Denna månad är jag med i tidningen CHIC under #inspiratör. Jag tycker att det blev en riktigt bra artikel för målgruppen som läser tidningen, mindre fokus på träningen men jag pratar om hur det var att  som tjej att förlora sina underben och inte på något sätt passa in i idealet. Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat – det här att man som tjej (självklart också som kille) duger precis som man är. Jag hoppas att ni som läst artikeln kan ta med er det ♡ Annorlunda behöver inte vara dåligt.

Förutom det ser ni ser ovan finns jag med på två sidor till. Finns i butik nu!

/ / / /

I will tell your story if you die. I will tell your story and keep you alive, the best I can.
Tillägnat Shahrzad på 3-årsdagen av hennes död.

shahrzad… shahrzad, är du kvar? håll ut, vi är över skanstullbron nu. du får inte ge upp. klas, kör snabbare. jag tittar åt vänster och ser min lillebror sitta i passagerarsätet. han knyter nävarna så hårt att knogarna vitnar. försöker röra mig för att hålla i hans hand men är fastspänd. shahrzad, ligg still. titta på mig. nej titta hit, det är jakob. vi är på sjukhuset snart, jag lovar.

time-lapse

vaknar och skriker rätt ut. tittar ner på filten som täcker mina ben. nej, nej, nej. benen är borta. mamma skriker nervöst: hon har vaknat igen. en man ställer sig på sidan av min säng. fipplar med slangarna som sticker ut från min hals. precis då sprider sig värmen genom min kropp. alltid i bröstkorgen först. morfin. somnar om.

time-lapse

vaknar och börjar dra i slangarna. försöker rulla ut ur sängen. atti är död. atti är död. jag såg det med mina egna ögon. sköterskan håller ner mig mot sängen och jag kämpar emot med allt jag har. jag måste till slussen, hon är i slussen. släpp mig. pappa springer in i rummet och håller om mig. jag känner doften av honom och hans händer är varma som de alltid är. pappa, atti blev påkörd av ett tåg, jag höll i henne allt vad jag kunde men tåget åkte för snabbt. hon fastnade mellan dörrarna. hennes kroppsdelar drogs av och de ligger på perrongen, vi måste dit på en gång. vi måste rädda henne. shahrzad, du har drömt en mardröm, det är alla mediciner som orsakar det. atti mår bra, hon kommer hit imorgon och hälsar på dig. jag hurklar med ansiktet mot pappas axel och maskinerna piper för fullt. lovar du pappa? pappa säger: min dotter ska inte behöva lida såhär. hon hallucinerar av medicinerna. jag drar ut slangen med ketalar, ring vakterna om du vill. jag kan inte stå här och titta på. ni får hitta andra smärtstillande som fungerar. sköterskan nickar och gråter. du har rätt, vi kopplar bort det.

time-lapse

ska bara borsta håret. sträcker mig efter borsten och ramlar ur sängen. landar med ansiktet i golvet. gråter tyst. ingen får veta att jag har ramlat, de kommer bara oroa sig. kryper till rullstolen och försöker dra mig upp. ramlar igen. förnedrad. liten. värdelös. anders kommer in med lunchen. larmar. lyfter upp mig på sängen igen. du får inte göra såhär. du får inte ramla. har du ont någonstans? var slog du dig? lilla tösen, vi har ett ansvar för dig.

time-lapse

lägger schampo i mitt hår. mm, luktar kokos. så stolt, får äntligen duscha själv för första gången. jag kan själv minsann. låter vattnet rinna över mitt huvud och känner hur hela kroppen blir klibbig. vad är det som händer? tittar på överarmarna och vrålar. pappa springer in i badrummet. vad är det? har du ramlat? pappa, titta. jag har tappat nästan allt mitt hår. känner på huvudet, är allt borta? mamma panikkör duschstolen ut från badrummet medan jag skriker: jag är skallig. inte ens håret fick jag behålla. jävlahelvetesliv.

time-lapse

syster stina står ovanför mig och stryker händerna över mitt ansikte. lilla gumman. att du ska behöva lida så. narkosläkaren ställer sig vid sängkanten. hur ont har du, 1 till 10? jag skakar bara på huvudet och han förstår. jag kommer aldrig säga 10. jag kommer aldrig erkänna att smärtan är för svår att hantera. jag kommer aldrig låta den vinna. hjälp mig.

time-lapse

—-

Shahrzad med de snygga benen. Du som dog för exakt tre år sedan. Kvar lämnade du mig och lät mig kriga alldeles ensam. För dig.

