min själ så jag kan bära mitt kors rakryggad och stolt. Sådana människor är en sällsynt art.

Jag avslutar med en rad från Kent – Du är ånga: Och vi håller för hårt, men den här drömmen är vår.
Inlägget kan ni läsa här.