Jag tänker inte berätta mer för dig om alla de hemska sakerna jag har sett och genomgått när du varit borta. Jag vill bara att du ska veta att jag mår bra nu. Jag har slutat vakna på nätterna och leta efter mina ben som inte finns kvar. Jag känner inte ens efter på avståndet från mina knän till sängkanten för att försäkra mig. Jag kommer aldrig försonas med det, men jag har vant mig. Jag ser på livet på ett annat sätt nu, jag glädjs för de minsta saker. Saker du aldrig ens hade lagt märke till. Jag skrattar när jag vill och gråter när jag vill. Jag tycker inte att det är svagt att gråta offentligt, du skämdes alltid när du råkade visa känslor för andra att se. Jag har öppnat mitt hjärta för andra, att röra, beröra och beröras av.

Jag tittar på mamma och pappa med andra ögon, sedan jag lärde mig att de är de enda människorna som bryr sig på riktigt. De vände upp och ner på alla sjukhus, de sa emot alla som inte ville mig väl. De mår bättre nu, men jag ser det ibland; hur även de frågar sig varför det blev såhär.

Lillebror är så stor nu, han flyttade hem när du gav dig iväg. Ja, han gick klart sin termin men han trivdes inte. Han höll mig sällskap, tog hand om mig och bar runt mig i sina armar när jag inte ville sitta i rullstolen. Vi tittade på alla Harry Potterfilmer och åt godis när han sov hos mig på sjukhuset. Det var de bästa och gladaste dagarna, när han kom. Han mådde nog sämst av alla, föll isär vid ett flertal tillfällen men han byggde upp sig själv igen. Du hade varit så stolt över honom, han var så ofantligt tapper. Nu läser han till jurist och skickar lagtexter med konstiga paragrafer och siffror till mig. Jag läser dem och förstår inte mycket annat än att jag är glad för hans skull. Att han gav sig ut i världen igen och började leva, trots allt han hade varit med om. Jag har fortfarande stenkoll på honom, oroa dig inte.

Jag har lärt mig att simma. Minns du hur rädd du var för vatten? Nej, inte bara bröstsim. Jag krålar. Du skulle bli så avundsjuk, jag är bra på det också! Jag har en simtränare, honom hade du gillat massor. Han lärde mig allt från början, har tålamod ibland och är stentuff andra gånger. Det har vi gemensamt du och jag, vi har en soft spot för no-bullshit-människor. Jag har gjort massor du inte har gjort. Jag har varit med på TV och det har skrivits om mig i tidningarna. Människor jag inte känner pratar med mig och jag är okej med det. Sånt tyckte ju inte du om. Jag har rest jättemycket. Var i New York, vår drömmars stad och snart kanske jag åker dit igen. Du missade verkligen något. Jag samlar på minnen nu, inte på saker. För du förstår, när det var som värst hade jag ingen användning av dina saker ändå. Man lär sig att man klarar sig på nästan ingenting materiellt till slut. Men alla fina minnen bar jag med mig och de var som små påminnelser om när livet var bra, att det mycket väl kunde bli bra igen. Du sprang igenom livet. Jag däremot, jag stannar ofta upp och ser mig om, försöker ta in allt, är tacksam för det jag har. Det var du ganska dålig på.

Jag är blond igen, kan knappt titta på bilder när håret var mörkt. Det är så du. Håret jag tappade växte ut och nu är det långt igen. Benen däremot, de växte inte ut. Jo, jag är ledsen över det fortfarande. Jag saknar varm sand mellan tårna mest av allt, och att måla tånaglarna. Du hade alltid perfekta tånaglar, minns du? Till och med när det var vinter fixade du dina tånaglar, minst en gång i veckan. Mamma hade rätt också, när du kommer till sjukhuset klipper de upp dina kläder. Så du måste alltid ha fina trosor, vilken tur att du lyssnade på henne! Jag lyssnar också.

Jag saknar dig. Ofta. Jag saknar ditt bekymmersfria skratt. Jag saknar att alla dina outfits var on point, att du var mån om ditt yttre. Perfektion och släta ytor är inget för mig längre. Jag saknar hur du noggrant planerade nästa steg, vilken järnkoll du hade på alla situationer. Du tappade aldrig ansiktet. Aldrig. Och du stod upp för det du trodde på. Jag minns det, bland det sista du gjorde i livet var att stå upp för dig själv, du sa ifrån när någon behandlade dig illa. Jag är otroligt stolt över dig för det. Du höll alltid ditt huvud högt. Du gick under med flaggan i topp.

Shahrzad med de snygga benen. Du är ständigt i mina tankar och i mitt hjärta. Jag bär med mig allt som du sa, allting du tänkte, allting du drömde, allt du kände och allt du varit. Ibland önskar jag att jag kunde vara du. Jag har haft tre skitjobbiga år sedan du försvann. Jag försöker förlåta dig för det. Att du försvann vill säga.

/ / / /

Fredag och om det fortsätter såhär är det två dagar kvar på den sämsta träningsveckan på länge. Det betyder inte att jag inte har tränat, för det har jag. Jag har bara inte gjort något vettigt, vet inte vad som har hänt. Jag är hängig, trött och har mest av allt velat sova. Eller jo, jag vet vad som har hänt.

Först och främst är det proteserna, hylsorna är så stora nu. Man växer ur sina proteser och då fyller man ut hylsan med strumpor och det är fine. Ett tag. Men nu har det gått överstyr. Idag var det så många tjocka strumpor att jag får stora bullar runt knäna. Förutom att det inte ser så roligt ut när man har byxor på sig så är det även ganska oskönt. Gå är ganska okej, jag kommer framåt men springa är helt out of the question.

Problem två är att jag fortfarande inte har fått tag på någon som kan hjälpa mig med en cykel. Om det var något jag lärde mig på Playitas var det att det går inte att jämföra spinning med landsvägscykling. Jag behöver en riktig cykel, för annars blir det inget triathlon. Typ för två veckor sedan behövde jag den. Så jag ber er, mina fina läsare om hjälp. Vet du någon som kan hook me up, var en hjälte och dra iväg ett mail till mig på triathlonshahrzad@gmail.com eller kommentera. Jag är tacksam för alla tips!

Vi renoverar dessutom hemma och det betyder att jag inte har haft en enda vettig matdag sedan jag kom hem, kanske därför jag är så orkeslös och knappt kan hålla ögonen öppna. Imorgon ska jag stasha upp med bra grejer som är färdiga att äta. Har ni förslag på vad det kan vara så lyssnar jag gärna.

Nu byter vi fokus till något bra – simningen! Två riktigt bra pass den här veckan och sista var ett pace pass där jag gjorde 8 x 25 m med start varje 40:e sekund. Det innebär att jag simmar 25 m och vilar det som blir kvar av 40 sekunder innan jag startar igen. Ju snabbare jag simmar, desto mer vila får jag. Tre sådana varv varvat med teknikövningar. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men i simningen ligger jag bra till.

Ursäkta för allt gnäll, idag fick bloggen vara min klagomur. Tack för att ni lyssnade.

/ / / /

Ni som hänger på sociala medier kan väl inte ha missat det – Olaplex fullkomligt exploderade i mina sociala flöden och verkar vara produkten alla väntat på. Vad jag förstår är det i första hand en produkt som används under färgningsprocessen så att man kan gå från mörkt till ljust hår utan att behöva slita på håret med blekning och starka produkter. Men det fungerar också som en behandling för skadat hår. Det går in i hårstrået och ”lagar” de förstörda bindningarna i håret så att det blir starkare och står emot slitage bättre.

Jag har ju efterlyst, även här på bloggen efter sätt som jag kan minimera skadorna från kloret i bassängen. Mitt hår tar mycket stryk från det och ibland drar jag mig från att simma just därför. Denna produkt kan mycket väl vara det jag letat efter! Jag bokade bums en tid hos min frisör Fazli (världsbäst) och efteråt såg det- till min stora förtjusning I might add – riktigt fint ut. Håret var inte lika sprött och stod inte åt alla håll utan föll mjukt och glänste. Gillas skarpt!

Nu är det efterbehandling hemma som gäller en gång i veckan. Jag återkommer med definitiva resultat längre fram men ville ändå tipsa ifall det är fler som har samma problem som jag. Eller om ni bara har trött vinterhår som behöver en boost.

/ / / /